På andra sidan… Är det dags att dra av sig sidenvantarna?

Det är helt klart opassande att jämföra Javier Milei och José María García Urbano. Argentinas mycket temperamentsfulla president och Esteponas konservativa borgmästare har inte mycket gemensamt, med undantag för en sak – ingen av dem är rädd för att rycka bort ett plåster från ett blödande sår.

Inför kommunalvalet 2011 var Estepona ett stort öppet blödande sår. Alla siffror var röda, den kommunala skulden översteg 300 miljoner euro och allt som hade någon som helst koppling till tillväxt, investeringar, projekt och nya jobb låg på noll. Det enda som blomstrade i Estepona på den tiden var livet på kommunens kontor, som svämmade över av kontorsarbete och offentliga anställda. José María García Urbano gick till val med löfte om att reducera och effektivisera kommunens administration samt locka nya projekt och investerare, som fram till dess bara hade fokuserat på grannkommunen – Marbella.

Trots att han var tydlig med vad han strävade efter, gick det en chockvåg genom staden när den nya borgmästaren intog sitt nya ämbete med att avskeda 172 av kommunens anställda. Det var dyrt och smärtsamt, men chockvågen förvandlades blixtsnabbt till en våg som alla ville rida på. Budskapet från den nya kommunfullmäktige var tydligt: vi vill, vi kan och vi vågar. Sådant skapar förtroende. Efter en snabb omorganisering var det plötsligt inte längre någon brist på arbetskraft i kommunen. Stadens siffror visade plusresultat. Detta gav stadsförnyelsen en knuff i rätt riktning. Och framför allt, pessimism vändes till optimism. Små och stora entreprenörer och investerare började vända blicken mot Estepona. Bostadsförsäljningen, invånarantalet och skatteintäkterna ökade. Och efter bara den första sommaren var Estepona skuldfritt. På bara 14 år lyckades García Urbano & Co. få bukt med en hopplöst stor skuld på 300 miljoner euro. Även de största skeptikerna måste i dag lyfta på hatten för Estepona. Och tungt skuldsatta kommuner som Torremolinos, Vélez-Málaga och Málaga bör låta sig inspireras.

I en helt annan värld – och i en helt annan skala – kan det nu vara så att något liknande håller på att hända i Argentina. Javier Milei gick till val 2023 med löfte om hårda reformer, som skulle komma att göra det svårt för befolkningen. Man må säga att han har levererat. Tusentals statligt anställda har blivit uppsagda. Flera ministerier har stängts och otaliga välfärdsprogram har avbrutits. Det känns naturligtvis, men det har också skapat balans i statsbudgeten, inflationen har fallit och den argentinska peson har stärkts mot dollarn. Detta är något som argentinarna nu både ser och märker i vardagen. Många av Javier Mileis galna handlingar har visat sig vara geniala, för man har återvunnit tron på Argentina. De senaste tre kvartalen har det skapats en tillväxt på 7 procent, och det är nu ett överskott i de offentliga finanserna. Det var det få som trodde på – och absolut inte ekonomerna – som efter tre decennier av ekonomiskt kaos nästan hade gett upp. Det är just ekonomerna som alltid har sagt till oss att vi måste vara försiktiga och gå fram med små steg. I Argentina å andra sidan har man tagit i med hårdhandskarna för att vända utvecklingen i ekonomin. Det är precis det som har skett. Detta råder nu återigen dynamik i den argentinska ekonomin och samhället. Om de positiva trenderna fortsätter i Argentina (och i Estepona) behöver vi snart skriva om de ekonomiska läroböckerna. Dessutom måste många ekonomer lära sig att förstå att det inte alltid räcker att sitta med sidenvantarna på och försiktigt vrida på några små knappar för att långsamt finjustera ekonomin.

Ibland måste man vara lite brutal. Ekonomi, tillväxt, investeringar och skapande av nya arbetstillfällen är alla i högsta grad kopplade till begreppet förtroende. Lyckas man skapa förtroende kan man lyckas med att göra mycket. Det är precis detta som vi nu ser i Argentina och Estepona.