Sedella, Río de la Fuente – och lilla Madeira

Sedella är en fin, genuin by på Mudéjarrutten som ligger och gömmer sig i Maromas södra delar. Byn grundades av romarna, vilket fynd av mynt och krusskärvor visar på. Men man är oense om ursprunget till byns namn. Under romartiden betydde ”Sedilia” markägare, så namnet kan härstamma från det, men det sägs även att drottning Isabel ska ha sagt ”Se de ella” (jag känner till det) då hon fick höra om utfallet efter ett stort slag mellan kristna
och morer i närheten av byn och att byn ska ha fått sitt namn från det. Hur det än är så ligger byn längst en hästskoformad dalsida och har en därför en rolig form, med gator som följder dalsidans rundning. Kyrkan i byn har ett vackert torn som från början var en minaret. Under arabtiden ingick byn nämligen i raden av pärlband med blomstrande landsbygder, som huvudsakligen av att exportera torkade russin, fikon, silke och socker. Bakom byn tornar Maroma upp sig. Här kan man gå på en spännande vandring i naturparken genom att följa en intressant stig som tar en med genom vilda raviner, fina bevattningskanaler, som de berömda ”levadas” på Madeira, och förbi ett brusande vattenfall. Jag har sagt det förut, men det kan inte sägas tillräckligt många gånger: solkustens inland är fyllt med spännande överraskningar. Här gick vi intet ont anande ut på en vandringstur och såg både en romersk bro, ”levadas”, fina ”rock pools” och ett dånande vattenfall. I vår vandringsbok nämndes bara bron, allt annat var ren bonus, och om vattenfallet hade legat någon annan stans så hade det haft turiststjärnor och skyltar som visade vägen till detta naturfenomen. Men inte här, norr om
Sedella. Vi ”snubblade” över denna enastående plats, som vi nu delar med oss av till En Suecos läsare. Det var en ren tillfällighet att vi hittade det.
Annars har Sedella inte så många sevärdheter, så det gör ingenting. Förutom kyrkotornet är den enda sevärdheten ett mudéjar torn som tillhör ett hus alldeles intill kyrkan. Man kan se rester av mönstret i murmålningen på tornet, som alltså härstammar ända från arabtiden. För övrigt är huset till salu, så om man drömmer om att ha ett alldeles eget mudéjar torn så kan den drömmen alltså förverkligas. Vår vandring börjar på kyrkotorget. När vi har beundrat kyrkan vänder vi oss om, så vi har ryggen mot kyrkan, och går rakt fram och följer gatan runt till höger på samma nivå. Gatan följer dalsidans konturer och vid en tidspunkt ser vi en skylt på vänster sida, varpå det står: Puente romano 806 meter. Här börjar vägen som leder oss till den romerska bron och därefter ut i den vilda naturen. Bron är ett praktexemplar av en gammal stenbro. Om den verkligen är vara byggd av romarna skulle den vara en 2000 årig historisk pärla, som bara i sig själv borde locka till sig mycket uppmärksamhet. Men i mina källor hittar jag ingenting som avslöjar brons ursprung, så det får stå som en öppen fråga, om den faktiskt ÄR romersk. Hur som helst är den mycket fin. Så snart vi har passerat den
börjar vår vandring uppåt längst en liten stig, som just här går ihop med GR 242 – den ”nya” gran recorrida – långdistansstig från Periana till Nerja. Vi följer stigen tills vi kommer fram till en massa stora platta klippor. Här ska vi upp till vänster och det finns faktiskt några vitmålade märken som visar vägen. Stigen går över klipporna och ringlar sig sedan fram och tillbaka. Håll ett vaksamt öga på de vita märkena. Vid en tidspunkt har vi en ravin till
höger om oss och härifrån ser vi tydligt en annan stig. Efter några hundra meter får vi syn på en stor ruin som ligger lite högre upp och dit ska vi. Ruinen är resterna av en gård som hette Cortijo Herreiza. Stigen fortsätter bakom ravinen och vi fortsätter att följa de vita märkena. Nu ska vi först ned till höger bakom ruinen för att hitta ett slags dike som leder oss upp till vänster. Efter ett tag kommer vi till en plats där det finns en intressant ås, i västlig riktning, och som bara slutar helt tvärt i ett stup ned mot Río de la Fuentes ravin. Framför oss brer ett storslaget landskap ut sig upp mot Maroma, som just denna dag, när vi är där, är vit av snö. Denna dag blåser en kall polarvind, så vi får än en gång konstatera att vi skulle kommit ihåg att ta med oss mössa och vantar. När ska vi lära oss? Men nu vänder vi näsan i östlig riktning där vi ser en stolpe som markerar vår stig och så snart vi kommer in till kanten av ravinen kommer vi i lä och det är varmt och skönt. Vi fortsätter att följa stigen. Snart ser vi en vägstolpe med ett kryss på.

Denna visar att det inte är GR 242, men det är just denna ”förbjudna” stig som vi ska fortsätta. Efter bara ca 50 meter kommer vi fram till en fin bevattningskanal. Vi blir helt upprymda, för nu är vi plötsligt på ”levada” vandring, som på Madeira (se En Sueco februari 2012). Det är i slutet av denna kanal som vi hittar de fina ”rock pools” och det dånande vattenfallet. Vi blir minst sagt förbluffade över den dramatiska och vackra natur som möter oss här. Då vi befann oss i slutet av ravinen såg vi ju en stig på den andra sidan och nu tänker vi att vi bör kunna hitta den, om vi hoppar över vattenfallet och tar oss igenom en mycket brant ravin. Men det rekommenderar vi inte, och NEJ, det finns inget som förbinder stigen på andra sidan med den sidan som vi står på. Det kostade oss en del nervpirrande minuter när en av oss hängde ut över en brant klippkant medan den andra förgäves försökte klättra upp en näst intill lodrät ravin. Då vi med nöd och näppe tog oss i säkerhet nere vid vattenfallet igen fick vi påminna varandra om att man INTE ska ge sig ut på branta bergssidor utan synliga stigar. Det slutar alltid smutsigt och dramatiskt. När vi vänder kosan i sydlig riktning är vi glada över att lätt kunna vandra längst bevattningskanalen och stigen tillbaka till Sedella. Hela vandringen, fram och tillbaka, är ca 6-7 km lång och det är en mycket fin utflykt. Senare, när den ”lilla tjocka vägvisaren” (som Erik kallar sig själv) gick in på Google Earth för att se var vi hade varit, såg vi helt tydligt att
vi ännu en gång hade varit ute på ett mindre galej. Vi var inte nere i botten av dalen, utan hade bara stött på ett stort trångt pass med likaledes nivåskillnader och den tidigare nämnda okända stigen försvann bara i det tomma intet. Varje spanienvandrare vet att varje enskilt försök på att hitta stigar som går genom taggiga buskage är dödsdömt. Liksom den gången för länge sedan, när vi åkte längdskidor i Norge, då vi lärde oss innebörden
av det norska uttrycket ”det er ingen skam at snu (vända om)”.