På andra sidan... Är tredje gången lyckans gång?

Äntligen har vi fått en ny regering. För en del innebär det nytt hopp och nya tider. Andra fruktar nytt kaos. Jag ser det som en ny chans för det spanska socialistpartiet att visa vad det kan – eller om det överhuvudtaget duger till någonting alls. Pedro Sánchez är den tredje PSOE-ledaren som blir statsminister och ser vi på hans två föregångare har han inte mycket att leva upp till. När Felipe González vältes i mitten av 90-talet var det med en skyhög statsskuld och en arbetslöshet på över 20 procent i bagaget. I slutet av 00-talet gjorde Zapatero nästa ”konststycke”. Han övertog ett ekonomiskt välfungerande land med en arbetslöshet på under 10 procent, en statsskuld som motsvarade 9 000 euro per medborgare och ett offentligt budgetunderskott på 0,11 procent. Med andra ord balans i statsbudgeterna. När Zapatero avgick i förtid 2011 var arbetslösheten återigen uppe över 20 procent, statsskulden nådde 25 000 euro per medborgare och det offentliga budgetunderskottet nosade på 7 procent. Hade det inte varit för EU hade Spanien gått bankrutt då. 

”Vi har haft mycket motvind under de senaste åren”, var några av Zapateros sista ord som statsminister. Ja tak, det kan man lugnt säga. Men istället för att dra på de varma, vindtäta kläderna och få landet genom de kalla vindarna helskinnat, det blåste ju onekligen över Europa på den tiden, sprang Zapatero och hans ministrar runt i kortbyxor utan minsta lilla aning om att det höll på att blåsa upp till kraftig storm.

Det var därför som såren efter krisen 2008 blev så djupa att de ännu inte läkt. Och därför har tillgångarna till att föra socialpolitik sedan dess varit ytterst begränsade. Men det vill Pedro Sánchez & Co nu ändra på. Det har bara tagit den nya regeringen några få veckor att höja den statliga pensionen 0,9 procent och ge de offentligt anställda 2 procent mer i lön samt höja minimilönen med 5 procent. En del drar på smilbanden medan andra väljer att inte visa någonting alls. Det sista gäller Bryssel, där man inte kan se hur Spanien ska lyckas leva upp till de gemensamma ekonomiska EU-kraven. Men Pedro Sánchez har en plan – eller i alla fall en dröm: han vill göra mirakel som portugiserna. Det gick allt annat än bra i Portugal innan socialisten António Costa kom till makten. Med en tydlig filosofi om att öka villkoren för de sämst ställda samt köpkraften och samtidigt locka utländska bolag samt kapital har Portugal sett en positiv utveckling med ökad välfärd och tillväxt. Det sista här kommer via attraktiva skatter och villkor för företag samt toppskatter för rika. Den gyllene frågan blir naturligtvis om Pedro Sánchez kan få sina knallröda lekkamrater från Podemos att gå med på det! Rent allmänt ställs det många frågor till Pedro Sánchez, men jag tvivlar mest på dem han har runt omkring sig. Det är ju hans B-lag, efter att hans ursprungliga styrelse kollektivt vände honom ryggen hösten 2016. Och i just det laget satt de sista förnuftiga socialdemokraterna – som jag anser är en mer modern term för dagens PSOE. 

Denna gång har Pedro Sánchez samlat ihop en regering bestående av fnattiga kvinnor, rebelliska Podemos-politiker och samtidigt gjort sig beroende av en grupp radikala katalaner som bara har självständighet på partiprogrammet. Det krävs en kreativ själ om det ska lyckas med att få ut ett gemensamt slagkraftigt projekt för Spanien. Å den andra sidan ska man inte undervärdera Pedro Sánchez; han har ju rest sig ur askan tidigare, dragit på sig arbetskläderna och segrat. Det kommer det bli behov av även denna gång. Varken Spanien eller PSOE har råd med fler bakslag. De kommande åren kommer att visa om tredje gången bjuder på framgång.