Kära läsare september 2010

Här på vår fabrik har sommarsemesterns försök att skapa en slapp Home Alone-stämning plötsligt försvunnit, telefonerna glöder i kapp med kinderna, och aktiviteten är minst sagt livlig. Ja, det är svårt att bevara pessimismen. Men okej, man behöver bara öppna en dagstidning för att dras ut ur illusionen. Finanskris II lurar i kulisserna, oljeutsläppet nära USA:s kuster verkar omöjligt attstoppa och kriget i Afghanistan kräver hela tiden fler offer bland de allierade styrkorna och de civila, medan talibanerna tycks gå fria…

Efter (ännu) en hel vecka med Gaza och den tillsynes olösliga konflikten mellan israelerna och palestinierna på tv-skärmen känner jag mig som ”det tysta skriket”. Jag klarar snart inte av att ta ställning i fler frågor om huruvida talibanerna i Afghanistan ska jagas till världens ände, eller om vi ska låta dem ro i sin egen sjö. Och vad är det med Wannabe-atomvapeninnehavaren Mahmoud Ahmadinejad, som skäller på oss misstroende västerlänningar… Men så vaknar eldsjälen upp. För ja, det var säkert många av Allahs bästa barn, som hamnade på Guantanamo eller i Abu Ghraib, och kanske också i Madrid och i Kumla. Men om de nu gick runt och såg så suspekta ut, att man inte behöver vara trädgårdsmästare för att förstå, att det nog inte var rosor de skulle använda säckarna med gödsel till, var det då inte bättre att vara på den säkra sidan? Tvivlen ska komma den anklagade till godo. Det är bara så rätt… eller fel – beroende på ens egen syn på saken.

Och ja, jag kastar mig ut, och kämpar för att få människor att reagera, inte för att detta ska förväxlas med rasism och intolerans, utan snarare som eldsjälsaktig drift, att väcka känslor hos människor och få fram debatten vid middagsbordet. På mornarna återser jag på gamla videoklassiker medan jag svettas på mitt löpband. Just nu är det Independence Day, där världen går samman mot en gemensam fiende – några av E.T:s mindre vänligtsinnade släktingar. Världen lider stora förluster, men vinner till slut. Tillbaka till 9/11, för gud vet vilken gång i räkningen; muslimska kamikazepiloter inledde en jihad i NYC mot väst, vi kunde inte komma fram till hur vi skulle enas mot den gemensamma fienden, och medan vi tvistade om saken, blev talibanerna återigen en maktfaktor (sharia sprider sig med blixtens hastighet…) – men okej, så länge de bara gör det hemma hos sig själva, så är det bra. Så liberal är jag, folk ska få göra som de vill. Men naiv är jag inte. Vart tror du, att de, som inte vill se sig själva i ett liv i burka, utan TV, musik och dans, flyttar? Jo, helt rätt! Och vad tror du då händer, när de blir besvikna på oss? Rätt igen! Mitt hjärta blöder vid åsynen av en storögd afghansk flicka, som inte får gå i skolan. Jag har sån lust att åka ner till Afghanistan, slänga mig ner på marken och skrika tills de gör som jag säger! Men jag kan naturligtvis också bara hämta hit flickan och skicka henne till den lokala skolan i Fuengirola. Men det fungerar inte. Ingenting av det gör ju det. Ju längre tiden går, innan vi inser det, desto värre blir det. Tvivlar man på hur avgrundsdjup klyftan är mellan vår värld och den förmörkade islamiska, kan man alltid hyra filmen The Stoning av Soraya M. Den såg jag stående helt still på mitt löpband.

Under alla omständigheter: Kombinera alltid din skepsis med fantasi, din förståelse med frågor, dina tvivel med öppenhet. Och lyssna till myterna, äventyren och religionerna. Inte för att de berättar sanningen, men för att de har vuxit fram ur en annan sanning. Det måste vi erkänna!

Helle Espensen