EU’s sparandedirektiv – utbyte av bankinformation inom EU

EU's sparandedirektiv – utbyte av bankinformation inom EU

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

alt

Det har på senaste tiden blivit allt vanligare att spanska skattemyndigheter lämnar information till svenska Skatteverket beträffande svenska bankkunder i Spanien.

Både enligt spansk och svensk lag har man rätt att öppna ett bankkonto i en utländsk bank i utlandet. Det är faktiskt inte olagligt att placera pengar i ett skatteparadis, bara man redovisar det i sin deklaration och att det beskattas i det land där den skattskyldige har sin hemvist.

Enligt de svenska skattereglerna så anses de personer som bor, stadigvarande vistas eller på annat sätt har väsentlig anknytning till Sverige, vara obegränsat skattskyldiga i Sverige. Detta medför att dessa personer är skattskyldiga i Sverige för alla sina inkomster förvärvade både i utlandet och i Sverige. Man blir därför skyldig att deklarera och lämna uppgifter angående konto i utlandet till den svenska skattemyndigheten.

Den 30 juli 2004 trädde EU:s så kallade sparandedirektiv (Direktivet 2003/48/2003)i kraft i Spanien. I Sverige antogs sparandedirektivet den första juli 2005. Direktivet 2003/48/EG innebär att länderna inom EU ska ha ett automatiskt utbyte av information vad gäller ränteinkomster mellan skattemyndigheterna i respektive medlemstat.

Enligt principen om gemenskapsrättens företräde har EU-rätt företräde framför nationell lagstiftning. Både Spanien och Sverige har införlivat sparandedirektivet i deras interna lagstiftning.

Syftet med det nya direktivet är att personer som är bosatta inom EU-området inte ska kunna undgå beskattning av ränteinkomster genom att placera sparandet i ett annat EU-land. Därför måste nu alla banker inom EU rapportera utlänningars ränteinkomster till skattemyndigheter i de fall personerna är bosatta i något av medlemsländerna.

Direktivet omfattar ränteinkomster från sparande på bankkonton och obligationer men även inkomster från fondsparande om fonden till betydande del består av räntebärande placeringar. Aktiesparande och försäkringssparande omfattas dock inte.

Sparandedirektivet omfattar idag endast fysiska personer och inte bolag, skiftelser, etc. Reavinster på aktier och företagsinkomster är undantagna.

Genom att placera sina tillgångar i bolag kan fysiska personer undvika beskattning.

Meningen är att sparandedirektivets omfattning ska utvidgas till att också omfatta juridiska personer och aktier.

De nya reglerna tillämpades första gången i Sverige vid 2007 års taxering.

För att kunna identifiera och hämta uppgifter om dessa bankkonton har Skatteverket i Sverige genomfört ett stort antal utredningar de sista två åren. Skattetillägg och dröjsmålsavgifter är konsekvenserna för dem som inte frivilligt redovisar inkomster och tillgångar i utlandet. För att myndigheterna i en stat ska kunna få denna information, krävs samarbete mellan länderna inom EU. Medlemstaterna inom EU är enligt sparandedirektivet skyldiga att utlämna information.

Men vilken informationsskyldighet finns det mellan medlemsstaterna vad gäller medborgare som har sparande i utlandet? Finns det krav på att lämna uppgifter automatiskt eller endast på begäran? Dessa frågor ska vi besvara här.

Direktivet föreskriver att medlemsstaterna utan begäran ska utbyta alla uppgifter som är relevanta då en stat har skäl att anta att det kan ske en skatteförlust i den andra staten.

Direktivet anger att sekretess ska beaktas vid utbytet av sådana uppgifter så att de inte kommer obehöriga tillhanda. En medlemsstat får dock vidarebefordra informationen till en tredje medlemsstat om det kan anses vara till nytta för denna.

Uppgifter om räntebetalningar ska rapporteras av betalningsombudet, det vill säga, den som betalar ut räntan (banken).Informationen om betalningarna under året ska lämnas till behörig myndighet i den medlemsstat där betalningsmottagaren har sin hemvist, senast sex månader efter utgången av beskattningsåret.

För den skattskyldige ska uppgifter lämnas om dennes identitet, hemvist, kontonummer eller identifieringsnummer samt uppgifter om räntebetalningen.

Att betalningsombuden följer vad direktivet föreskriver ansvaras av respektive medlemsstat inom EU.

Det är därför särskilt viktigt för de som innehar bankkonto i Spanien och har hemvist i Sverige att ordentligt planera sina investeringar och alltid först informera sig med bankerna om de placeringsmöjligheter som erbjuds kommer att innefattas av direktivet eller inte.

Av Advokat Olaf Medina M. Hellgren, Wallin & Partners

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco