Ingen med konto på sociala medier har väl undgått #MeToo. Jag menar hashtaggen som skådespelerska Alyssa Milano drog igång för att synliggöra omfattningen av sexuella trakasserier och övergrepp. Diskussionen om detta har blivit milsvidd efter att flera Hollywoodskådisar gått ut med att slemhögen och Hollywoodmiljadären Harvey Weinstein under flera år både förgripit sig på och trakasserat kvinnor i filmbranschen. Sedan har privatpersoner anammat hashtaggen. Enligt alla #MeToo som ses bland mina kontakter kan jag se att var och varannan kvinna har en #MeToo-berättelse.
Var gränsen går för trakasserier och övergrepp verkar vara subjektivt. En blick? Ett tafs? Ett erbjudandet om drömjobbet mot att ligga med chefen? Våldtagen?
#MeToo är en vägvisare. Den kan få oss att förstå vilket utbrett samhällsproblem detta är. Vad jag dock inte kan förstå är alla som stoppar huvudet i sanden eller tittar åt ett annat håll när de vet att någon blir utsatt. Kom ihåg att även män finns bland de utsatta, dock ofta ännu tystare än utsatta kvinnor. Alla som vet med sig att det skett i deras omgivning men inte ingripit är medskyldiga. Är det för att dessa personer tycker att det är jobbigt att se sanningen? Vänta då bara tills härvan om övergrepp i Hollywood sträcker sig till övergrepp på barn. Bli då inte förvånad om den hashtaggen också når din trygga gata. Det är inte bara i fjärran kulturer som det sker.
Var är civilkuraget? Kanske folk inte vet vad civilkurage är? Är det så är det dags att lära sig att civilkurage bland annat är att stå upp, ingripa och hjälpa när någon blir utsatt, trots att det kan innebära personlig risk.
Själv ansluter jag mig inte till #MeToo. I stället uppdaterar jag min status på sociala medier med #IWill. Mitt starkaste minne i relation till trakasserier eller övergrepp är det när jag som tonåring gick hem mitt i natten tillsammans med en väninna. Där vi gick på paseon stötte vi ihop med fem-sex killar i vår ålder. Plötsligt hade tre av killarna hoppat över en liten mur så att de stod i sanden, och de hade dragit med sig min tjejkompis. Hennes ögon var panikfyllda. Jag kände en hand ta tag i min arm, men mer än så blev det inte. Jag var fly förbannad och reagerade med en rak höger som träffade kindbenet på grabben. Sedan hoppade jag ned i sanden till min väninna och skrek åt de andra killarna: ”Va’ fan tror ni att ni håller på med?!” Helt ointresserad av svar tog jag tag i min väninna och hjälpte henne upp på paseon. Sedan gick vi, hand i hand, jag med jäkligt bestämda steg, rakt in i närmaste restaurang. Där berättade jag för en i personalen vad som hänt och bad om att få gå ut köksvägen. Det fick vi och snart var vi hemma.
En annan gång var på en tidigare arbetsplats. Då handlade det om mobbing: En äldre kvinnlig kollega kommenterade ofta en yngre kvinnlig kollegas arbete. Den yngre kollegan förklarade alltid vad hon gjorde varmed den äldre svarade med en nickning. Jag arbetade sällan ihop med dem, men när jag en dag såg att den yngre inte svarade utan bara tittade ned i golvet förstod jag att det pågick någonting som jag inte kan acceptera. Jag gick fram till den äldre kollegan och förklarade tydligt, högt och kort att jag inte kunde acceptera hennes beteende samt att om jag någonsin såg eller hörde någonting liknande komma från henne igen så skulle vi behöva ta det till högre nivå inom företaget. Den äldre kollegan hotade att anmäla mig för olaga hot. Det rörde mig inte i ryggen, mig skulle hon inte skrämma till tystnad. Senare fick jag veta av den yngre kollegan att den äldre aldrig mer sagt någonting samt att det var första gången som någon stått upp för henne. Hon berättade även att hon blivit mobbad under hela sin skolgång men att hon aldrig mer skulle låta någon ”sätta sig på henne”.
En tredje gång var i shoppingcentret La Cañada, där jag såg en engelsk mamma ge sitt barn, barnet var i kanske femårsåldern, en örfil för att barnet inte ville hålla mamman i handen. Vem vill hålla en sådan mamma i handen!? Hur som helst gick jag fram till mamman och med bestämd röst informerade henne om att barnaga är förbjudet i Spanien och att om hon inte trodde mig så kunde vi leta reda på en polis. ”Mind your own business”, fick jag till svar, varpå jag svarade: ”I don’t care about my business, I care about your child.” Sedan satte jag mig på huk och sa till barnet att man ska lyssna på sina föräldrar men aldrig acceptera att någon slår en. Jag hoppas att det är någonting som det barnet kan bära med sig – att någon stod upp för henne.
Detta är för mig #IWill – att ingripa när man ser någonting som inte är rätt, någon som trakasseras, ett övergrepp, mobbing etc. Men jag har tyvärr inte mycket tilltro till allmänheten generellt. Folk är alltför självupptagna och rädda om sitt egna, samt fega. Majoriteten blundar, överallt. Precis som alla som vetat vad som skett runtomkring slemhögen i Hollywood men aldrig agerat.
Jag är besviken över att inte se fler #IWill på sociala medier. Faktiskt har jag bara sett en, förutom min egen. Tänk på det nästa gång du frågar dig varför trakasserier, övergrepp, mobbing etc. är så vanligt.
#IWill
Sara Laine
