CAMINITO DEL REY - En promenad längs klippväggen

Världen är full av våghalsar som älskar att klamra sig fast med fingertopparna på någon klippvägg – med eller utan säkerhetslinor. El Caminito del Rey (Den lilla kungastigen) brukade vara en plats där mänskliga spindlar träffades för att utmana varandra att balansera på farligt små avsatser ovanför en djup ravin. En del fixade det och deras hårresande videor blev omedelbart virala, medan andra inte hade samma tur.

Sedan 2015 är Caminito del Rey totalrenoverad. I dag, nio år senare, är detta fortfarande en av de mest spektakulära och spännande upplevelserna i södra Spanien. Det som förr var känt som en av världens farligaste stigar är i dag helt möjlig att gå även för oss som lider av en liten släng höjdskräck.

Världens farligaste stig

El Chorro ligger en timmes bilresa från Málaga via a-357 i riktning mot Campillos och så tar man avfarten strax efter Ardales. Vägarna till start- och slutpunkterna har byggts ut och förbättrats med olika tjänster och så har det gjorts ett helt nytt informationscenter. Desfiladero de los Gaitanes, bergspasset som El Caminito följer, har grävts ut av floden Guadalhorce under flera årtusenden, och detta är verkligen en dramatisk naturskönhet. Det smalaste partiet i ravinen är bara 10 meter brett och som högst reser sig de vertikala bergsväggarna 700 meter rakt upp.

För länge sedan var den här dalen en avlägsen plats som bara användes av herdar och jägare. Så var det fram till den industriella revolutionen, när järnvägen mellan Málaga och Cárdoba byggdes på 1860-talet. Järnvägen hade 18 broar, 17 tunnlar och åtta viadukter, och den mest spektakulära sträckan gick rakt igenom El Chorro. Denna järnväg används fortfarande och en tågresa här är helt klart en upplevelse. 

Vid sekelskiftet byggdes det vattenkraftverk med dammar i båda ändarna av bergspasset för att generera el till området. Den ursprungliga stigen byggdes mellan 1901 och 1905 och gjordes för att göra det möjligt för arbetarna att ta sig mellan de två kraftverken. Den smala järn- och betongstigen var fäst i bergsväggen på motsatt sida av järnvägen och hängde högt över floden. Det var också här som den spanska kungen Alfonso XII hedrade stigen (eller delar av det) med sin närvaro 1921, och sedan dess har stigen kallats El Caminito del Rey. 

Allt eftersom åren gick och nybyggda vägar gjorde det lättare för arbetarna att ta sig mellan kraftverken, slutade man att underhålla stigen. Trots riskerna som detta innebar åkte lokala skolelever på utflykter till stigen fram till 1970-talet. Med tiden förföll järnräckena och betongbroarna, så att allt som fanns kvar på många ställen var bara rostiga smala järnbalkar som satt fast i klippväggen, och långt där nere rann floden fram.

Det var just dessa livsfarliga passager som lockade internationella klättrare till platsen. De lokala myndigheterna försökte stoppa tillträdet genom att ta bort stora delar av stigen, så att det skulle vara ”omöjligt” att ta sig dig. Men ju svårare myndigheterna gjorde det, desto mer spännande blev det för extremklättrarna. År 2000 stängdes stigen helt och hållet efter att flera klättrare dött när de stupat ner i avgrunden, men trots det dog ytterligare fyra unga bergsklättrare när de vid ett senare tillfälle försökte utmana ravinen.

En stig för alla

Med en så tragisk historia undrar man varför någon fick lust att åka dit över huvud taget. Trots det listades El Caminito del Rey som Lonely Planets nya sevärdhet strax efter återöppnandet 2015, och stigen fortsätter än i dag att vara en av provinsens mest populära aktiva turistmål med cirka 300 000 besökare om året. Den nya versionen av stigen har tilldelats EU:s Nostra-pris och den har även fått fler utmärkelser för bevarande av kulturminnesplatser. Och det är helt förståeligt, för El Caminito är en perfekt kombination av en naturvandrares dröm, säker konstruktion och elegant, estetisk anpassning till landskapet. Men naturligtvis innebär den nya, säkra stigen att en del våghalsar nu måste hitta andra bergsväggar att klättra på. 

Min man och jag såg flera videor från den hårresande stigen redan innan vi flyttade till Spanien. När vi sedan åkte dit för första gången 2013 vände vi om så snart stigen började försvinna under våra fötter och det plötsligt fanns mer luft än betong. Men ravinen lockade oss, så vi var bland de första att gå den nya stigen när den äntligen öppnade i mars 2015. På den tiden kunde man gå åt bägge hållen. Detta är inte längre tillåtet på grund av de höga besökssiffrorna. I dag börjar alla på Ardales-sidan, vid Gaitanejo-kraftverket (ett av Spaniens äldsta), som ligger vid vattenreservoaren med samma namn. Sedan slutar stigen vid El Chorro i Álora kommun. Detta är också det bästa sättet att se härligheten på, för man börjar i en mindre dramatisk miljö och sparar det mest spektakulära och för vissa, det läskigaste, till slutet.

Eftersom jag ibland kan drabbas av plötslig höjdskräck var jag lite orolig när vi skulle gå stigen första gången och tilldelades varsin skyddshjälm vid starten. Men det visade sig att det inte fanns något behov av panik, för hjälmarna är bara ett skydd mot eventuellt fallande stenar och alltså inte ett skydd mot kollapsade stigar. I överlag har hjälmar blivit ganska vanliga nu för tiden och krävs ofta i t ex grottor och andra natur-sevärdheter i landet. För övrigt noterade vi att de flesta spanska kvinnliga besökare (med sina perfekta hårsvall) tog av sig hjälmarna och de obligatoriska hårnäten så snart de kom runt den första svängen och alltså var utanför vakternas synfält.

Men, för att återvända till rädslan. Jag blev omedelbart så imponerad av den fantastiska omgivningen att jag helt och hållet glömde bort att tänka på avgrunden under mig. Dessutom är den prisbelönta stigen och räckena så välgjorda att man känner sig alldeles säker. Ändå bör det sägas att konstruktionen kan ge en viss falsk känsla av säkerhet. Man kan förvänta sig att se ett dussin människor stående ovanpå en bit av stigen som är gjord av glas, fast tydliga skyltar anger att man bara får vara fyra personer på glaset samtidigt, och detta anges på flera olika språk.

Stigen, som alltså är konstruerade på bergsväggen precis över den gamla betongstigen, är något som man bara måste uppleva. Precis innan slutet av stigen kommer man till en av höjdpunkterna – en 30 meter lång stålhängbro som korsar ravinen bredvid en gammal rostig akvedukt, där klättrare brukade balansera utan säkerhetsnät 107 meter över floden. Här bör man hålla i hatten. Eller, glöm det! Håll fast i räckena i stället, för bergspasset skapar nämligen en vindtunnel som gör att bron gungar lite lätt, även vindstilla dagar. Här finns det en skylt som tydligt anger att bara tolv personer får korsa bron samtidigt, men en del verkar ha svårt med matematiken.

Just nu arbetas det på att få hela området certifierat som ett spanskt industriellt kulturminnesmärke. Detta är ett nödvändigt steg om området ska tas med som ett industriellt världsarv av Unesco, som t ex svenska Falu Koppargruva och Engelsbergs Bruk.

Om kung Alfonso faktiskt gick hela sträckan längs klippkanten eller bara tog ett par steg för att fotograferas, kommer vi förmodligen aldrig att få reda på. Det faktum att stigen kallas caminito (dvs. en liten stig) i stället för camino kan i sig kanske tolkas att han bara tog en majestätisk liten runda. Hur som helst är det inte kungen som är hjälte här och det är inte heller han som bör namnge den fantastiska stigen.

Det är helt otroligt att tänka på att El Caminito inte bara var det enda alternativet för arbetare att ta sig från det ena kraftverket till det andra. Det var också det enda alternativet för deras familjer att ta sig till grannbyn, oavsett om de gick till fots, cyklade eller red. Även lokala barn använde den minimala stigen för att ta sig till skolan. Där gick de, på en smal betongstig med bara en järnstång att hålla sig i, högt över ravinens botten. El Caminito bör tillägnas dessa!

Praktisk information

El Caminito del Rey är öppet tisdag–söndag hela året (med undantag för 24, 25 och 31 december samt 1 januari). Stigen leder genom en skyddad naturpark, den är 7,7 km lång och medelsvår till enkel. Den är uppdelad i 4,8 km inledningsstig, 1,4 km skogsstig och 1,5 km stig som är byggd så att den sticker ut från bergsväggen. Vandringen tar ett par timmar och det tillåts högst 1 000 besökare om dagen. Minimiåldern är 8 år och hundar är ej tillåtna. Man kan parkera i båda ändarna av stigen och det finns bussar som regelbundet går mellan början och slutet, så att man lätt kan ta sig tillbaka till sin bil (bussen kostar 2,50 euro och kan endast betalas med kontanter).
Biljetter måste förköpas på: www.caminitodelrey.info.
Pris: 10 euro/18 euro med spansk eller engelsk guide i grupp på max 30.