Russinrutten

Russinrutten är 62 km lång och löper genom ett vackert landskap i La Axarquía, strax öster om Málaga.

Rutten börjar i Moclinejo och går förbi städerna Almáchar, El Borge, Cútar, Comares och Totalán. Här odlas russin i stor skala av den eftertraktade druvsorten Moscatel, och de böljande bergssidorna är helt täckta av de låga vinstockarna. I slutet av augusti skördas vindruvorna, och därefter torkas de i solen på så kallade ”paseras” (russintorkplatser) i ca 40 dagar, och under tiden vänds de då och då. I mitten av oktober är de sedan färdiga att paketeras och säljas. De flesta russinen säljs på hemmamarknaden och i Portugal.

Russinrutten är otroligt vacker, och den tar oss med in i Axarquías allra finaste landskap och de mest orörda vita byarna.

Moscateldruvan har odlats i La Axarquía ända sedan arabtiden, och då det är en druva med mycket hög sockerhalt, har man huvudsakligen torkat dem till russin, även om en liten del också används för vinproduktion. Vinet säljs under namnet Moscatel de Málaga, och det har en väldigt söt och kraftig smak, och hög alkoholhalt. Det är nästan så att man faller omkull efter bara ett glas. Men, druvan ger mycket goda russin, och vi ska nu se hur de odlas och paketeras.

Rutten, som är en rundtur, börjar i Moclinejo. Det är viktigt att man följer rutten på ”rätt sätt”, dvs. moturs, för om man gör det så får man en helt fantastisk utsikt över Medelhavet från ruttens topp. Man kan med enkelhet spendera två dagar bara för att hinna med och se allt, och så finns det ”inplanerat” ett par vandringsturer och en hotellrekommendation, så det finns en hel del upplevelser längst Russinrutten.

Vi börjar med att besöka Moclinejo, som är en mycket fin och originell vit by, och som är rätt så orörd. Vi tar en promenad längst de smala gatorna och svänger förbi torget, som andas idyll. Muntra och glada är vi sedan färdiga för att ge oss ut på ruttens första vandringstur, som börjar vid krönet strax väster om Moclinejo.

Vi kör ut från Moclinejo i riktning mot Almáchar, och efter ca 100 m passerar vi Bodegas Muños. Mellan bodegan och källan ”Fuente el churro”, finns det en väg som svänger skarpt till vänster. Vi kör på en ganska brant grusväg, som vi följer ända upp till toppen av krönet. Här parkerar vi bilen, för här börjar vår vackra vandring på ca 2 timmar. Turen går längst den gamla grusvägen mellan Moclinejo och Totalán (där Russinrutten slutar), och det är en vandring som inte är speciellt ansträngande, eftersom den är mycket jämn, nivåmässigt, mestadels av vägen. Dessutom erbjuder denna vandring en fantastisk utsikt över kusten och havet, och självaste Málaga stad ligger för våra fötter.

När vi har parkerat bilen, ställer vi oss med ryggarna mot havet, och tar vägen till vänster (precis vid en el-stolpe), som leder ned i en dal, där det ligger några hus. Vid ett tillfälle kommer vi till ett T, och härifrån kan vi se den stora, nybyggda solfångaranläggningen, som kan förse upptill 4 000 bostäder med elektricitet. Anläggningen är uppförd av ett tyskt konsortium och är den största i Málagaprovinsen.

Vi fortsätter till vänster och tar därefter av till vänster igen ut på en höjd med en mycket fin utsikt över Málaga, som bara ligger 12 km bort. Efter att ha beundrat utsikten från toppen av höjden, vänder vi om och går tillbaka till bilen, för vi har ju kommit hit för att se russin.

Nu kör vi till Almáchar, som också kallar sig ”El capital de la pasa Moscatel” (Moscatelrussinens huvudstad), men staden är också är känd för sin Ajoblanco. Ajoblanco är en kall soppa, där huvudingredienserna är mandlar, vitlök och vindruvor. Den är uppfriskande och smakar riktigt gott, dock luktar man starkt av vitlök efteråt. Jag ska låta det vara osagt om Ajoblanco ”uppfanns” i Almáchar, men staden har en årlig ajoblanco-tävling, och soppan har tillagats här i generationer. Om du aldrig har smakat denna förträffliga maträtt, får du här ett recept:
Ajoblanco

225 gr skalad mandel, 4 skivor dagsgammalt vitt bröd utan kanter, 6-8 vitlöksklyftor, 3 msk. god vitvinsvinäger, ½ dl, olivolja, 1 liter kallt vatten, salt, halverade och urkärnade gröna vindruvor.

Hacka den skalade mandeln och lägg det i en mixer. Tillsätt hälften av vattnet och mixa tills du har en slät smet. Hacka vitlöken grovt med en kniv och häll ned den i mixer tillsammans med bröd, olja, vinäger, salt och resten av vattnet. Mixa alla ingredienser tills du har en slät soppa, som varken är för tunn eller för tjock. Smaka av. Ställ soppan i kylen i minst 2 timmar innan den serveras tillsammans med urkärnade vindruvor.

I Almáchar finns det också et russinmuseum – det är bara att följa skyltarna som visar mot El museo de la Pasa. Museet ligger i El casco antiguo. Här kan man se hur ett av stadens hem såg ut i gamla tider. Man får se det mysiga köket samt ett rum på övervåningen. Man kan också se en del verktyg som använts vid vindruvs-/ russinproduktion, det visas film och så finns det damer som gärna visar dig runt i museet och samtidigt berättar om de olika delarna. Museet är öppet lördagar och söndagar från 11.00 till 14.00.

När man kommer in i staden ser man på sin vänstra sida ett russinpackeri, där de säljer russin i presentförpackningar för 7 € per kilo. När vi var där i oktober, var russinsorteringen i full gång, och de har där tagit fram speciella maskiner, som sorterar russinen efter storlek. Naturligtvis köpte vi en ask med russin, och vi skulle ju också smaka de berömda frukterna. Men nu uppstod frågan: hur äter man ett russin? Tja, det borde ju inte vara så svårt, och näst intill vara självklart, men dessa russin är jättestora och de har dessutom kärnor, så jag blev helt full i skratt, när jag började pilla ut kärnorna. ”Nej, nej”, sa min man. ”Du ska knäcka kärnorna med kindtänd-erna.” Något motvilligt gjorde jag det, och jag måste erkänna att det är så man ska göra. När den friska smaken från kärnorna blandas med det söta fruktköttet, så tar det smaken till en högre dimension, och de Kaliforniska russinen får skamfullt gå hem och lägga sig. Ett riktigt russin kommer från en moscateldruva, som vuxit på Russinrutten, och det har kärnor.
Så det så.

Nu fortsätter färden vidare till El Borge, som är ännu en vit pärla. Vi parkerar bilen i den övre delen av byn, går ned till torget och andas in atmosfären. Vid torgets främre del leder en trappa ned till hotellet i byn: Posada del Bandolero. Detta charmerande ”temahotell” ligger i huset vari den berömda och ökända band-iten Luis Muñoz García (senare känd som el bizco del El Borge) föddes 1837. Kommunen har lagt ned en massa pengar på hotellet, som också verkar som ett museum. Hotellet har 6 rum, och ett dubbelrum kostar 35 € eller 40 € beroende på om man vill ha en eller två sängar. Se: www.posadadelbandolero.com.

Nästa stad vi kommer till längst rutten heter Cútar, och den smyger sig ned längst en bergssluttning. Cútar vänder ”ansiktet” mot norr, och från stadens övre del har man en fantastisk utsikt över la Sierra de Alhama och ”El Boquete” (öppningen) vid Ventas de Zafaraya och så ser man dalgången i förgrunden. Staden har fina branta gator och en källa, som härstammar från arabtiden. Kommunen marknadsför staden under namnet ”La Fuente del Paraiso” (Paradiskällan), men det verkar inte ha lockat speciellt många turister, för staden känns helt oförstörd och orörd. Strax ovanför staden, på vänster sida när man står med ryggen mot busshållsplatsen, börjar ett fint litet vandringsstråk, som tar en med upp till bergskrönet mellan Cútar och El Borge. Om man går ett par hundra meter uppåt, och tar vägen till höger, så kommer man upp till krönet. Härifrån ser man hela Axarquía och lite till.
I norr kan vi härifrån se ruttens nästa anhalt, Comares, som balanserar på en bergstopp. Comares är en enastående stad, vars begynnelse har gått förlorad i historien, men, det är araberna som har satt störst prägel på staden. Staden anlades som en fästning, och man bör inte snuva sig själv på en promenad längst de smala gatorna.

Nu har vi kommit till ruttens nordligaste punkt, och färden fortsätter vidare mot Totalán på MA 3111. Längst vägen passerar vi en liten by som heter Mazmullar. Här ser vi en skylt som pekar upp mot La Mesa de Mazmullar, och vi måste bara se vad det är som gömmer sig där. Återigen parkerar vi bilen, och vi börjar vår vandring upp till La Mesa, första sträckan är längst en cementväg, den åtföljs av en grusväg, och tillslut går vi på en gammal stig. Skyltarna till ”La Mesa” visar hela tiden vägen. Det är säkert ca 150 fallhöjdsmeter att övervinna, så ett par gånger får vi stanna till och pusta ut, men i gengäld så är utsikten fantastisk.

Uppe på mesan låg det i svunna tider en viktig försvarsanläggning med en liten by. Det sägs att den härstammar från det 9:e eller 10:e århundradet. Det berättas om betydelsefulla arkeologiska fynd, men idag finns det inte så mycket mer än grus att se. Trots det är det en spännande plats, där vi kan ta ett litet steg in i historien och få en förnimmelse av historiens vingslag. Det går inte att säga, att Russinrutten inte bjuder om omväxling.

På väg tillbaka till kusten kör vi över passet vid Santopitar, ruttens högsta punkt med sina 1020 meter över havet. Här uppe ligger hela kusten och Medelhavet framför oss, och det är verkligen en upplevelse att se det hela här uppifrån. Vädret är klart, och vi kan också se hela kedjan av berg i Marocko – en förtrollande syn. Några kilometer efter passet delar sig vägen, och vi tar av till vänster (inte mot Venta de Galwey) – det finns ingen skylt. Denna väg tar oss förbi Olías, och ned till Totalán, där också rutten slutar. Totalán var, liksom de andra städerna längst rutten, en viktig arabisk stad, och här stod det i 1483, ett blodigt slag mellan araber och kristna. Araberna, som leddes utav ”El Zagal”, den modige, vann slaget, och 2000 kristna män dödades eller togs tillfånga. Totalán ligger på en landstunga mellan två flodbädd-ar, och har därmed ett mycket intressant läge. Stadens namn sägs härstamma från det arabiska ordet för kaka, och bakgrunden till det sägs vara att det här har legat åtskilliga gårdar, var man bakade kakor med ortens viktigaste produkter: mandlar och russin. Med ankomsten till denna kakstad (dessvärre skymtades ingen kaka), har vi kommit till slutet av Russinrutten.