Spanska traditioner: Förhållandet mellan föräldrar och barn

Från Sverige är vi vana vid att vi kan berätta i stort sett allt för våra föräldrar. En liten vit lögn då och då blir det ju kanske, men mestadels är förhållandet sådant att sanningen, oavsett vad det kan vara, inte har allvarliga konsekvenser. I Spanien är det en helt annan historia. Trotts att barnen växer upp med stort sett samma värderingar och med samma syn på rätt och fel som svenska barn, gör kulturen här att det finns många saker som man helt enkelt inte kan berätta för sina föräldrar.
Barn ljuger. Enkelt och klart. Hundar skäller, katter jamar och barn ljuger. Inte alla lögner är menade som lögn, men när ivern tar överhand är det lätt att överdriva och det svänger över till en lögn. Det är inte problemet i sig för det är ju en del av föräldrarnas ansvar att få barnen att förstå vad som är rätt och fel. Dessutom börjar den spanska traditionen med att kvalificerat ljuga för sin föräldrar inte förrän man är gammal nog att veta att det man ljuger om är sådan som föräldrarna inte vill ha vetskap om.

Man ljuger längre i Spanien
Det börjar gärna i puberteten. Både sonen och dottern är ute allt för länge på kvällarna under täckmanteln, att man är hos några vänner, övar med sitt band, är på kvällskurs eller liknande. Sanningen är att sonen är på diskotek och dottern är hos sin pojkvän.
Föräldrarna skulle inte ha givit lov till någon av aktiviteterna och det vet barnen, därför håller de det för sig själva. Detta sker naturligtvis också i Sverige, men den stora skillnaden är att här i Spanien fortsätter ljugandet ofta långt upp i vuxen ålder.

Eftersom barnen blir äldre får lögnerna större vidd och medan föräldrarna sitter hemma och tror att de har världens bästa barn är barnen ute med sin pojk/flickvän, på fest, röker, dricker och kanske tar droger.
När studietiden kommer slår de sig kanske till ro en aning och är flitiga med studierna och arbetar hårt, samtidigt som de har ett mer eller mindre seriöst förhållande, som de inte vågar berätta om hemma. Så flyttar de kanske ihop under förevändningen att man bor tillsammans med några väninnor och helt plötsligt gifter de sig med någon som tillfälligtvis bodde i samma lägenhet… Det måste vara svårt att komma ihåg alla lögnerna och inte avslöja sig själv.

Föräldrarna ljuger också
Det som gör saken ännu mer invecklad är att traditionen går båda vägarna. Föräldrarna ljuger också för sina barn och speciellt när det handlar om sjukdomar eller liknande, då blomstrar lögnerna. Om någon i familjen exempelvis är sjuk vill inte föräldrarna berätta detta för barnen, då de är rädda att barnen ska bekymra sig i onödan.
Tendensen är den att man ljuger för att man är rädd för den andre partens reaktion. Och fruktan är kanske inte ogrundad. I ett samhälle som Spanien, där kyrkan fram till nyligen hade mycket stor makt över vad som kunde anses vara rätt eller fel, har det varit vanligt med fysisk bestraffning för minsta lilla sak. Det spelade ingen roll om man bekände sina synder eller ej. Bestraffningen var ett faktum så snart föräldrarna hade kommit underfund med vad barnet hade gjort. Detta bidrog självklart till att man undvek att berätta sanningen.

Kyrkan spelar en stor roll
Det finns mycket lite, om överhuvudtaget, någon forskning inom detta område. Vi kan därför basera detta på uttalanden från spanjorer, bofasta och fackmän.
Vi talade med María Luz Escalada, psykolog i Torremolinos, i hopp om att en fackman kunde kasta lite ljus över fenomenet. Efter en liten tankepaus berättar hon;
"Kyrkans stora inflytande på det spanska samhället har inneburit att Spanien har en lång tradition vad gäller straff. Det ser vi exempel på fenomenet med att bikta sig då man direkt mottager sitt straff och så är man färdig med den saken i kyrkans ögon.
Problemet är att om familjen också fick reda på synden så gav de inte sin förlåtelse baserad på kyrkans, utan de straffade syndaren på nytt istället.
Detta kan ha varit en medverkande orsak till att traditionen nu är som den är. Intressant är också dubbelmoralen som skiljer pojkar och flickor åt.
Pojkarna är gärna mera män och har haft tre-fyra flickvänner när de är runt 20 år, medan en lika frigjord flicka blir betraktad som en hora.
Föräldrarna tillåter sina söner mer än sina döttrar och döttrarna ser sig tvungna till att ljuga för att få göra samma saker. Detta blev särskilt utbrett under 1960 – 70 -talet då ungdomarna genomgick en liberaliseringsprocess, som gav dem friare tyglar i förhållande till tidigare. Föräldrarna samtyckte dock inte till detta.
Övernattningar och utflykter med vänner blev ofta skolutflykter, medan käresta bara var vänner. Det berodde helt enkelt på att man visste att om man frågade om lov så var svaret inte bara nej utan man kunde också få husarrest eller fysisk bestraffning bara för man hade frågat något så dumt.
Nu ser vi lyckligtvis att förhållandena i samhället gradvis har ändrat sig. Föräldrarna har väl efter hand insett att det kan löna sig att ha ett öppet förhållande med sina barn. Där utöver lär sig barnen idag också om religion på ett annat sätt än tidigare. Min barn lär sig om religion i skolan på samma sätt som de lär sig matematik. De berättar allt för mig, i varje fall för tillfället. Så det är bara att hoppas att kyrkan följer med vilket den till en viss grad också gör. Utvecklingen är bara så olidligt långsam".