Vinna eller förlora handlar om inställning

Mina sista år i Sverige, innan jag flyttade till Costa del Sol, slutförde jag min examen, roade mig med att hjälpa en vän starta ett företag och arbetade som butiksansvarig, som jag gjort vid sidan av studierna. Nu när studierna var avslutade var också jag i gång med att starta ett företag med en affärspartner, ett företag som inriktade sig på expertiskunnande inom organisation och ledarskap – vilket jag vigde min tid åt. Den tiden som fanns över spenderade jag med familj och vänner, dock alltid med ett tankehjul snurrande på affärer och nätverk. Jag siktade högt och jag visste att företaget skulle komma att gå bra, för vi hade riktigt bra kundunderlag – och faktiskt så går det väldigt bra för företaget idag. Men så blev jag kär och tog beslutet att flytta hit. Lämnade företaget till partnern, satt i styrelsen en tid men trädde efter en tid ur.
Sedan jag kom hit har jag studerat spanska, kunde inte ett ord tidigare, byggt om hela inredningen i en bar, jobbat på café och tjänat 5 € i timmen – bättre lågbetald en period än arbetslös. Jag har sänt ut 100-tals arbetsansökningar och nu har jag två jobb. Jag har våndats över att besöka spanska läkare, revisorer, myndigheter. Jag har haft många sömnlösa nätter. Men jag bor här och jag har bestämt mig för att bo här 100 % och då ska jag leva efter det också.

Med denna långa inledning säger jag inte att jag är bättre än någon annan på något vis men ni kommer snart att förstå vart jag vill komma.

Här om dagen satt jag på en middag med bekanta. En av kvinnorna i sällskapet beklagade sig över livet i Spanien. Hon ojade sig över hur mycket hon har gett upp i Sverige för att flytta hit. Hon saknar sina vuxna barn, boendet i Sverige, sina vänner, sitt tidigare jobb som var bättre betalt än hennes nuvarande etc. Jag lyssnade vänligt och klagomålen fortsatte. Allting handlade om hur besvärligt det är att bo i Spanien. När hon tillslut sa att det är så jobbigt att behöva åka till Sverige för att gå till läkaren för en vanlig hälsokontroll rann mitt vattenglas över. Jag frågade vad hon ville uppnå med allt klagande samt om det inte vore bättre att lägga energin på att lära känna ”sitt nya land”. Jag sa även att valet över besvärligt liv är hennes. Allting blir lite lättare om hon lär sig spanska, försöker lära sig och förstå systemet här, följer med i nyheter etc. istället för att hänga kvar vid allt i landet som hon flyttat ifrån, självmant dessutom – hon flyttade till Spanien för att börja ett nytt jobb och leva ett exotiskt Medelhavsliv.
Hon såg på mig, la huvudet på sned och sa: ”Ja Sara, ditt liv är så lätt. Du har spanska vänner, du kan språket och har ett roligt jobb. Du hade ingenting att ge upp eller förlora i Sverige, och du är ung och har inga barn”.
Sådant kan jag inte tåla. Människor som klagar och inte gör någonting åt situationen och sedan tittar på andra människor ”och klappar dem på huvudet”. Visst mitt liv är inte speciellt komplicerat – jag har valt att inte göra det svårt. Fortfarande efter några år lär jag mig hela tiden nya saker om mitt nya land genom folk jag träffar, erfarenheter och massmedia etc. Jag älskar Sverige, men jag bor här nu, ingen har tvingat mig hit och det är mitt ansvar att skapa mig ett bra liv. Vad skulle vi säga i Sverige till invandrare som frivilligt kommit till Sverige, inte lärde sig språket och bara klagade över sin livssituation? Jag tror att vi svenskar lätt glömmer att det är vi som är invandrare här i Spanien…
Så vad? Jo, ni får själva bedöma om mitt middagssällskap hade rätt i att hon hade mer att ”förlora” i Sverige än vad jag hade, det tänker inte jag lägga ned min energi på, för anser man att man förlorar hela sitt liv så tycker jag inte att man ska flytta – om man har ett val. Jag anser å andra sidan att jag har ”vunnit”. Jag har vänner i flera länder, kunskap om olika kulturer, ett trivsamt liv i Spanien och mycket mer.
Det är viktigt att lära sig sitt nya land, språket, systemen, koderna. Lär man dessutom känna nya människor istället för att sörja vänner i Sverige varje dag så blir livet också roligt.
Som avslut vill jag låna Allan Edwalls text som jag tycker passar utmärkt i denna kontext: ”Du stackars barn som lyssnar nu, gör lite annorlunda du, så ska bekymren lätta, och du ska bättre må”.