El Nacimiento del Río Mundo – Mundo-flodens källa

Källan till Río Mundo är en av de mest spektakulära i hela Spanien, och hundratals människor beger sig till platsen varje dag för att se den. Sommartid är det mycket svårt att hitta en parkeringsplats, men åker man under hösten, t ex i november, är det lättare, men även då är det många besökare. Källan ligger strax norr om naturparken Cazorla, så vägen dit är fin. Vi valde att åka dit via Murcia, och kom därmed att köra en bit genom ”La España vacía” – det tomma Spanien.

När man kör från Murcia upp till Mundo-flodens källa, kör man först på den nya motorvägen A 30, så det är fin väg men ganska mycket trafik. Sedan efter staden Cieza, börjar det tunnas ut. I staden Hellín lämnar vi motorvägen och kör ca 80 km på CM 412, och här är det verkligen tomt – bara några få hus och lite spritt jordbruk och annars mycket natur. Vi befinner oss nu i Albacete-provinsen, som är en av de provinser som ”inrymmer” det tomma Spanien.

Uttrycket ”det tomma Spanien” började användas i mitten av 1950-talet, då den stora migrationen från landsbygden till städerna började. I stället för en dålig tillvaro på med magra jordarna på La Meseta Central (platån som täcker 80 procent av Spanien) flyttade ungdomarna in till städerna, där det fanns jobb och mer liv och rörelse än på landsbygden. Problemet i dag är att befolkningen inte har återvänt, och det påverkar ganska många provinser där åkrarna inte kan odlas på grund av att det inte finns folk till det, vilket leder till att det inte produceras några grödor. Uttrycket ”det tomma Spanien” omfattar provinser med färre än 700 000 invånare, och antalet är 28 av totalt 50 provinser. De värst drabbade är provinserna Soria och Teruel, där befolkningen är mindre än 10 invånare per 2 km. Således är dessa delar av Spanien nästan lika glesbefolkade som Lappland och Nordkap, och de tillhör de mest glesbefolkade områdena i hela EU. Vilket faktiskt förvånade mig när jag fick reda på det.

Men nu när vi kör genom denna tomma och platta del av landet på väg till byn Riópar, inser vi hur svårt det måste vara att leva här. Här skulle många invandrare med jordbrukskunskap kunna bo, men problemet kanske är att det inte finns tillräckligt med vatten. Men med vatten skulle det kunna odlas massa grödor här, om det skulle bli aktuellt.

När vi närmar oss Riópar förändrar landskapet karaktär och plötsligt befinner vi oss mitt bland vilda berg med mycket skog. Vi är nu strax norr om naturparken Cazorla, som är den största i Spanien med 2 099 km2.

Källan till floden Mundo ligger i naturparken Parque Natural de los Calares del Mundo y la Sima. För att komma dit ska vi svänga vänster mitt i Riópar, mot Siles, och efter ca 6 km svänger vi av till vänster, mot parkeringsplatsen vid Mundos källa. Här MÅSTE man parkera med nosen utåt (d.v.s. att man ska backa in). Det går också runt en vakt för att säkerställa att man följer denna regel, som har införts som säkerhetsåtgärd i fall att floden skulle översvämma parkeringen och den måste evakueras. Det är nämligen lättare att evakuera om man bara behöver köra rakt fram för att komma iväg.

Vi får en chock när vi kliver ur bilen, för när vi är här, alltså i november, är det kallt, hela -7 grader. Det är riktigt kallt för oss som precis kommer från kusten där det var 22 grader. Som tur är har vi med oss varma kläder, som vi nu klär på oss, och så fattar vi våra vandringsstavar. Dessvärre har vi glömt vantar, så våra fingrar blir lite frostbitna. Nu börjar vi gå och redan här går vandringsleden längs floden. När det sedan blir dags att börja gå uppför mot källan finns det trappor. På flera ställen har det byggts gångbroar över floden, där man kan gå och beundra flodens vilda lopp. Källan till floden är speciell eftersom vattnet rinner över en kant på en slags jättestor cirkelformad bergsformation, som dessutom är mångfärgad. Ordet för att beskriva detta är rätt och slätt – hisnande, samtidigt som det också är spektakulärt, otroligt, ojämförligt och vackert. Vid ett tillfälle när man är på väg upp till platsen där leden slutar kommer man till flera miradorer – utsiktspunkter.

Stigen slutar på en liten plattform som ligger precis intill den övre delen av vattenfallet, som faller ner i tre tjocka strålar. Här kan det rekommenderas att man stannar till lite, för det är vackert och ovanligt.

Vi stannade till och tog massor av foton, men inget foto kan göra platsen rättvisa. Det här är något som måste upplevas.

Jag hade innan vårt besök här läst att leden upp till platsen där vattenfallet börjar var ca 7 km, så jag blev faktiskt lite besviken när vi kom tillbaka till bilen och bara hade gått några ynka 3 km. Som tur är kunde vi fråga parkeringsvakten, som berättade att den längre leden används typiskt på sommaren, när det inte finns nog med parkeringsplatser här nere där vi har parkerat. Så man kan alltså också parkera högre upp, vid El Puerto del Arenal (1 150 m ö.h.) vilket är lite längre längs vägen mot Siles. Därifrån finns det en stig som leder ner till den nedre parkeringen där vi har parkerat, och den sista delen av leden, den som vi gick, är alltså den samma oavsett var man parkerar.

Det mest speciella med Río Mundo är inte den del som kan besökas av vanliga turister. Floden löper nämligen ut ur en grotta någonstans ännu högre upp, och under speciella förhållanden efter regn är det som om vattnet liksom spottas ut ur grottan i en kraftig stråle, som om en jätte stod där inne och kaskadkräktes. Det sägs att det är mycket speciellt, men det är kanske mest för grottnördar i alla fall. På webbplatsen här, som främst är för grottforskare, kan man se ingången till Cueva de los Chorros, från vilken floden spottas ut: https://mundoaventurariopar.com/Servicios/espeleologia-en-albacete/ På bilden till höger om rubriken Cueva de los Chorros kan man genom att klicka på pilarna se sex intressanta foton av grottöppningen.

Och på den här länken:

https://mundoaventurariopar.com/Servicios/cueva-de-los-chorros-rio-mundo / kan man se ett kort videoklipp från en guidad tur på tre timmar upp till grottan. Jag blev nervös bara av att titta på den. Det är visst inte för pensionärer.

När man nu är i dessa trakter kan man, när man är på väg tillbaka till kusten, passa på att åka in till Cazorla via den vackra ravinen som floden Guadalquivir har grävt ut för att komma ut ur Cazorla-dalen. Guadalquivir är trots allt Andalusiens längsta flod på 700 km och dess källa ligger inne i Cazorla. För att köra genom ravinen, strax utanför staden Villanueva del Obispo, ska man köra av från N 322 och uppför A 6202 mot Tranco. Nu kör man genom en mycket vacker och dramatisk ravin. Vid Tranco, som bara har fåtalet hus, finns en damm från 1944, som bildar sjön Tranco i hjärtat av Cazorla.

Och nu, på glatt humör efter att ha sett floder, grottor, vattenfall, raviner, vacker natur och vandring, vänder vi kosan hemåt till den varma kusten. Efter att ha fryst upp vid Mundo-floden inser vi att Spanien har ett eget kontinentalt klimat, vilket ger ”9 meses de invierno y 3 meses de infierno” (nio månader med vinter och 3 månader av helvete). Ja, efter en sådan köldchock som vi varit med om på denna utflykt uppskattar vi klimatet vid kusten.