Kalla mig inte en dinosaurie!

Grattis, du läser det här på papper!
Jag vet att e-böcker är populärt men jag är en av dem som föredrar att läsa ord på papper, men bara för det ska ingen kalla oss som gör det för Dinosaurier, för dinosaurier är en utdöd art men det är inte vi! Jag trodde att min motvilja mot elektroniska böcker var relaterad till min (höga) ålder, men det stämmer inte. Tryckta böcker – riktiga böcker – säljer fortfarande mer än elektroniska och jag har upptäckt att de flesta av mina unga vänner i 20-, 30- och 40-års åldern faktiskt föredrar riktiga böcker.
Känslan att hålla i en riktig bok är alldeles speciell, och tänk på den härliga doften av en ny bok samt det färgglada spektrumet som bokryggar skapar på hyllorna. Jag vet inte hur det är med dig men jag kan gå fram till mina hyllor och genast hitta den bok som jag letar efter. Jag har omkring 500 böcker men jag vet var varje bok står och mitt visuella minne arbetar snabbare än ett elektroniskt index. Hur lång tid tar det inte innan man överhuvudtaget lyckas hitta det där eländiga e-indexet?
I juni i år besökte jag bokmässan i Madrid och fick armbåga mig fram i folkmassorna som strömmade in till mässan som i år hade mottot: ”Fira böcker på papper.” Överallt stod det människor och bläddrade och köpte, ett tydligt tecken på att en stor del av oss inte håller med om att världen ska kretsa kring bokstaven e-.
Det var omkring 300 bokmontrarna uppsatta i Retiroparken – inte Jurassic. Par, singlar och familjer köpte böcker till sig själva och till barnen, köerna slingrade sig långa framför författarnas signeringsbord, och kunderna var inte ens autografjägare! Jag ställde mig i en av köerna och hörde: ”Har du läst någon av hans andra böcker?”, ”Ja, alla av dem”, ”Jag också. Jag älskar Ricardo.” (detektivhjälten i boken). Efter det föll hela kön in i diskussionen: ”Jag tycker om hur Ricardo tar sig fram med cykel.” ”Är han inte ett skönt avbrott från alla flashiga typer med sina stora bilar?”… och så fortsatte det.
Det är så det går till när ”riktiga” läsare träffas. Jag fick en bok signerad av en författare en gång på en bokmässa. Vi pratade med varandra och han blev senare en av mina bästa vänner. En annan gång introducerades jag för en idag kär vän av gemensamma bekanta då de märkte att vi tyckte om samma författare. Efter det har vi upptäckt att vi även har mycket annat gemensamt! Ytterligare en vänskap började under en lång tågresa då kvinnan bredvid mig satt och läste, och jag (nyfiken i en strut) försökte få en glimt av bokens titel. Hon la naturligtvist märke till detta och frågade om jag hade läst den. Det hade jag, och därefter gick resan mycket fort medan vi talade om olika böcker. Om hon hade hållit i en elektronisk pryl hade jag inte brytt mig, vilket mannen framför oss gjorde. Jag intresserade mig helt enkelt inte för vad han läste. Ursäkta mig, men jag tyckte faktiskt att han såg rätt löjlig ut där han satt och bläddrade fram sidorna med en balettliknande handsvepning.