Magiska Algarve

Algarve är en region i södra Portugal, känd för sina vackra stränder, pittoreska fiskebyar och milda klimat. Denna kust skiljer sig mycket från den spanska Medelhavskusten, dels för att vågorna som slår in här kommer från det vilda och kalla Atlanten, dels för att stora delar av kusten består dramatiska klippor, som både är imponerande och livsfarliga, men ändå fyllda med äventyrliga grottor.

Ja, man kan tryggt skriva upp en båttur längs kusten öster om Carvoeiro på sin ”bucket list” (lista över saker man vill göra innan man dör), för en mer spektakulär och magnifik seglats finns inte på vår planet. Vi har begett oss till Algarve i fem dagar, och det var en fantastisk resa.

Om man snabbt ska korsa södra Spanien så finns det ingen omväg runt Sevilla, som därmed har blivit ett nav som ofta brottas med långa köer för all öst- och västgående trafik. Anledningen till detta är att den stora floden Guadalquivir börjar strax söder om staden, och även om det planerades att bygga en vacker hängbro här redan för 13 år, är denna fortfarande inte färdig och det kommer den visst inte heller att bli förrän 2030. Korruption, brist på pengar och byråkrati verkar stå i vägen. Så vi får lov att stå ut med att behöva köra igenom Sevilla i några år till. Men om man kommer mitt på dagen går det att hantera bilresan utan alltför långa köer.

När man väl har tagit sig förbi Sevilla går resten smidigt, och omedelbart när man kommer över bron som leder över Guardiana hoppar tiden på ens iPhone tillbaka en timme, och så får man en längre dag. Nästa sak som man upptäcker är att man, om man har en utländsk bil, omedelbart måste köra in för att registrera bilens registreringsskylt och ett kreditkort. När man gör detta får man ett kvitto, och detta kan man visa upp om man skulle råka ut för en kontroll. När man sedan återvänder hem till Spanien igen dras ett blygsamt belopp av för motorvägskörning. Vi kom bara upp i 12 euro under våra fem dagar. Det är både smart och tidsbesparande, och visar att Portugal på många sätt ligger mer i framkant än många andra länder.

För 30 år sedan var Portugal ett lite mer lantligt, rustikt, billigt, ursprungligt, oskyldigt och förtrollande land än Spanien. Men när den moderna tiden och särskilt massturism har hittat till landet har det med tiden förlorat sin oskuld och dess naiva charm, och priserna har skjutit i höjden. I alla fall i Algarve, där jag under vårt besök uppfattar att allt var dyrare än det i dag är i Spanien. Detta gäller särskilt boende på hotell och bensin.

Vi har valt att stanna två nätter i den lilla staden Carvoeiro (vid kusten sydost om Portimão), och det är ett bra val, eftersom staden är mysig med en fin liten strand och en spektakulär vandring ut till några fantastiska klippformationer strax öster om staden.

Vi började därför med att vandra uppför berget mot öster och upp till byns ermita (kapell) som en gång i tiden var en militärpost för skydd mot pirater. Så snart man kommer förbi ermitan ser man stig i trä som leder till klipporna. Hela vägen längs Atlantkusten stöter vi på dessa trästigar, som helt enkelt har byggts för att det har varit för svårt att bygga någon annan form av stig. Och det hurrar vi för, för det är både fint och roligt att gå på dessa bro-stigar, som ligger på de allra vackraste delarna av kusten. Portugiserna har nu säkert blivit världsmästare i byggandet av träbroar, för de finns över hela landet.

Trästigen leder hela vägen ner till vattnet, där vi kommer till en liten vik helt omgiven av klippor. Det är hisnande vackert och ovanligt. Här passar det att man vilar en stund innan man beger sig tillbaka upp för de 132 trappstegen. När man kommer halvvägs delar sig stigen i två och den ena delen leder ner till en bar/restaurang, som ligger fint och serverar god mat. Här är det alltså ett måste att svalka gommen.

Det finns ett hav av restauranger i Carvoeiro och man kan få italiensk, kinesisk, thailändsk, indisk och nepalesisk mat och allt däremellan, kanske även portugisisk. När vi är här slår det oss att det finns extremt många bankomater överallt – jag räknar till 18 stycken inom en radie på 500 meter – detta kan bara bero på att det är många turister som kommer hit kommer från Storbritannien, USA, Ryssland, Fjärran Östern m.m., och detta kan man också se i stadsbilden.

Innan vårt besök här har jag läst om den förtrollande grottan Benagil med hål som i en emmentalerost i kupolen, och denna måste jag se. Som tur är har stadens turistkontor öppet, och jag frågar om det är möjligt att besöka grottan på egen hand, men det går inte. Man kan bara besöka grottan med en guidad båttur, och även om man själv skulle hyra en kajak så är det förbjudet att segla in i grottan utan tillstånd. Så nu beger vi oss ut på jakt på att få plats på en sådan båt, som bara seglar när det är fint väder, annars är det alldeles för farligt. Tyvärr möts vi av informationen att det inte finns några båtturer just denna dag, för havet är alltför oroligt och det går vita gäss på vågorna. Så synd.

Nästa morgon har vi dock tur och havet har lugnat ner sig, och de två små kioskerna nere på stranden där de säljer biljetter till båtturerna öppnar kl. 10. Vi lyckas få plats i en båt från Carvoeiro tours, men då man just denna dag inte kan starta från stranden i Carvoeiro, får vi bege oss till Portimão, en halvtimmes bilresa bort, för att komma ombord på en båt som utgår från flodmynningen. Det är dock inga problem för företaget löser det med några bilar, och efter att vi har betalat 35 euro per person får vi veta att vi ska infinna oss vid kiosken kl. 11.30.

Vi blir körda till Portimão och sätter oss till rätta i en stor gummibåt med en 200 cv utombordsmotor tillsammans med kanske tio andra turister. Ombord är också vår guide och kaptenen – bägge trevliga unga män. Och så far vi iväg över havet i ostlig riktning och vi tvingas hålla fast hårt i både hattar och glasögon, för det går snabbt. Jag och mitt sällskap har varit vana seglare, så vi har bra kläder, men många medpassagerare är bara klädda i lätta sommarkläder och har uppenbarligen inte tänkt på att de faktiskt skulle bege sig ut på Atlanten. Jag ser att de fryser, så kom ihåg vindjackan.

Ute på havet, efter en kort seglats, ser vi de första spektakulära klippformationerna, och kaptenen styr mot dem i rusande fart, nästan så att vi tror att vi kommer att krocka med berget, men han känner till området och bromsar elegant in precis i tid. På den första klippan kan man se en liten elefant i sten, men den här typen av ”djurfynd” är mest bara för skoj, även om det är lite förunderligt.

Under utflykten, som varar i drygt en timme, seglar vi in i cirka 20 grottor, som alla hade namn som: Strandgrottan (som hade en fin liten sandstrand), Smugglargrottan (där smugglare från Marocko landade med cigaretter som hissades upp genom några hål i grottans kupol av deras smugglarkamrater), Ansiktsgrottan (här kan man se en ansiktsprofil), Krokodilgrottan (här kan man se en krokodilliknande form), Spökgrottan (en grotta med två hål i taket, och när man tar ett foto av hålen med sin telefon dyker en blå spökliknande figur upp på skärmen), Den mystiska mannens grotta (en mystisk man dyker ibland upp i grottan, men det är omöjligt att ta reda på hur han kommer dit), Emmentalergrottan (som har två fina hål i taket) och detta är utflyktens höjdpunkt för den är så fin – denna grotta heter egentligen Cueva de Benagil. Här fotograferar guiden oss alla med hålen i kupolen som bakgrund. Det finns också fler grottor, men jag kommer inte ihåg namnen på dem. Till slut kommer vi fram till Praia de la Marina, som är en mycket vacker strand. Den har faktiskt utsetts till den vackraste stranden i Portugal. Och nu är det dags att bege oss tillbaka igen, så kaptenen sätter alla 200 hästar i galopp, och vi susar iväg samtidigt som vi klamrar oss fast vid båtens räcken och nästan tror att våra liv är över.

När vi kommer i land och nerverna har lugnat sig kan vi inte annat än jubla av spänning efter denna otroligt vackra och upplevelsevärda utflykt. Därefter körs med bil vi tillbaka till Carvoeiro. Nu är klockan tre och vi är megahungriga, och det kan vi som tur är råda bot på, för alla restauranger är öppna.

Efter lunchen vill jag utforska den västra delen av Carvoeiro och går således upp längs vägen till en utsiktsplats. När jag sedan fortsätter inåt land ser jag till min glädje att det finns en 6 km lång stig västerut, som kallas Camino de los Promonitores, som leder dels på gamla stigar, dels på träbroar. Detta är självklart något som jag jättegärna vill uppleva, men just denna dag hinner jag inte med det och i morgon måste vi bege oss vidare till Lagos.