Las Navas de Tolosa och Parque natural de Despeñaperros

Las Navas de Tolosa är en slätt i norra Andalusien och det var här som det största slaget mellan kristna och morer i Spaniens historia utspelade sig. Striden ägde rum år 1212, men då det var så avgörande talas det fortfarande om det, och nu har ett nytt museum kring upptakten till striden och dess gång öppnat i byn Santa Elena, norr om La Carolina. Santa Elena ligger söder om naturparken Despeñaperros, så nu ska vi ut och utforska dessa två spännande platser. Följ med på en utflykt i det mindre kända Spanien!

Hela Spaniens historia och kultur domineras av det faktum att landet rådde under muslimskt styre i nästan 800 år. År 711 satte en grupp muslimer (även kallade morer/moros på spanska) kurs över Gibraltarsund med en här på cirka 10 000 man, ledda av krigsherren Tarik. Det var faktiskt Tarik som gav namn åt sundet, så klippan vid Medelhavets utlopp i Atlanten döptes till Gebel al Tarik (Tariks klippa=Gibraltar). På 15 år lyckades morerna erövra nästan hela den iberiska halvön till stor förargelse för de kristna. Saken var dock att befolkningen på den tiden utgjordes av några svaga västgotiska folkgrupper, bland annat vandalerna, som inte hade tillräckliga krafter för att bekämpa de starka och välorganiserade morerna. Faktiskt har Andalusien fått sitt namn efter vandalerna: Vandalucía = Andalucía, men morerna kallade i stället landet som de erövrade för Al-Andaluz.

Under de kommande 800 åren, som den iberiska halvön rådde under muslimskt styre, byggdes det runt 10 000 moriska borgar på strategiska platser i hela landet, och dessa borgar utgör i dag en av Spaniens största kulturskatter. Det handlar här om praktfulla byggnadsverk som ligger på bergstoppar med fin utsikt över landskapet. Några av dessa borgar har i dag byggts om till hotell tillhörande den offentliga Parador-hotellkedjan, så där kan man övernatta och känna sig som borgherre för en dag eller två.

De två folkslagen som under alla dessa år bodde på halvön, låg hela tiden i krig med varandra, så det var aldrig fred. Småstrider, överfall, plundringar och mindre slag hörde vardagen till och vid en tidpunkt fick de kristna kungarna i norr nog, och de samlade en här på omkring 20 000 män, som en gång för alla gick ut för att bekämpa morerna. Nu fanns det dock ett problem – att de skulle ner från den centrala högplatån – La Meseta – och det fanns bara en väg – genom en smal ravin där naturparken Despeñaperros ligger i dag.

I ravinen väntade morerna med en här som var dubbelt så stor som den kristna, så de hade ett logistiskt problem. Men en herdepojke kände till en annan väg ner från högplatån, och på så sätt kom de kristna ner, och nu kunde de två härarna inta sina positioner nere på den platta slätten som kallas Las Navas de Tolosa.

Det blev historiens största slag mellan de två folkslagen, och det var både grymt och blodigt. Och även om de kristna bara hade hälften så många män jämfört med morerna (cirka 40 000 män), stod de som segrare och jagade ut fienden på flykt söderut.

På museet som handlar om denna strid (det är bara att följa skyltarna mot Museo de Las Navas de Tolosa, när man kör in till Santa Elena) kan man se en massa affischer som berättar om upptakten till slaget. Det finns även en modell över slagfältet, där man kan se de två härarna uppställda mot varandra. Här ser vi, och det förvånar oss, att de moriska krigarna kom ridandes på kameler. Om dessa djur var effektiva i strid, kan jag inte säga något om, men man får förmoda att de krävde mindre vatten än hästarna som användes. Just hästar utgjorde nämligen en stor logistisk utmaning, för en krigshäst krävde 14 kg gräs eller hö, 5 kg havre och 35 l vatten varje dag. Då kan man själv räkna ut hur mycket foder och vatten som krävdes om man hade 5 000 hästar med sig till sina ryttare. Plus mat till soldaterna. Det kan inte ha varit någon lätt uppgift att lösa.

Nåja, det mest intressanta i museet är tornet, där man från toppen kan titta ut över slagfältet. I dag växer det massa tallar där, men då, 1212, var det bara buskig medelhavsvegetation. Norrut kan man se klippväggen i naturparken Despeñaperros, som skapar en näst intill oframkomlig ”trappa” upp till Mesetan. Slaget vid Las Navas de Tolosa startade det som kom att kallas La Reconquista – de kristnas återerövring av Spanien. Den pågick som bekant fram till 1492, då den sista kalifen Boabdil, utan motstånd, tvingades lämna över nyckeln till Granada till det katolska kungaparet Isabella och Ferdinand.

Årtalet 1492 är inpräglat i varenda spanjors minne, och kom senare att kallas: Annus miraculis – miraklernas år, då det just detta år skedde tre betydelsefulla händelser: Det första var att de sista morerna fördrevs ut ur landet den 1 januari. Det andra var att även judarna fördrevs genom ett påbud i mars. Och det tredje var att Columbus upptäckte den nya världen i oktober. Det med att fördriva judarna var världens sämsta idé, men det upptäckte inte spanjorerna förrän senare, för efter det fanns det ingen som förstod sig på varken handel eller pengar, och inte heller organisation, över huvud taget. Och så kom inkvisitionen, men det är en annan historia.

Nu säger vi adjö till museet och ska fortsätta ner för att ta en tur på slagfältet. Vi kör därför till vänster när vi kommer ner längs den lilla vägen som leder bort från museet, och så följer vi skyltarna mot Los Llanos de la Américas. Detta är ett litet besökscenter som ligger mitt på slagfältet, men det har samtidigt en utställning som handlar om naturparken Despeñaperros. Dessvärre är det stängt när vi är här. Vi hittar i alla fall en fin stig som leder en runt på slagfältet. Dock går man runt bland en massa tallar, och kan inte se någonting alls, så, vi får ta till fantasin för att uppleva det väldiga slaget. Inte heller möter vi en enda levande själ, så det är inte alls speciellt spännande.

Nu fortsätter vi till naturparken och det är lätt, för vi kör bara tillbaka mot Santa Elena och precis när vi har korsat motorvägen på en bro, ser vi en skylt på vilken det står Parque natural Despeñaperros. Nu följer vi bara skyltarna och upptäcker att vägen går längs den gamla vägen norrut från Andalusien. Det slingrar sig fram och tillbaka, och det är många kurvor, och ovanför oss kan vi beundra den nya motorvägen, som svävar över landskapet och som äntligen har gjort det lätt att köra mellan Andalusien och den spanska högplatån. Det är uppenbart att bygget av motorvägen inte har varit någon lätt uppgift, men tack vare den är resan en hel timme kortare, så det var helt klart värt besväret, i alla fall sett ur en bilists ögon.

Vårt mål är att se ”Los órganos”, som är det kändaste fenomenet i naturparken. Los órganos betyder organ, och här handlar det om bergslager som står som lodräta klippor. Man får anta att dessa har uppstått genom kraftiga veckningar som har fått tidigare vågräta klippor att vinklas lodrätt uppåt.

Vi följer helt enkelt skyltarna mot Mirador de Los Órganos och så stannar vi när vi ser några märkliga stenstavar på höger sida av vägen. Där går vi sedan upp för några trappor. Här finns det ingen skylt som visar att detta skulle vara miradoren, men vi gissar att det är det, för väl uppe har vi en fantastisk utsikt över ”organen” och den häpnadsväckande klippväggen. Man har hittat grottmålningar mellan sprickorna, men för att se dessa måste man ha ett särskilt tillstånd, och det har inte vi. Dessutom är klippväggen så brant att jag blir nervös av bara tanken att gå där.

Över klippväggen ser vi stora fåglar som seglar och jag antar att de är av arten ”el buitre leonado” – gåsgam – som njuter av att bo bland branta klippor där de kan bygga sitt bo. Det kan också vara örnar – jag är ingen ornitolog och fåglarna svävar högt upp. Hur som helst är de verkligen vackra att se på.

Strax efter miradoren kommer vi fram till en venta (värdshus). Där står en buss parkerad och vi ser massa människor som dricker vatten från en källa. Ventan är dessvärre stängd. På andra sidan vägen ser vi två stora skyltar som jag måste ta en närmare titt på. De berättar om en 6,5 km lång stig som börjar här, och som ska vara det bästa sättet att utforska naturparken på. Denna vandring är verkligen lockande, för från stigen ska man också kunna beundra traktens rika fågelliv, men det får bli en annan gång, för nu ska vi bege oss av söderut för att prova på att vara borgherrar för en dag på en av Spaniens vackraste paradorer: El Parador de Jaen.

Läs mer om detta i nästa nummer av En Sueco!