Den nya hängbron över Río Almanchares

Den nya hängbron över Río Almanchares

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Närmare bestämt är det en sträcka av etapp 7 på Gran Senda (som går från Cómpeta till Canilla de Aceituno – ca 25 km) och den nya attraktionen, som kallas El Saltillo, ligger bara 3,4 km från centrum i Canillas de Aceituno.

Vi börjar i Canillas och parkerar i parkeringsgaraget där man kör in till staden. Därifrån går vi till stadens mysiga torg i centrum, där rådhuset ligger, och vandringen vi ska ut på börjar faktiskt precis till vänster om rådhuset. Här finns det en stor skylt som (med all rätt) varnar om hur brant stigen och utmanande stigen är, både för fysiken och nerverna. Detta är bestämt inte en tur för dem som har höjdskräck och dålig kondition. Man måste absolut ha vandringsskor/-stövlar, för stigen är ibland väldigt brant och halkrisken är stor. Dessutom bör man ta med sig vandringsstavarna för stöd. Men har man dessa saker väntar en femstjärnig naturupplevelse med massa härligheter för alla sinnen. 

Denna vandring sammanfaller till stor del med den vandring som jag kallar ”El Caminito de la Reina” och som jag skrev om i En Suecos decembernummer 2016 (www.ensueco.com/4486-el-caminito-de-la-reina-drottningens-lilla-stig), men nu har stigen breddats och markerats med röd/vita märken samt loggon för Gran Senda. Och den stora höjdpunkten är så den 50 meter långa hängbro som byggts över Almanchares vilda ravin, som invigdes den 26 oktober i år (2020).

Nu är det lätt att hitta till vandringens början, för den är markerad redan vid rådhustorget. Man följer bara skyltarna upp genom byn och ut på den fina stigen, som högt över byn följer den bevattingskanal som förser byn med vatten från just Almancharesfloden. Nu kan jag till min stora glädje konstatera att det utförts en del arbete på stigen – den har blivit både bättre och bredare. Det är nu en aningen ändrad linjeföring, vilket innebär att de brantaste stråken är borta, så nu är det mycket lättare att gå här. 

Jag är spänd på när bron dyker upp, och det är först efter ett litet gult vattenhus som jag får syn på bron långt där nere. ”Wow”, tänker jag. Det är verkligen långt ned. Den ursprungliga stigen (som slutar nere vid ett litet vattenfall, där Almanchares störtar ned mot Maromas sydflank) har två delar med en metallstig som hängts på en lodrät klippvägg, och det är mellan dessa två som nedstigningen till hängbron börjar. En fin skylt visar vägen. ”Madre Mia, den stigen ser brant ut”, tänker jag. Men ned ska jag, och här gäller det att hålla koll på vartenda steg, för denna branta nedstigning kräver 155 procent koncentration, annars riskerar man att slinta och åka ut för de lodräta klipporna. 

Jag kommer tack och lov ned helskinnad och precis där bron börjar står en spänstig herre, som ser vänlig ut. Jag frågar honom om han kan fotografera mig stående på bron. Det vill han gärna. Det visar sig att han är reporter och ute i samma ärende som jag – att inspirera och skriva ett reportage om bron och stigen. Så roligt!

Vi utväxlar diverse information och mannen berättar om ett mycket tragiskt dödsfall, som skedde bara några få dagar efter att bron hade öppnats, då en kvinna föll ned från stigen och dog. Det skedde i sista svängen, precis innan man når ned till bron – kvinnan snubblade och störtade ned i avgrunden. Hon dog omedelbart. En av teorierna kring dödsfallet är att hon tittade på sin telefon och därför inte var 155 procent koncentrerad på var hon satte ned sina fötter. Det är bara en teori, men låt det i alla fall vara en varning om att inte titta på telefonen när man vandrar – speciellt inte i svår terräng. Bara ett enda ögonblick av ouppmärksamhet kan få fatala konsekvenser. Det är alltför farligt och ett tragiskt sätt att komma härifrån. När mannen gått håller jag en tyst minut för den okända kvinnan och hoppas att alla som färdas på stigen koncentrerar sig noga på att ta sig ned säkert.

Jag lider av lite höjdskräck, men jag tar mig samman och går över bron, som nu är tom på människor. Det har annars varit sju-åtta andra vandrare ute, men de har nu vänt om, och jag är helt ensam när jag korsar bron, helt utan problem. På andra sidan fortsätter stigen till Sedella, ca 4 km bort, men det får bli en annan gång. Stigen mot Sedella är också mycket brant, och den ser läskig ut, men den SKA provas vid första möjliga tillfälle.

Låt mig säg: bron är fantastiskt fin och en fröjd att gå! Ravinen under bron är helt vild, ja, Almanchares har inte snålat i sitt grävarbete, och den bör få fem stjärnor för sin konstnärliga utgrävning med storslagen, överväldigande naturskönhet, med vildhet och bävan. Den ska upplevas!

Så är det bara att vandra tillbaka samma väg som jag kom. Det blev lite kortare än 8 km fram och tillbaka, med ca 200 höjdmeter. Det är ingen hemlighet att jag var helt exalterad över denna helt exceptionella utflykt, som gladde mig djupt i min vandrarsjäl.

Av Else Byskov

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco