Sittande i sin rullstol med en uppenbar bräcklig hälsa checkade den 84-åriga José María Ruiz-Mareos in i på statsfängelset i Madrid i våras. En tråkig syn av en man som en gång i tiden var Spaniens rikaste. Det har aldrig tidigare hänt att en man i så hög ålder sätts bakom lås och bom. Men historien om Ruiz-Mateos går också i en egen kategori.
Åtalen mot Ruiz-Mateos och hans söner är så många att endast ett fåtal kan hålla koll på dem. Det krävs ett mindre mirakel för att den tidigare så framgångsrika affärsmannen ska finna ro i sig själv innan han lämnar jordelivet. Men det har han troligtvis också varit inställd på för Ruiz-Mateos har nämligen legat i en konstant fejd med myndigheterna sedan en 23 februari 1983.
Staten stal hans livsverk
José María Ruiz-Mateos var i början av 1980-talet Spaniens rikaste man. I hans Rumasa-imperium ingick Cádizprovinsens största bodegor, 30 hotell, 21 lokala banker, varuhus och klädesmärken. Under sina bästa år bestod holdingbolaget Rumasa av nästan 800 företag med totalt 60 000 anställda.
Imperiet byggdes upp helt från början. Visst levererade familjens vingård i närheten av sherrystaden Jérez gott vin men Ruiz-Mateos var en riktig mästare på att sälja den och sedan återinvestera vinsten i andra vingårdar. Under 1950- och 1960-talen fick han produktionen och försäljningen att öka så drastiskt att kan kunde köpa den lokala problemdrabbade banken i Jérez. Att köpa företag som gick på knäna, rekonstruera dem, hitta nya investerare och får tillbaka verksamheterna på rätt köl, blev hans stora specialitet. Den bara 1,70 m långa Ruiz-Mateos blev en stor man, så stor att han kanske blev ett direkt hot mot regeringen i Madrid.
23F
Den 23 februari 1981 är markerad i historieböckerna som den dag när Spanien utsattes för en misslyckad statskupp. Precis samma datum två år senare skulle passande kunna skrivas in i historieböckerna som den dagen när den spanska regeringen genomförde sin lyckade kupp mot affärsmannen Ruiz-Mateos.
Felipe González socialistiska majoritetsregering antog nämligen ett dekret som med omedelbar verkan upplöste Ruiz-Mateos holdingbolag och utlicenserade alla hans bolag. Det låter helt overkligt men verkligheten var att varken Ruiz-Mateos eller någon av hans 60 000 anställda, fördelade över hela landet, kunde komma in på sina arbetsplatser morgonen den 23 februari. Polisen hade spärrat av samtliga ingångar. Den dåvarande ekonomi- och skatteministern, Miguel Boyer, förklarade att Ruiz-Mateos sätt att göra affärer var oacceptabelt för det spanska samhället. Han dokumenterade att hans investeringsstrategi var så riskabel att den inte bara äventyrade koncernens 60 000 arbetstillfällen utan även hela det spanska finanssystemet. Den spanska ministern refererade naturligtvis till att Ruiz-Mateos ägde och var styrande i 21 lokala banker. Flera vänsterpolitiker, även utanför socialistpartiet, och framstående fackföreningsfolk samt talesmän från Ruiz-Mateos bolag var överens med regeringens ingrepp, då även de var skeptiska till Ruiz-Mateos affärsstrategi. Oppositionen var självklart emot regeringens beslut och Ruiz-Mateos, som på den tiden inte hade ett enda rättsfall eller obetald faktura på sitt samvete, vann stor sympati hos den spanska befolkningen och i den övriga företagsvärlden, som var chockad över regeringens agerande.
Samhällets stöd till Ruiz-Mateos var så massivt att han senare kom att röstas in i Europaparlamentet och han hade inga problem att skaffa finansiärer när han senare kom att återinträda i näringslivet.
”Det råder delade meningar om mig men till och med de som inte tycker om mig kan se att staten har stulit mitt företag och att det är oerhört orättvist”, har fallets huvudperson sagt upprepade gånger i spansk tv.
För Ruiz-Mateos blev regeringens dekret mot Rumasa 1983 början på en lång kamp om att få ersättning. Det blev även början på en årslång period med bra underhållning för tv. Ruiz-Mateos köpte massvis med reklamtid för att göra narr av regeringen. Han kom uppklädd till rätten och var aldrig rädd för att säga sin åsikt. En gång gav han ministern en örfil mitt framför tv-kamerorna.
En örfil han själv fick tillbaka i högsta domstolen i Spanien, som inte ville hålla med honom i hans anklagelser mot staten. Medhåll fick han däremot vid EU-domstolen år 1997, 14 år efter att den spanska regeringen beslagtagit hans koncern. Men ersättningen från den spanska staten utbetalades aldrig.
Framifrån
”Det ger honom en otrolig kick, eller orgasm om du vill, varje gång han startar ett nytt företag.”
Orden kommer från en av Ruiz-Mateos många advokater, den karismatiska Marcos García Montes, i en gammal dokumentär som handlar om den spanska affärsmannen. Saken är att i början av 1990-talet lyckade Ruiz-Mateos bygga upp ett nytt imperium och det nya holdingbolaget hette Nueva Rumasa. Det bestod av ca 100 företag och totalt 16 000 anställda. Majoriteten var företagen inom livsmedelsindustrin och så ingick även ”de goda gamla” vingårdarna i Cádizprovinsen, som han fortfarande förstod sig på.
”De kan ta ifrån mig allting, om och om igen, men jag kommer alltid tillbaka. De kan inte knäcka mig”, har Ruiz-Mateos sagt flera gånger. Hans nya företagsäventyr finansierades primärt av Banco Santander som, liksom så många andra, hyste sympati för och stor tillit till den lilla, mäktiga affärsmannen. Det såg också livande ut ända fram till 2008/2009 när banken nu avlidna president och huvudauktionär, Emilio Botín, stängde kassan. Ingen vet varför. Kanske var det den finanskrisen som nyligen hade brutit ut som fick banken att byta riktning. Eller så kan det ha varit för att Banco Santander hade på känn att det var någonting som var helt fel i Ruiz-Mateos koncern.
Den lilla anteckningsboken
Under 2009 lanserade Nueva Rumasa en storstilad, landstäckande kampanj som uppmanade privatpersoner till att investera i koncernen. Det sades att koncernen expanderade och därför hade planer på en kapitalutveckling. Alla kunde få vara med om de sköt till minst 3 000 euro, och alla garanterades en årlig avkastning på åtta procent. Intresset för detta var så stort att kampanjen förlängdes till att pågå i nästan ett halvt år. Nästan 4 000 privata investerare fascinerades av tanken att bli en liten del av Ruiz-Mateos imperium. Privata investerare sköt till ca 500 miljoner euro. Det räckte gott och väl till att betala Banco Santander och investera i nya såväl som de redan existerande företagen. Men banken såg aldrig en enda euro och redan 2011 gick de första av koncernens bolag i konkurs. Innan dess bröt Ruiz-Mateos fasta advokat, som han haft under 25 år, Joaquín Yvancos, med sin klient.
”Det fanns stora hål i ekonomin och jag ifrågasatte den nya finansieringsmodellen som garanterade investerarna en hög avkastning. Jag kände helt klart att Ruiz-Mateos hade förlorat greppet om helheten och att sönerna inte hade några tankar på att betala banken och återinvestera de stora summorna som kom in genom kapitalökningen”, förklarar Joaquín Yvancos och hänvisar till Ruiz-Mateos sex söner, som alla hade ledande poster inom koncernen.
Advokaten har deltagit i ett par av de dokumentärer som visats i kölvattnet på den offentliga åklagarens rättsliga åtgärder mot koncernen och ledningen. Skulden till allmänheten, leverantörer och före detta anställda är nämligen enorm. Det finns också mycket som tyder på att det har försvunnit stora summor från koncernens många bolag.
”Man ska vara försiktig med att säga att någon likviderar företag”, säger Ruiz-Mateos tidigare advokat i medierna. Omvänt är det mer än uppseendeväckande att den nu fängslade och beryktade advokaten och företagslikvidator Ángel de Cabo under ett år hade sin fasta tid på koncernens huvudkontor, som även är familjens privata hem, i Madrid. Lika uppseendeväckande är en liten anteckningsbok från José María Ruiz- Mateos privata arkiv. Polisen hittade anteckningsboken under en omfattande husrannsakan när koncernen kollapsade. I anteckningsboken finns en handskriven lista över de nästan 800 bolag som tillhörde Ruiz-Mateos första holdingbolag och framför varje företag har det antecknats en siffra. Man kan bara gissa om detta nummer är affärsmannens personliga prislapp på alla de företag som staten tog ifrån honom 1983. Längre fram i anteckningsboken finns nämligen en lista över företagen i hans holdingbolag nummer två och framför varje företagsnamn står det även här ett nummer. Dessa tal motsvarar – tillfällighet eller ej – praktiskt talat de summor som varje bolag är skyldigt staten i skatt och moms. Någonting tyder på att den gamla affärsmannen noga bokfört hur mycket han ska lura staten på för att bli kvitt statens stöld från honom 1983.
Det är precis som när rövare och banditer slåss.
Rumasa
Från 1960 till 23 februari 1983:
Holdingbolaget äger 21 lokala banker bl.a. Banco de Jerez, Banco de Murcia, Banco de Toledo, Banco de Sevilla, Banco de Albacete och Banco Atlántico. Under årens lopp har alla banker blivit uppköpta och/eller sammanslagna med andra banker.
Rumasa ägde även hotellkedjan ”Hotasa” med 30 hotell, som alla fick namn efter ett djur eller en blomma. En del hotell har fortsatt under samma namn med de flesta bytta namn vid ägarskiftet.
De kända bodegorna i Cádizprovisen Garvey, Bodegas Paternina, René Barbier, Segura Voudad, Conde de Caralt m.fl. hörde också till Ruiz-Mateos företagsimperium. Det samma gällde det exklusiva klädesmärket Loewe, som fortfarande finns, samt varuhuset Galerías Previados, som i början av 1980-talet konkurerade sida vid sida med El Corte Inglés. Ägarna efter Ruiz-Mateos förklarade varuhusens konkurs i början av 1990-talet. I Málaga låg två av kedjans många varuhus.
Nueva Rumasa
Från 1990 till 2011:
Kapitel två av Ruiz-Mateos företagsäventyr bestod av ca 100 företag och 16 000 anställda. Koncernen fokuserade återigen på vingårdar och bodegor, men det var inom livsmedelsindustrin som de stora volymerna skapades. De kända spanska matvaruproducenterna Dhul, Clesa, Royne och Trapa tillhörde alla Nueva Rumasa. Nästan alla koncernens fabriker har i dag stängt eller fortsätter med minimal produktion. De råder alla under offentlig administration och är ute till försäljning. Det samma gäller bodegorna som också ska säljas som en del av konkursboet.
Rayo Vallecano
Fotbollsklubben Rayo Vallecano var också en del av Nueva Rumasa. Ruiz-Mateos köpte klubben år 1990, när klubben var nära konkurs. Han skapade nytt kapital, rekonstruerade klibben och fick fart på ett nytt sportprojekt. Hans fru, Teresa Rivera, var mellan åren 1994 till 2011 president för klibben, som den hittills enda kvinnan inom spansk fotboll. Ekonomin i Rayo Vallecano rasade när det knakade i koncernen. Klubben har i dag fått en ny ägare samt president. Laget är etablerat i den spanska första divisionen men har fortfarande stora ekonomiska problem.
Den stora familjen
José María Ruiz-Mateos och Teresa Rivera har tillsammans inte färre än 13 barn, av dessa sex söner, som alla hade ledande roller inom koncernen Nueva Rumasa. De 13 barnen har get Ruiz-Mateos 59 barnbarn. Men kanske är familjen ännu större. I mitten av juni framkom det nämligen att Ruiz-Mateos, med stor sannolikhet, även är far till en 23-årig mexikansk kvinna som bor med sin mor i Mexico. Det kände varken Ruiz-Mateos familj eller den spanska pressen till förrän nu nyligen.
USA:s bas i Sydspanien
USA har en stor militärbas i Rota i Cádizprovinsen. Fram till 1963 var det på denna mark som Ruiz-Mateos far drev familjens första vingård och bodega. Grunden köptes (och betalades!) av en spanska regeringen som en del av samarbetet med USA. Pengarna investerade familjen i nya vingårdar. Ruiz-Mateos far var länge borgmästare i Rota och Ruiz-Mateos själv blev för en handfull år sedan utnämnd som hedersinvånare i staden.
Källor:
Dokumentärerna:
La Clave de Balbín (del 1 och 2)
El verdadero José María Ruiz-Mateos (del 1 och 2)
Regreso al futuro
Nyhetsklipp från tv (noticias TVE)
Artiklar från El País och El Mundo.
