På andra sidan… Blir vi fria människor nu?

I dag får coronan all uppmärksamhet. Det gäller både i medier, hos myndigheter och bland vänner och bekanta. Det är helt naturligt. Det är ju en fråga om liv och död – eller åtminstone om att få tillbaka vårt goda liv. Just frågan om liv och död får nu en ny dimension här i Spanien; för en tid sedan röstade nämligen kongressen för att införa aktiv dödshjälp. Därmed följer Spanien i Hollands, Belgiens, Luxembourgs, Schweiz och fyra amerikanska delstaters fotspår. Det är en nyhet och en debatt, som hade orsakat feta rubriker överallt, om det inte varit för covid-19. Just här får nyheten dock den uppmärksamhet som den förtjänar.

Debatten har några sidorötter i Galicien, där en man i början av 1990-talet blev förlamad efter en tragisk olycka. Med en blyerts i munnen kunde han nätt och jämnt skriva att han ville dö. Historien filmatiserades och gick rakt in i hjärtat hos spanjorerna. Sedan dess har det varit en pågående debatt, även om den under perioder varit så lugn att den nästan varit helt död. Ämnet smög sig dock in på regeringens ”att-göra-lista”, som länkades till pressen och allmänheten då den offentliggjordes för drygt ett år sedan. Det var bara det att listan var så lång att bara ett fåtal orkade läsa den grundligt från början till slut – eller, med all rätta tänkte ”aktiv dödshjälp? Ja, ja… det blir aldrig någonting av det.” Men nu blir det alltså det.

Ämnet är inte bara känsligt – det är extremt känsligt. Hälsa, moral, religion, känslor och ekonomi blandas här i en mycket explosiv cocktail. För att denna inte ska sprängas har regeringen tydligt dragit upp linjerna, så nu är det bara upp till landets 17 regioner att dra det sista strecket (det ska inte missförstås!).

I grova drag kommer alla spanjorer och utländska residenter i framtiden kunna ansöka om aktiv dödshjälp. Inte överraskande måste man lida av en kronisk och obotlig sjukdom, som hindrar en från att leva ett värdigt liv. Utöver det måste man vara minst 18 år och vid sina sinnens fulla bruk. Skulle det sista inte stämma kan man förbereda sig genom att lägga till önskan skriftligt i t ex sitt testamente. 

I processen ingår patientens läkare, två externa specialister och en oberoende kommission (även kallad garantikommission) med läkare, specialister och jurister. Patienten ansöker om det direkt hos sin läkare, som konsulterar två specialister. Är de överens går saken vidare till kommissionen, som ska godkänna det specialisterna kommit fram till. Blir det godkänt blir det läkaren som ger patienten den aktiva dödshjälpen. Processen får ta maximalt 40 dagar. Visar det sig att läkaren och de två specialisterna inte är överens med patientens önskan, kan denne överklaga beslutet hos kommissionen. Det låter rättvist, rätt och slätt. Nu ligger så bollen hos de enskilda regionerna, som får i uppgift att införliva den kommande lagen.

Åsikterna går dock isär – som vanligt. Men den politiska majoriteten finns där. Det är underligt hur man i detta land kan drunkna i formalia och politiskt knagglande och samtidigt, på rekordtid, anta någonting så allvarligt som aktiv dödshjälp. Det är också underligt hur man, nästan samtidigt, näst intill förbjuder abort men tillåter aktiv dödshjälp – som en av de få nationer i världen.

Spanien är ett underligt land – men ett härligt land. Vi har länge fritt kunna välja om vi vill vara här. Snart kan vi också fritt välja om vi vill leva.