Pradillos-rutten – en häftig vandring i det vackraste landskapet söder om Cómpeta

Denna vandring är en rundtur på 11,7 km med 300 höjdmeter. Den är ganska krävande och inget för ynkryggar. I gengäld får man en enastående naturupplevelse i den skyddade naturparken Parque Natural de las Sierras de Tejeda, Almijara y Alhama, som ligger i området mellan provinserna Málaga och Granada. Denna naturpark är ganska orörd och vild, och vandringen är en oslagbar möjlighet för dem som vill komma ut och få uppleva mycket Andalusisk natur.

Var: Cómpeta ligger i den östra delen av Málagaprovinsen, i La Axarquía, cirka 15 km norr om Torrox.

Kom ihåg: Vatten, matsäck och gåstavar.

Denna vandring erbjuder några av de bästa vyerna som kan ses i Spanien, från det tidigare lantliga hotellet Casa de la Mina, som ligger cirka 5 km utanför Cómpeta, söderut. Man hittar fram till vandringens början genom att svänga höger strax innan man kommer till Cómpeta på vägen från Torrox (A 7207). Här ser man en skylt som visar mot Casa de la Mina. Skylten står bara 5–10 meter innan man ska svänga av. Skulle man råka missa den finns det en annan väg cirka 50 m längre fram, där det på höger sida också står en skylt som visar mot Casa de la Mina. Det spelar ingen roll vilken av de två vägar man tar – de möts efter 1–2 km. Vägen till Casa de la Mina är en grusväg som på sina ställen kan vara i ganska dåligt skick. Men man kan fortfarande köra på den med en vanlig bil – man ska bara tänka på att köra långsamt.

Vägen leder först genom ett slags bostadsområde, samtidigt som den slingrar sig uppåt. Snart kommer man ut i naturen och kör förbi en plats där det finns bord och bänkar som man får använda, och därifrån är utsikten mot söder helt unik. Härifrån fortsätter vägen nedåt och det är en del kringelkrokar. Snart ser man den vita byggnaden där Casa de la Mina ligger.

Detta vackra lantliga hotell är dock stängt för det mesta. Det ligger helt enkelt ”för avsides” och kundunderlaget är inte tillräckligt för att det ska löna sig att ha öppet. Det är verkligen synd, för det ligger mycket trevligt mitt i naturparken, men tyvärr – det är många som har försökt men ingen har lyckats driva det med framgång.

Strax innan man når Casa de la Mina ligger det en liten vit byggnad på vänster sida, och normalt parkerar vi precis bredvid denna, eller så kan man lätt parkera lite längre fram längs vägen. Vägen är nämligen bred och man kan parkera diagonalt på höger sida, mittemot uppfarten till Casa de la Mina.

Här lämnar vi nu bilen och går cirka 100 m längs vägen som vi kom på. Strax under en mast ser vi en stig som leder upp till höger. En fin skylt med texten ”Casa de la Mina – Pradillos” och en varde visar platsen. Stigen går cirka 150 meter uppåt till dess den äntligen når en ås. För oss tar det 45 minuter att gå upp till åsen. Detta är inte en vandring för soffpotatisar – på svårighetsskalan ger vi den 8 av 10 poäng.

Är det klart väder kan man uppifrån åsen se hela vägen till Rifbergen i Marocko på andra sidan Medelhavet, och det är en mycket fin syn. När man står där uppe ser man också några skyltar varpå det står GR 249-Gran Senda de Málaga, och dessa skyltar ska vi nu följa österut. Det betyder att vi svänger höger när vi går upp på åsen och så fortsätter vi vandringen längs en fin grusväg. Denna fortsätter lite uppåt till dess att den når ett litet pass, och därifrån går det något nedför. Vi följer grusvägen till dess att vi når ett ställe där en stig svänger av till höger – och vi bara följer skyltarna mot GR 249. Där som stigen svänger finns det en ruin som kallas Cortijo María Dolores.

Därefter går nu stigen längs sidan av ett berg, och jag kan bara säga att detta måste vara av de vackraste stigarna i Spanien. Utsikten över bergen runt omkring är både hisnande och fantastisk – man ser både bergen El Lucero och El Cisne, samt flera andra bergstoppar i Almijara-bergskedjan. I fjärran kan man dessutom se havet och då stigen för det mesta är jämn är det ett riktigt nöje att promenera här (emellanåt går det dock lite uppför). Efter några kilometer når man fram till ruinen av ventan (krogen) Los Pradillos, och det är här som vi brukar ta en lunchpaus.

Innan den riktiga vägen byggdes var det den stig som vi nu går på som var ”huvudvägen” mellan Nerja – Frigiliana – Cómpeta och längre norrut. Detta tycker jag är intressant för som en modern person har jag svårt att föreställa mig att det för bara 100 år sedan var här, i dessa berg, som man färdades för att få fram varor till och mellan byarna. Varorna transporterades på mulåsneryggar med en man som ledde djuret. Mulor kan bära en hel del mer än hästar, varför de var de lastdjur som föredrogs, och deras maxkapacitet var 60 kg (30 kg på varje sida). På spanska heter djurföraren ”arriero” och dessa bodde med sina djur och var helt beroende av dem. Nätterna tillbringade de på en venta – där de åt och sov, så att de inte riskerade att bli överfallna av rövare. Det var inget enkelt liv.

El Pradillos, där vi nu står, var just en sådan venta där både människa och djur kunde äta och sova. Det var ett ganska stort ställe med en stor era (tröskplats), så jag gissar att de odlade vete på bergssluttningarnas terrasser i närheten.

När man tänker på det förflutnas vedermödor och den betydelse som dessa ventor hade, kan man inte låta bli att vara tacksam för att vardagen har utvecklats.

Pradillos betyder ”små ängar”, så här har marken använts till jordbruk. Dock finns det i dag inga spår kvar av detta annat än själva tröskplatsen. Omgivningarna utgörs i dag i stället av stenig och buskig terräng.

Vi brukar sätta oss här vid la era, äta vår medhavda matsäck till lunch och njuta av utsikten och lugnet som råder här. Det är en helt underbar plats.

På vägen hit har vi passerat inte mindre än fyra kalkugnar, så stigen måste ha haft en viktig roll i transporten av kalk härifrån till kunderna.

Efter att vi ätit vår matsäck fortsätter vi vår vandring längs stigen och snart kommer vi förbi ytterligare en ruin. Denna gång handlar det om en ruin efter en annan venta, som heter Cándido. Den ser lite nyare ut än Los Pradillos och även denna är ganska stor. Vi förundras över hur denna stig kunnat ge tillräckligt med affärer för att de skulle finnas två ventor så nära varandra, men det visar nog bara hur viktig denna led en gång var.

Strax efter den sista venta når vi fram till en plats där vi ser en stig som svänger ner till höger. Där finns det också en skylt som visar att GR 249 fortsätter rakt fram, men vi ska ta vägen ner till höger. Den är ganska brant, så här är det ett måste med vandringsstavar. Stigen leder ner till en liten bäck, som vi korsar. Härifrån kan vi se hur stigen fortsätter till höger på andra sidan. Det är den stigen som vi nu ska gå. Det är en mycket trevlig och väl markerad stig, och den är ganska lätt att gå. Vid ett tillfälle korsar stigen ett brandbälte och går sedan ner till grusvägen.

När man kommer fram till grusvägen (som i relativt modern tid har anlagts mellan Frigiliana och Cómpeta) ska man sväng till höger. Efter 4,3 km leder denna grusväg till Casa de la Mina, och den sträckan klarar man av med 50–60 minuters snabb promenad. Vägen är känd för sina många kurvor, och varje gång man tror att man har kommit fram, kommer man till en ny kurva, och en ny osv.

Efter 5–6 timmar (inkl. vila) är vi tillbaka vid bilen, och vi tycker mycket om just denna fantastiska vandring. En del av oss tycker att denna del av Spanien är lika vacker som Nya Zeeland. Men juryn diskuterar fortfarande…

Nu återstår bara att säga att de gamla mul- och åsnestigarna är fortfarande de bästa vandringslederna i Spanien. Orsaken till detta är att dessa stigar inte är brantare än att mulor och åsnor kan gå på dem. Därför sicksackar de uppför bergen på ett trevligt sätt. I det bergiga Andalusien finns det som tur är fortfarande gott om dessa gamla stigar, som t ex upp till La Maroma och El Lucero.