Taher Mazloomian: flyttade till Sverige från ett oroligt Iran, nu har han också bott i Spanien

Taher var 22 år när han kom till Sverige från Iran. Han hade livet i behåll och inga fysiska men, men den förlorade barndomen får han aldrig tillbaka och de känslomässiga såren, är nog så djupa. Nu har han kommit till Spanien. Det här är hans skildring om en del känslor.

Mötet med Sverige
När Taher först kom till Sverige upplevde han landet som rikt. Där var det inte krig och människor gick orädda på gatorna på väg till jobb och skola. Viktigt för Taher var, att snabbt lära sig språket, då han inte ville vara till last för andra. Med språket kom också jobb och fritidsaktiviteter. Ju mer han lärde känna Sverige desto mer såg han möjligheterna i landet, och snart utbildade han sig till grafiker, vilket han sedan dess arbetat med, i större eller mindre utsträckning.
Under de senaste 18 åren har han arbetat vid Uppsala universitet, ingen dag har varit en annan lik i arbetet som intendent på institutionen för geovetenskap. En sak han betonar är att han har märkt att det i Sverige är ovanligt att man stanna på en arbetsplats under en längre period. Han menar att människor är otåliga och hela tiden letar utveckling, vilket i det allra flesta fall är positivt. Likaså tror han att det kanske kan bidra till att människor mister en viss trygghet, som ett arbete kan skapa.
Att vara invandrare är någonting som han ständigt påminns om i Sverige, det spelar ingen roll hur länge han har bott i landet, eller, om man kanske är tredje generationens invandrare och ser Sverige som sitt hemland. Om man har ett icke-svenskt utseende bemöts man alltid som invandrare. Taher säger, att han alltid blivit trevligt bemött, men, att bemötandet som invandrare dock skapar ett visst utanförskap.

Mötet med Spanien
Till Spanien kom han ganska nyligen. Familjen, Taher, hans fru som han träffade för ca 20 år sedan och parets barn, sökte sig hit då de kände att det var dags att ta en paus, han från alla år på universitetet. De valde Spanien för kulturen och för att de tycker om landet. Det blev Fuengirola, då de visste att det här finns en svensk skola för barnen. Samt, att spanska kulturen har delar som påminner om Tahers hemlands kultur.
Då utveckling alltid varit en viktig del av hans liv, och då han har erfarenhet av hur viktigt det är med språkkunskaper, studerar han idag spanska, och en del av den rika kulturen lär han sig också då han regelbundet går och dansar Sevillanas. I dansen försvinner känslan av utanförskap, för det spelar ingen roll om man är svensk, perser eller spanjor, alla kan lära sig stegen, alla kan lyssna till musiken och alla kan dansa.

Sverige vs. Spanien
En stor skillnad som Taher upplever mellan Sverige och Spanien är dels, att han här, i mycket större utsträckning, blir bemött som vem som helst. Här är det ingen som med en etikett bemöter honom som invandrare. Han säger att det kanske beror på landets historia, att människor levt sida vid sida med andra folkgrupper och religioner i mycket större utsträckning än i Sverige. Han känner att medan kulturen nästan glömts bort i Sverige, tas den tillvara här i Spanien, samt att människor i Spanien har mer tid för familj och vänner, medan man i Sverige tyvärr går mot en trend där familjen kommer på efterkälken och vännerna tar överhand. För Taher är kultur viktigt, att kultur skänker människor identitet och samhörighet.

Det här är en liten del av hans historia, här är han idag, och imorgon önskar han kunna tala det spanska språket så väl att han själv kan berätta för spanjorerna hur bra han trivs här, att han är tacksam för att blir bemött för den han är, utan den direkta etiketten att han har sitt ursprung i ett annat land. Men han kommer flytta tillbaka till Sverige, Spanien är en paus, ett andningsrum, kanske ett vägskäl på väg till någonting nytt.

Oavsett vilket land Taher bor i känner han att han, med sin familj, har skapat en normal tillvaro, och att såren efter tiden i krig läker. Han är noga med att barnen har det bra och att de ska få en minnesvärd barndom. Han trivs med livet. Ibland känner han dock att det är någonting som saknas, och han tror att fler än han känner denna tomhet. Tomheten är känslan som han tror aldrig lämnar en person som blivit förövad någonting eller övergivit någonting som legat en varmt om hjärtat, för honom är det den förlorade barndomen och hemlandet som han lämnade.