Zahara de los Atunes, ruinstaden Baelo Claudia och Cabo de Trafalgar

Zahara de los Atunes ligger mellan Tarifa och Cádiz. Stranden vid Zahara må vara Spaniens finaste strand. Den är nästan 20 km lång, över 200 m bred och har den finaste, vita sanden och vackra sanddyner. Stranden ligger precis utmed den rena och klara Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att Zahara har blivit en omåttligt populär semesterort under de senaste åren. En gång i tiden var det här en liten och sömnig fiskeby, men nu har det här växt upp en hel del hotell och turistlägenheter och under sommaren är det fullt av liv och rörelse på gatorna. Men det är inte nutidens turister som från början upptäckt området. Redan under romartiden låg det nämligen en livfull stad här vid strandens östra del, vilken nu har grävts ut och fått ett fint museum. Så i dessa trakter går det verkligen att njuta av både kultur, historia och natur.

Orsaken till att romarna valde att grunda en stad här var tonfiskens vandring – därav naturligtvis namnet ”de los Atunes”. Redan för över 2 000 år sedan visste man att stora stim med tonfisk simmade förbi här två gånger per år. De stora stimmen med tonfisk kom från Atlanten och var på väg mot Medelhavet, för att leka. Då inloppet är mycket snävt vid Gibraltarsund, fylldes hela sundet med tonfisk. Vid dessa tidpunkter var det därför väldigt lätt att fånga de stora fiskarna (i genomsnitt väger en tonfisk 250 kg) under deras vandring. Romarna hade utvecklat ett fiffigt system för att fånga tonfisken och hade näst intill skapat ”fabriker” där tonfisken styckades och saltades. Detta skapade ett rikt och blomstrande samhälle och det är de välbevarade lämningarna från denna tid som man idag kan besöka. När platsen dessutom bjuder på en stor historisk händelse, nämligen sjöslaget vid Trafalgar, som ägde rum alldeles i närheten, så finns det verkligen anledningar att besöka detta spännande område.

I Zahara de los Atunes har man trots den stadigt växande turistströmmen, försökt att bevara stadens känsla av fiskeby. Man får inte bygga hus som är högre än två våningar och kärnan av fiskebyn ligger fortfarande mitt i allting och ser ursprungligt och autentiskt ut. I stadens centrum ser man även lämningar av den gamla borgen Castilla de las Almadrabas (tonfiskfångst), som under medeltiden anlades av Los Duques de Medina Sidonia för att skydda området mot pirater. Senare användes den stora anläggningen för bevaring av tonfiskeredskap och så har det byggts en kristen kyrka i mitten av det hela. Här är det spännande att promenera runt på de små gatorna och inandas den alldeles speciella atmosfären, som blandningen av historia och hav ger. Stadens störta attraktion är dock helt utan tvivel stranden, som är lika fin som en Västerhavsstrand med dyner och ren, vit sand.

Vi har valt att bo på Hotel Pozo del Duque, som ligger nästan mitt i Zahara och det är vi ganska nöjda med. Vårt dubbelrum, med balkong och fin utsikt över stranden, kostade 63 euro inklusive frukost och där fanns pool, bar och restaurang, så det fanns ingenting att klaga på gällande pris och kvalitet. För mer information, se: www.pozodelduque.com.

På en sidogata till hotellet ligger det en jätte-bra pizzeria ”Las piedras de Zahara”, så är man pizzaälskare kan ett besök där verkligen rekommenderas.

Öster om Zahara finns det många intressanta saker. När man kör ut från staden mot öster, kommer man först till det nybyggda Atlanterra, som är ett område med turistlägenheter och hotell i mer rimliga prisklasser. Fortsätter

man lite längre och förbi Cabo de Gracia kommer man till ett av Spaniens dyraste villaområden. Här börjar priserna en bra bit över en miljon euro och villorna ligger vacker på stora tomter som sträcker sig ned mot den vita sandstranden. Det är här som landets jetset håller till och man kan bland dessa kan man hitta kända skådespelare och toppolitiker. Detta vackra område är fortfarande känt som ”Los Alemanes”, då Franco efter andra världskrigets slut gav en del flyende medlemmar av nazitoppen lov att slå sig ned här, i det som på den tiden betraktades som ”världens ände” – okänt av de flesta och långt bort från centrala Europa. När demokratin sedan infördes i landet försvann de sista av dessa ”alemanes” och de flyttade till ”säkrare” platser i Sydamerika. Hur som helst, det är en spännande plats att se.

Här slutar bilvägen och det finns en parkering där vi ska ställa bilen medan vi promenerar till fyren vid Punta de Camarinal och ända bort till de romerska ruinerna vid Baelo Claudia. Nu vet jag gott och väl att man kan ta bilen till ruinerna, men det är inte vår stil, samt för att köra dit måste man köra en lång omväg tillbaka till huvudvägen. Det är mer utmaning att promenera de ca 8 km. från parkeringen till ruinerna och tillbaka igen. Då har man dagens motion avklarad och man har på alla sätt och vis blivit berikad av denna vandring, som går genom en liten naturpark med ett rikt fågelliv, samtidigt som man har den vackraste utsikten mot bergen i Marocko. Det är verkligen en pärla till vandringstur, som man inte får gå miste om.

Först kommer man fram till fyrtornet Camarinal och här finns det en skylt som visar att naturparken börjar. Det finns även en stig som går norrut från fyren och det är den vi ska följa för att komma till Baelo Claudia. Den lilla envisa stigfinnaren (alias Erik) menar dock att det är lättare att gå ned till stranden och sedan till ruinstaden. Då vi inte kan enas om vilken väg vi ska ta går Lena och jag en väg och Erik en annan. Detta beslut kom han senare att ångra (och kanske han lärde sig någonting), då hans väg tog honom över stora vandrande sand-

dyner, som var svår att gå på. Vår väg gick utmed ett fint klipparti där vi kunde se stora fåglar flyga runt, lika stora som örnar. När vi senare träffade en ornitolog, som fotograferade fåglarna med specialkamera, fick vi veta att det var den mycket sällsynta svart/vita egyptiska gripen, som vi hade sett. Samma ornitolog arrangerar fågelskådning i området. Det går att läsa mer på: www.andalucianguides.com där man även kan se foton på olika fåglar.

Upprymda fortsätter vi och når efter ett tag fram till asfaltsvägen och går vi med raska steg och vägen går lite nedför (och lite uppför) mot den fina, nya fyrkantiga byggnaden som inrymmer museet vid ruinstaden. För EU-medborgare är inträdet gratis. Inne i museet kan vi beundra fina skulpturer från denna romerska pärla till stad, som har allt: akvedukt, forum, basilika, tempel, bad, teater, broar, gator, torg, saltningsplatser och resterna av en fiske- och sjöfartshamn. Allting är relativt välbevarat då det inte har byggts någon ny stad ovanpå, som det ju så ofta görs. Jag tycker i alla fall att det var en superfin upplevelse att se ruinstaden och gå runt och leva sig in i hur livet var där för över 2 000 år sedan. Som vi nu står kan vi beundra utsikten mot väster och de vandrande dynerna, och så ser vi plötsligt en trött vandrare släpa sig de sista metrarna mot ruinstaden. Med hjälp av den besynnerliga hatten och den röda näsan kan vi se att det är resterna av Erik, som här kommer för att möta oss efter att ha korsat sanddynerna med sand upp till knäna. Vi hade nästan gett upp hoppet om att återse honom, men här står nu resterna av honom och vi tar oss därför snabbt till den närmaste chiringuito, där han kan friskas upp igen. Som tur är ligger det en fin en precis nere vid stranden nedanför museet där vi får oss en god lunch bestående av sallad och tortilla samt kalla uppfriskande drycker. Efter påladdningen av energi traskar vi raskt tillbaka samma väg som vi kom och efter ca 1 ½ timma är vi tillbaka vid bilen.

Efter lite vila vid hotellpoolen bestämmer vi oss för att äta middag på den danskägda restaurangen ”Patría” som ligger norr om Vejer de la Frontera, i närheten av Muela. Efter en del besvär lyckas vi hitta restaurangen och blir positivt överraskade över de spännande rätterna som dukas fram. Vi var mer än nöjda med vår middag och kan därför varmt rekommendera att man besöker Patría när man är i dessa trakter. Se: www.restaurantepatria.com.

Morgonen därpå är det Cabo de Trafalgar som gäller, som ligger i den västra delen av stranden vid Zahara. De flesta känner till Trafalgar från Trafalgar Square i London, där Lord Nelsons staty, den störta engelska sjöhjälten någonsin, står. Men, det är inte alla som vet att Trafalgar ligger här i Spanien samt att ett av historiens blodigaste sjöslag ägde rum här vid denna vackra strand, den 21 oktober 1805. Det var en förenad flotta bestående av spanska och franska skepp som under napoleonkrigen hamnade i ett fruktansvärt slag mot engelsmännen om herradömet till sjöss. Engels-männen, med 27 skepp, lyckades besegra den spansk/franska flottan, bestående av 33 skepp, med sådan kraft att det endast återstod fem spansk/franska skepp efter slaget. Engels-männen förlorade inte ett enda och ”endast” 458 engelska sjömän miste livet mot fiendens 3243. Lord Nelson blev dödligt sårad under slaget och kom därför inte att uppleva den triumf som segern var för den engelska flottan.

En av orsakerna till att det gick så fel för den spansk/franska flottan var att de inte hade några duktiga amiraler. Alla de bästa amiral-erna hade nämligen lagts för giljotinen under den franska revolutionen 1789-99, så efter det fanns det inte så många att välja på. Kanske lärde de sig någonting.

Namnet Trafalgar låter inte speciellt spanskt och har faktiskt arabiskt ursprung. Det härrör från orden Taraf al-Ghawr, som skulle betyda ”kanten av djupet”. Det ger dock mening då Cabo de Trafalgar ligger här som det yttersta näset innan man kommer ut på djupet – den stora okända Atlanten.

El Faro de Trafalgar ligger på en liten före detta ö, som nu är förbundet med fastlandet med hjälp av en naturlig landtunga. Det är en fin li-ten promenad ut till fyren, där det finns en stig som leder runt tornet. När man står nedanför tornet mot vattensidan står man ganska nära den plats, där sjöslaget ägde rum. Här finns det en affisch som visar skeppens placering och man kan också läsa om det bodiga slaget. Usch…

Nu har vi bara kvar att ta oss ut på själva Cabo de Trafalgar. Dit kommer vi genom att köra tillbaka mot Barbate och sedan in där det finns en skylt som säger: Sendero Torre del Tajo. Här kan man parkera. Sedan leder en fin stig fram de ca 2 km fram till de dramatiska klipporna vid caboén. Stigen leder igenom en vacker barrskog och det är verkligen en idyll för pengarna, då blommorna strålar i kapp med solen och insekterna surrar. Vid klippan finns en fantastisk plats med utsikt mot havet och Afrika, som just denna dag stolt visar upp alla sina berg. Vi beundrar El Torre del Tajo, som byggdes under Filip II som ett led i värnet mot pirater. Detta värn lät kungen uppföra längst hela kusten och man kan fortfarande idag se den i form av de många gamla tornen som står med varierande avstånd och blickar ut över havet. Vi blev överens om att det inte ska dröja länge innan vi återvänder till Atlantkusten, som lockar med sitt rena vilda hav och vackra natur.