På andra sidan... Tröttnar katalanerna aldrig?

På den tiden fanns det nämligen gott om jobb och massor av framgångshistorier att fira. Katalonien var inte bara en katalysator, utan verkade som ett lok i den spanska ekonomin. Det var även en viktig del av Europa-tåget, som ville framåt. Men det var då det. För lite mer än 10 år sedan började nämligen det katalanska loket att spåra ur. Resultatet är inte bara politiskt olösligt stök. Det är även ett splittrat folk, företagsflykt och gatuvåld utan dess like.

Det är alltid lätt (och snabbt) att skylla på politikerna. Men det förvånar mig att de annars så ambitiösa katalanerna inte tröttnat på situationen och sagt STOPP!  

På bara 10 år har man nämligen gått från ett välstånd som jämfördes med det övriga EU till att i dag stå med ekonomiska och sociala problem som man tidigare bara kopplade till de ”fattiga” trakterna söderöver. Det ses tydligt på den skyhöga arbetslösheten och den regionala skulden, som sträcker sig över alla bredder, bland annat till utbyggandet av Barcelonas tunnelbana och lokala projekt som byggandet av tio nya, stora vårdhem. Bägge projekten stannade näst intill upp helt 2011 – och har inte kommit igång igen efter det. Någonting sådant hade man aldrig kunnat föreställa sig i Katalonien tidigare. 

Å andra sidan går det snabbt när det ska ”packas ihop”. Under bara en handfull år har över 7 000 företag antingen lämnat Katalonien helt eller flyttat huvudkontor till annan ort. Politisk oro, juridisk osäkerhet, dålig image och den evigt återkommande debatten om självständighet har fått tungviktare i alla branscher att lämna regionen – bland dessa kan nämnas de två storbankerna Sabadell och La Caixa. Det förklarar varför Katalonien i dag måste nöja sig med en blygsam 11:e plats bland landets 17 regioner på listan över bidragstagare när det kommer till landets BNP. Det är en tragisk syn av en region på knä. Lika tråkigt är det att se den katalanska polisen på knä, när de tillsammans med tusen ”demonstranter” härjar genom den katalanska huvudstaden flera dagar i rad, några gånger om året. Om de gör det på grund av ett valresultat, en minnesdag eller en dom mot en politiker, en debattör eller musiker, det är mindre viktigt. Butiker, gator och stråk måste vandaliseras – nu för ett tresiffrigt miljonbelopp under de senaste 10 åren. Det sker framför en passiv befolkning och en uppgiven polis, som överhuvudtaget inte klarar av att mobilisera sig, och som är för stolta och dumdristiga för att be den spanska nationalpolisen om hjälp. Det är under all kritik.

Samma status råder på den politiska scenen – för att nu hålla oss kvar vid de fina orden. Roten till det sorgliga kaoset hittas 2010, då det plötsligt lades politisk makt bakom tanken om ett självständigt Katalonien. Fram till dess hade nationalistpartierna haft ett bra, starkt och hållbart samarbete med socialistpartiet i flera årtionden. Men nu kunde nationalistpartierna plötsligt jämföras med separatistpartier, med endast en tydlig kärnfråga – och så kan varken socialisterna eller andra partier vara med. I ett mycket splittrat Katalonien har separatistpartierna, på det yttersta mandatet, flera gånger haft chansen att bilda regering. Och det har de faktiskt återigen, precis nu, men de tre separatistpartierna är antingen så knallröda (ERC), starkt borgerliga (Junts) eller alternativa (CUP) att det inte kan gå annat än fel. Och så har det också gått. På bara 10 år har det utlysts inte färre än fem regionalval! – Och ingenting pekar på att ”leken” håller på att ta slut. 

Det sista tåget har absolut inte lämnat perrongen, men det är dags att kasta nationalistkänslan(-orna) och politik överbord. Det gamla, starka loket måste ha ny olja. Under de senaste 10 åren har det bara stått helt still, och det står bara där och bleknar. Det måste helt enkelt vara oacceptabelt och så enormt tröttsamt – för alla katalaner!