Europas sydligaste brännpunkt - Bukten mellan Gibraltar och Spanien

• Tickande miljöbomb
• Tyst accept av förorening
• Spanska fiskare i kläm
• Knytpunkt för narkotikahandel

På den östra sidan ses den massiva halvön, den brittiska enklaven Gibraltar, vars klippor sträcker sig 400 meter upp över havet. I väster ses den spanska staden Algeciras. Längst ut, när vädret tillåter, skymtas Afrika. En idyllisk syn vid Europas sydligaste spets, som de flesta känner till.
Men vänta lite.
För området är samtidigt Europas sydligaste brännpunkt.
Och det beror inte bara på att området är orsak till en tillsynes oändlig trepartsstrid mellan Spanien, Gibraltar och Storbritannien, utan även för att det är ett område som kräver mer övervakning än vanligt. Här finns det nämligen några konsekvenser av att parterna inte kan enas om den i det geopolitiska maskinrum så likgiltiga klippa.

Havets tankstation
Där, mellan Spanien och Gibraltar, finns bukten som spanjorerna väljer att kalla Bahía de Algeciras, medan man på den andra sidan föredrar att kalla den Bay of Gibraltar. Den är knappt sju kilometer bred, och här ligger ofta 20 till 30 gigantiska tankfartyg och containerskepp för ankar. En del väntar på att få tillåtelse för att kunna segla in för att lossa eller lasta medan andra väntar på att bli servade här på havets tankstation, vid gränsen mellan Medelhavet och Atlanten. Bukten är Europas största transitområde. Omkring 110 000 skepp lägger varje år till vid Algeciras och Gibraltar, som inte bara är attraktivt på grund av läget, utan även tack vare några lämpliga skatteregler.
Men de många fartygen utgör en tickande giftbomb, menar flera miljöorganisationer. Vid den brittiska kolonin leds olja över vattnet i rör och in i tankar på de fartyg som ska tankas. Och denna manöver, kallad bunkring, utförs varje dag på åtskilliga fartyg, från tre pumpar som närmast kan liknas med flytande tankstationer. Fartygen ligger tätt inpå varandra, ofta bara åtskilda av bojar. En felaktiv manöver kan lätt orsaka ett utsläpp. Ett enda tankfartyg kan ha så mycket som 100 000 ton olja ombord.
Spaniens hittills största miljökatastrof inträffade 2002 när tankfartyget Prestige läckte ut 77 000 ton olja i havet utanför Galicien, vilket resulterade i ett okänt antal döda fiskar och fåglar samt förorening av ca 1 000 stränder i Spanien, Frankrike och Portugal.
Små utsläpp är vardagsmat i den här bukten. Och faktiskt är de konstanta utsläppen värre än ett gigantiskt utsläpp. I Galicien stoppade sedimenten fyra år efter olyckan, medan de kustnära sedimenten är mer skadade här i bukten på grund av den konstanta föroreningen. Systemet med att tanka på havet är godkänt av de brittiska myndigheterna, men inte i Spanien, som kräver att fartygen ska tankas vid kaj.
För ett par år sedan skedde ett större utsläpp från ett av de stora tankskeppen vid Gibraltar. Enligt myndigheterna på enklaven flöt 10 000 ton olja ut i havet, varifrån det ska ha pumpats upp igen. Men de spanska myndigheterna och invånarna i Algeciras, som fick rensa bort olja och döda djur från stränderna, menar att det handlade om mycket mer än vad man är villig att erkänna på Gibraltar.
Fartygen är inte de enda syndarna, från Gibraltar och Algeciras leds avloppsvatten ut direkt i bukten. Samtidigt dumpar lokal industri ut okända mängder kväve, fosfor, bly, arsenik och andra kemikalier ut i det annars kristallklara blå hav, som borde tillhöra delfinerna. Att havet ännu inte är helt dött beror på strömmarna, som för med sig föroreningarna genom sundet ut i Atlanten, var de så ingår i ekosystemet där.
Oljeutsläpp, föroreningar och brist på ansvar är exempel på den eviga osämjan mellan parterna. Och det är ett sorgligt exempel på hur andra kan dra nytta av att det råder oenighet om vem som har rätt till farvattnet omkring klipphalvön.

Fiskarna i nätet
Det är samma nät som de spanska fiskarna är fångade i. Storbritannien hävdar sig ha rätt till havet i en radie av tre sjömil runt klippan, medan Spanien lägger krav på samma område. Båda pekar på Utrechtavtalet från 1713. Det överlät som bekant klipphalvön till Storbritannien, men i avtalet står det bara att Gibraltarborna ”har rätt till insegling till enklavens hamn”.
Om det tvistar man så över sedan lång tid tillbaka.
De spanska fiskarna, huvudsakligen från La Línea de la Concepción och Algeciras, har fortsatt att fiska innanför denna radie, så som de alltid har gjort, men de senaste åren har det lett till sammandrabbningar mellan dem och den brittiska kustbevakningen, som har jagat fiskare över bukten, där de så har fått skydd av det spanska civilgardets kustbevakning.
Från Gibraltar hörs det att man vill förhindra de spanska fiskarna att använda olovliga metoder, som resulterar i överfiskning.
Spanien har nyligen lagt fram ett förslag om att det ska upprättas ett speciellt skyddsområde, som skulle kallas Zona de Especial Conservación (ZEC) på 26 641 hektar omkring Gibraltar. Enligt planen skulle den miljöfarliga tankningen av fartyg att förbjudas. Man förnekar att det skulle finnas ett samband mellan förslaget och kampen med Gibraltar om fiskerättigheter i bukten och hävdar att förslaget syfte uteslutande är att skydda miljön.
Omkring 300 spanska fiskare och deras familjer lever av fiske i Algecirasbukten.
Samtidigt med cirkusen kring fiskarnas rätt till fiske har växelvis brittisk och spansk polis i tillstånd av dåligt humör upprepade gånger genomfört kontroller av bilar som passerar gränsen, vilket resulterat i kilometerlånga köer och olägenheter för tusentals turister som besöker klippan, och för de omkring 4 000 spanjorer som varje dag korsar gränsen för att komma till och från deras arbeten på Gibraltar.
Tillsvidare har parterna enats om att bilda en arbetsgrupp som ska försöka nå en lösning. För tillfället råder det vapenvila, som dock bryts med jämna mellanrum.

Smugglare i staketet
Vapnen vilar dock knappast i narkotikatrafiken eller bland smugglare av cigaretter och alkohol.
Från Marocko smugglas det in hasch. Och till det kommer mycket starkare och farligare substanser såsom kokain in från Latinamerika. Härifrån distribueras narkotikan till övriga Spanien och sedan vidare till bl.a. Danmark, varifrån en del smugglas vidare till Sverige och Norge.
En del av narkotikan landar naturligtvist på den spanska kusten.
Myndigheterna på Gibraltar och i Spanien försöker verkligen få bukt på det onda, men med ett bättre samarbete skulle de naturligtvist kunna effektivisera insatserna, som i dagsläget förhindras av motstridiga intressen. Förra året sårades en polis från Gibraltar under en sammandrabbning med spanska smugglare som kröp igenom ett hål i staketet på gränsen. Därför har staketet nu reparerats av myndigheterna på Gibraltar, men det är faktiskt oklart vem området där staketet står egentligen tillhör.

Årtionden av politiska stridsyxor
Om sanningen ska fram brukar det vanligtvist vara Spanien som är orsak till att politiska stridigheter flammar upp då man inte accepterar Gibraltarbornas beslut om medlemskap och medborgarskap. De 30 000 invånarna på klippan har nämligen röstat om vad de önskar, det gjordes 2002, och bortsett från några enstaka röstberättigade spanjorer, röstade 99 procent för bibehållandet av situationen med att tillhöra Storbritannien, som var inställt på att tala om delad suveränitet, men var man alltså har valt att låta Gibraltarborgarna bestämma över deras egen framtid. Därmed menar man att det sista ordet är sagt.
Samma åsikt har man i EU, som endast kan se det från sidan, och i FN, var Spanien har beklagat sig flera gånger.
Diktatorn Franco hade under Andra Världskriget en plan varmed han med Hitlers hjälp skulle invadera Gibraltar medan britterna kämpade på annat håll. Operationen gick under namnet Operación Félix, men Franco fick trots allt kalla fötter. Senare sades det att det var ett sätt att hålla nazisterna borta från Gibraltar och Spanien. 1969 stängde El Generalísimo dock gränsen medan den efterföljande, demokratiska regeringen tog en mer avslappnad hållning som 1980 ledde till Lissabonavtalet, vilket skulle leda till att gränsen skulle återöppnas. Det blev dock framflyttat till 1982 eftersom Spanien var emot att Storbritannien använda klippans militära installationer i samband med kriget om Falklandsöarna.
De skiftande spanska regeringarna kommer fortfarande med mellanrum upp med önskemål om att inleda förhandlingar om området, och i de finare salarna hindras än så länge den spanska kungen Juan Carlos och drottning Sofia från att delta i festligheterna med deras brittiska kollegor. Exempel på det var under drottning Elizabeths 60-årsfirande, när drottning Sofia fick lov till att lämna återbud medan Juan Carlos ändå inte kunde gå då han återhämtade sig efter en höftoperation.
Typiskt är att musklerna ska visas varje gång Spanien får en ny regering. Den före detta utrikesministern Miguel Ángel Moratinos, från PSOE, avlade Gibraltar ett officiellt besök, som var det första sedan 1713, vilket fick personer i den konservativa oppositionen att säga att han var historiens första utrikesminister som avlagt ett officiellt besök i sitt egna land. Andra kallar honom landsförrädare. Hans budskap var dock att Spanien vill ha tillbaka Gibraltar. Den nuvarande utrikesministern, José Manuel García Margallo från PP, har också han varit på banan och kallat Gibraltar för ”spanskt”, vilket trots den allmänna populariteten medförde en viss kritik i övriga regeringen.
Allteftersom tiden går och som allianser som FN, NATO och EU ingås, blir det svårare och svårare för Spanien att argumentera för sin rätt till klippan, men ingen i det officiella Spanien har ännu tänkt sig ge upp kravet på denna heta punkt.

Källor: El País, El Mundo, Time Magazine, ABC.

Spaniens egna enklaver
I kölvattnen av Spaniens krav på Gibraltar kommer frågan om landets egna enklaver; Ceuta och Melilla, samt en handfull små öar utanför Marockos kustremsa.
Medan Spanien grundar sitt krav på Gibraltar i det historiska och geografiska förhållandet menar man att saken är annorlunda på andra sidan Medelhavet, och att det inte kommer på frågan att överlämna dessa områden till Marocko.
Man menar att skillnaden är att Ceuta är en del av de erövringar som Portugal gjorde 1415, och som Spanien ärvde efter en union 1580, medan Melilla blev spanskt territorium i slutet av det 15:e århundradet, då de katolska monarkerna Isabel och Fernando gav order om att utvidga kungariket även söderut. Till den tidens erövringar hör Ceuta, Melilla och öarna och de ses inte som kolonier, utan som integrerade delar av Spanien.
Marocko har svårt att se skillnaden och frågan om enklaverna är lika ömtålig för marockanerna, som Gibraltar är för Spanjorerna.