Sierra de Castril

Efter en lång härlig sommar med massor av människor på kusten passar det bra att ge sig ut på en liten utflykt inåt landet, var man kan hitta helt orörd och storslag-en natur med svalkande och porlande vattendrag och imponerande klippformationer. Här är det nästintill helt folktomt, så om man vill uppleva någonting som står i kontrast till kusten är Sierra de Castril ett bra utflyktsmål.
El Parque Natural de Sierra Castril är nog Spaniens minst kända naturparker, och den ligger också lite avlägset – nämligen på den östra sidan av La Sierra de Segura – en av de bergskedjor som omger den kända naturparken Cazorla i Jaenprovinsen. La Sierra de Castril ligger norr om staden Castril, som ligger norr om Baza. Man kommer till Castril genom att köra till Granada och ta motor-vägen mot Murcia. Precis öster om Guadix tar man av och kör förbi städerna Macór Olivar, Cuevas del Campo och Pozo Alcón. Man ska räkna med att det tar 3-4 timmar att köra från kusten. Men så har man ju också kommit till den plats där kråkorna vänder, eller som man säger på spanska: ”donde crece el quinto pino”.

Det är så vackert och enastående i La Sierra de Castril, att man inte ser något slut över sin begeistring. Jag kan utan att överdriva säga att jag aldrig har sett någonting finare, mer dramatiskt och mer oberörd natur än här i Andalusiens hjärta. Det är lite långt till Sierra de Castril, och för att hitta naturparken måste man köra förbi staden Castril (som i sig är värd ett besök) i riktning mot Huéscar och så svänger man av mot vänster där det står Sierra de Castril och El Cortijillo. Nu kommer man in på en grusväg som leder en rakt in i naturparken. Först passerar man El Embalse de Portillo som ”matas” av Río de Castril, och det är en mycket vacker syn.
Man måste övernatta uppe vid naturparken och vi valde att bo på campingen El Cortijillo som ligger precis mitt i naturparken och sträcker sig ned mot floden. För 55 € hade vi hyrt en stuga i trä med plats för fem personer. Stugan är ganska liten och det finns inte mycket till badrum och toalett utan man får använda de som finns på campingplatsen, men det är lummigt och lugnt, och runtomkring hör man fåglarna sjunga och floden porla, så det är helt okej. Se: www.cortijillo.com. Om man inte tycker om att campa kan man istället bo på Hostal La Fuente i Castril där ett dubbelrum kostar 50 €. Se: www.alojamientoencastrillafuente.com eller ring: 958 720 030.
I naturparken finns det två speciellt stora utflyktsmål: El nacimiento del Río Castril och La Cerrada de la Magdalena. Det är femstjärniga naturupplevelser. Vi börjar med att se El nacimiento del Río Castril, som man kommer till genom att köra förbi campingplatsen, korsa floden och fortsätta längs grusvägen tills man inte kan komma längre. Här parkerar man. Nu avslöjar sig en stor skylt varpå man kan läsa att det på denna plats börjar inte mindre än fyra vandringsturer. Som första tur tar vi stigen mot El nacimiento. Den är lätt och jämn och tar ca en halv timme, och vi promenerar längst randen till en helt fantastisk dal som floden har ”gröpt ur” i detta klippiga landskap under miljontals år.

Flodens utlopp är mycket spektakulärt då vattnet forsar ut ur några sprickor och hål i en jätteklippa. Återigen (liksom i Los Canutos de Utrera) har vi en karstformation, var regnvattnet har arbetat sig ned genom stenens kalklager så att hela klippan ser ut som någon slags svamp. I denna ”svamp” har det genom åren ”lagrats” miljoner och åter miljoner liter vatten, och det sipprar ut genom åtskilliga hål i en jämn ström och skapar därmed flodens utlopp. Vid utloppet har någon satt upp en fin tavla var man kan se principen av detta alldeles speciella naturfenomen. Det är en vacker syn.
Nu väljer vi att fortsätta längre in i dalen längst stigen som heter ”El Barranco de la Osa” (björnhonans flodbädd), och det är en fantastisk vandring som verkligen kan rekommenderas. Vandringen (inklusive promenaden tillbaka till El nacimiento) tar ca fyra timmar (det är en rundvandring), och det går lite upp och ned, så kom ihåg att ta med ordentligt med vatten, solkräm och en hatt.
Stigen måste vara ganska ny för det finns fina ledstänger längst den brantaste och mest dramatiska delen, där man kravlar upp genom björnhonans gap och går förbi en fin grotta. Efter en ganska brant stigning kommer man upp till randen av dalen, och här är stigen mer eller mindre jämn. Längs denna rutt kan man hitta vatten, så om man inte har fått med tillräckligt för fem, så går det att hämta vid ett kar högt upp längst stigen. Vid en tidspunkt kommer man fram till en slags gård med hästar, och runtomkring är det terrassliknande marker. Här ska man vara uppmärksam på att stigen tillbaka till dalen går ned över gårdens mark. Man tar alltså av mot vänster och går ned mot gården, som bortsett från hästarna ser helt öde ut. Där ser man 3-4 stockar som ligger huller och buller ute vid kanten av gården, och det är i den riktningen man ska gå. Här står det en vägvisare, och man följer bara den fina stigen som helt plötsligt har uppenbarat sig och som går i sicksack ned längst den branta bergssidan. En helt superfantastisk och dramatisk stig som får fem utav fem möjliga stjärnor.

Stigen leder naturligtvis ned till floden som vi nu ska ta oss över. Vi tar av oss skor och strumpor och vadar ut i det iskalla vattnet. Stenarna på botten är hala, så det är mer än en av oss som halkar och drattar i. Men det är ett bra och snabbt sätt att kyla ned sig på. Medan vi står på flodkanten, genomvåta och lufttorkar, ser vi förödmjukade att det finns en mycket fin bro ca 100 meter längre upp längst floden. Oh… den hade vi precis missat. Så, man ska gå till vänster när man kommer ned till floden, så finns det där en stig som leder en fram till bron.

Tillbaka på campingplatser är det tid för torkning och vila, och då vi själva inte vill laga mat i stugan äter vi på campingens restaurang. Någon kulinariskt höjdpunkt är det inte, men det är okej, och vi är omgivna av trevliga och välmen-ande människor.
Nästa dag ska vi ut på vandringen till La Cerrada de La Magdalena som är mycket lättare. Vi kör ett par hundra meter till den plats där stigen börjar, precis innan bilbron leder över floden. Där finns det en skylt som visar att stigen är avstängd, men det struntar vi i och fortsätter. Men efter ett fåtal meter kan vi tydligt se att det är ett stort hål där stigen en gång varit. Men man kan klättra över så det är inget problem. Nu kommer vi fram till en fin jämn stig som efter cirka en halv timme tar oss till La Cerrada. Cerrada betyder ju vanligtvis ”stängd”, men här har det fått beteckna en mycket smal ravin. Ja, och nu får jag använda superlativen. Det är det vackraste, finaste, mest betagande naturfenomenet som jag någonsin har sett.

En enorm, lodrät klippvägg reser sig flera hundra meter upp i det blå och mitt i klippan finns det en smal spricka där vattnet forsar ut och faller nästan öronbedövande ned i en liten naturlig pool. Det är en helt spektakulär syn.
En varm sommardag har man naturligtvis lust att kasta sig ut i vattnet, och det ska man ju också göra, men det är överraskande kallt. Man skulle kunna tro att vattnet skulle ha blivit lite uppvärmt längst sin väg över klippan, men det är iskallt. Vi uppskattar att det är omkring åtta grader. Här kan man alltså kyla av sig. På denna paradisiska plats bör man unna sig själv en lång paus, för det finns ingen plats i världen som är såhär fin.
Om man inte har sett staden Castril och vandrat på träbron, byggd på längden över floden, ja då bör man göra det innan man vänder tillbaka till ståhejet på kusten efter ännu en femstjärnig utflykt i det okända Spanien.