Kära läsare juni 2009

Sedan 80-talet har vi haft det snärjigt med att roffa åt oss av alla möjliga och omöjliga varianter av materiella fördelar, platta skärmar, samtalskök, designade solglasögon……… Dels har vi varit på en jätteegotrip, läst självhjälpsböcker, gått på kurser som har stärkt jaget och vårdat det inre genom internets enorma utbud av andliga föredrag, coacher och behandlare, som har visat oss vägen till självförverkligande. Ja, det har varit i rampljuset i en sådan hög grad att gränsen till illamående nu är nådd, egofesten är slut och en ny megatrend är på frammarsch. Framöver gäller gemenskap – vi ska bidraga och göra en verklig förändring. Det säger framtidsforskarna i allafall och man kan faktiskt hoppas att de har rätt. För hela denna fokusering på oss själva har öppnat en avgrundsdjup förvirring över vad är som meningen med livet. Personligen tror jag, att den mest negativa effekten är att all denna individualisering har gjort människan ensam. Jag menar, plötsligt var det inte comme il faut att söka hjälp, tröst och goda råd hos familj eller vänner. Nej, nu sökte man vägledning hos coacher, clairvoyanter och andra av tidens gurus.
Det höll på att sluta med att en helt vanlig husmor inte ens kunde komma på vad som skulle köpas till middagen utan att hålla en persolig coach i handen undertiden. Det får mig att tänka på Costa del Sol ” förr i tiden” när varenda en nyskild klimakteriekvinna anmälde sig som alternativ behandlare med lågt blodsocker, örtte och färgglada sjalar – inte att förglömma att de plötsligt också var bildkonstnärer, som målade din aura för 100 000 pesetas. Jag hade en gränsöverskridande upplevelse en gång. Av orsaker som jag inte helt kan redogöra för, befann jag mig plötsligt i en villa i Calahonda för att få indisk hårbottensmassage med en god portion NLP-filosofi av någon som hade varit i Afrika och fyllt lägenheten med Massaimasker, spjut och antilophorn……. Iförd en orange dräkt, som hon säkert hade stulit från en Hari Krisna-munk, satte hon i gång med det som jag trodde skulle vara en avslappnande massage. Då är det svårt att ta en bredrövad, blek svenska iförd en orange sparkdräkt som seriös!
”Du ska bara säga till om du känner för att gråta,” sa hon milt. Gråta? Vad i all världen skulle jag gråta över. Hon kämpade länge för att få mig dit och tillslut viskade hon tätt intill mitt öra:” Du kan ha upplevt att några av de andra barnen inte ville leka med dig när du var liten.”
Jag brast ut i skratt, så hon slängde ut mig – efter att ha tagit ordentligt med betalt, såklart.
Själv hoppade jag inte på coach-vågen, men har istället läst ett hav av böcker som skulle sätta mig i bättre förbindelse med min själ. Och det har inte varit så obetydligt………. tror jag. I vart fall så hoppas jag att vi ska hitta tillbaka till gemenskapen – utan att det ska bli helt flower power-aktigt, men istället använda det vi har lärt oss. Vi har möjlighet att påverka så mycket och frihet till att skapa så mycket. Det är en stor framgång! Och meningen med livet? Ja, där väljer jag att följa Martinus filosofi: meningen med livet är att uppleva livet. Känn det, lev det och njut det!

Glad midsommar!
Helle Espensen