Kära läsare januari 2012

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Nu börjar ett nytt år. Friskt och ungt ligger det framför oss och vi ska nu bestämma oss för hur vi vill använda det. När klockan slår de tolv slagen på nyåtsnatten tänker jag, som de flesta andra, på året som har gått. Ja, även på åren som har gått. Nu har jag ju inga barn att mäta min stigande ålder med, men funderar egentligen inte så mycket över den. Men faktum är att tiden går! Skulle du vilja vara evigt ung?, skulle man kunna fråga sig själv. Mitt snabba svar är: Nej, för det är ju liksom lite för sent att börja tänka om. Kalkonhalsen hotar tillsammans med det gungande fläsket att släppa greppet om de sista resterna bindväv, läsglasögonen är inte längre bara en del av outfiten och i matbutiken kallar de mig Señora. Nej, jag är väl det, det som kallas medelålders (kom nu ihåg att det inte heter medeltida). Slår man upp det i ordboken står det att det är åldern mellan ungdom och ålderdom. Och det är ju ett brett begrepp. Sedan preciseras det dock att medelålders är personer i åldern cirka 45-60 år. Så man är alltså medelålders när man inte längre är riktigt ung, men inte heller äldre än att man är yngre än de gamla. Sådär! Som den uppmärksamma läsaren kanske kommer ihåg, resulterade en omgång dagenefterbefängd livsfilosofi under förra sommaren i erkännandet av att jag nog är ungdomligt gammal, för det där att vara normalt vuxen, det har jag hoppat över. I saknaden av egentliga talanger har jag utvecklat en betydande simultankapacitet och kan därför multitaska till den grad att jag kan vara både ung och gammal på en och samma gång. Kanske är det också det som är svaret, jag tar inte frågan om evig ungdom så bokstavligt. Jag vet dock gott och väl att de allra flesta njuter av att vara vuxna, att stadga sig, köpa villa och byta ut bilen till en större modell i takt med att man avancerar inom jobbet – för att plötsligt en morgon vakna upp på sin silverbröllopsdag. Och vips, plötsligt är man medelålders. I stället för att hoppa på det tåget har jag skapat en slags bro från ungdomsvärlden till ålderdomen. En bro som jag kan korsa, allt efter behov av bekymmersfritt tokeri eller fridfull livsvisdom. Och ja, så önskar jag att det kan fortsätta fram tills att dagen kommer då livet kostar livet. Jag är inte rädd för att dö, men vägen dit kan vara skrämmande. Nu tänker jag naturligtvis på sjukdom, ångest och ensamhet. Så det är här jag ska arbeta lite extra för att uppfylla min egen önskan. Och det kommer jag att göra genom att använda mitt sunda förnuft och följa mitt hjärta – i den ordningen. Jag är beroende av att vara sprallig och superglad och jag tror på Martinus filosofi om att meningen med livet är upplevelsen av livet. Varken mer eller mindre. Söt tanke, eller hur? Men det är även något av ett personligt ansvar, som jag ska leva upp till 2012.
Kom ihåg att du är ditt ödes herre och din själs kapten!

Gott nytt år!
Helle Espensen

Av Helle Espensen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco