Byn Belchite utgjorde skådeplatsen för några av de värsta stridigheterna under det spanska inbördeskriget, men istället för att återuppbygga byn har man valt att låta den ligga som ett monument över krigets fasor. Det är en gripande och rörande upplevelse att vandra igenom denna by, vars ruiner ligger som ett tyst vittne om krigets meningslöshet och de människoliv som gick förlorade här. Om man inte redan är pacifist så blir man det när man promenerar mellan spillrorna och tänker på de lidanden som byn var vittne till 1937. Belchite ligger i Zaragozaprovinsen, 50 km sydost om Zaragoza.
Byn Belchite var i sig själv inte viktig, så det kan ju frågas varför en av krigets västa strider utspelades just här. När byn ändå utgjorde platsen för våldsamma stridigheter tror man att republikanerna önskade att förhindra att den viktiga hamnstaden Bilbao skulle komma i Francos händer. Strategin var sådan att man ville få till stånd ett överraskningsanfall mot Zaragoza och därmed tvinga Franco till att flytta bort sina trupper från fronten i norr och därmed lätta hotet mot Bilbao. På republikanernas väg upp mot Zaragoza låg således Belchite, som skulle erövras för att få fri väg till Zaragoza. Men Francos trupper var inte så lätta att övervinna och trots att 80 000 republikanska sattes in i stridigheterna blev kampen mycket hård, för även om ”de röda” hade majoritet var frankisterna långt bättre rustade och de hade därtill också stöd från de moderna flygen som Hitler och Mussolini hade lånat ut till Franco.
Det är ingen munter läsning när man dyker ned i ögonvittnesskildringar från det spanska inbördeskriget. Det är för grymt, för onödigt och för olika. På den lagligt valda regeringens sida (los republicanos) kämpade de Internationella Brigaderna, som var en samling idealister från hela världen, som, upprymda av rättfärdig indignation mot fascismen, var inställda på att ge deras krafter, sveda och blod för en värld utan tyranni och diktatur.
Bland dessa fanns den danska idealisten Leo Kari vars minnesroman ”Bag Spaniens bjerge” är en förstahandsberättelse om kriget. Häri berättar den blott 18-åriga Leo Kari om hur volontärernas heta idealism långsamt underminerades av den republikanska härens hopplösa amatörism. Det rådde brist på allt; organisation, officerare, uniformer, mat, vatten, bostäder, filtar, fordon, vapen, ammunition, flygplan, strategier och framför allt förstånd. Krigsföringen gick upp i interna stridigheter, maktkamper, gnäll, gnabb och inkompetens, och istället för att bekämpa fienden gick åtskilliga av de kommunister som kämpade på republikens sida mer upp i att bekämpa anarkisterna än i att bekämpa den egentliga fienden: frankisterna.
Det spanska inbördeskriget är på många sätt ett monument över organisatorisk inkompetens och maktmissbruk. Det var nästan ingenting alls som fungerade och det är inte konstigt att det var Francos trupper som segrade, för de hade i alla fall någon form av militär utbildning, och blev som bekant hjälpta med vapen, trupper och flyg från Tyskland och Italien. Utöver Sovjetunionen var det ingen av de övriga europeiska länderna som officiellt ville stötta Republiken – naturligtvist till stor skada för de eldsjälar som kämpade i de Internationella Brigaderna.
Leo Kari var med i kampen vid Belichite och han berättar levande om förhållandena. Ett planerat nattligt angrepp på byn ger en gripande bild av omständigheterna och tillfälligheterna vid denna krigsföring. Planen var att man vid midnatt skulle kasta in ett par brandbomber i husen längst fram i byn för att sätta eld på dem, medan man spelade ”La Internacional” på en gammal grammofon. Brandbomberna bestod av ett par mattor som i sista ögonblicket skulle dränkas i bensin och sedan sättas eld på. Det var Leos arbete att utföra denna handling tillsammans med sin vän Martin. Allt gick i stöpet, bensindunken var allt för tung att bära och fick istället släpas. Innan de kom fram blev aktionen avlyst uppifrån, utan att beskedet nådde Leo och hans vän; de kämpade sig fram till det första huset och lyckades efter mycket besvär hälla bensinen över mattorna, fick tag i tändstickorna och tände på. När de därefter kastade in en handgranat i elden blåste granaten ut flammorna, Martin träffades av ett skott och ” La Internacional” ljöd ute i mörkret trots att aktionen hade blåsts av. Martid dog i armarna på Leo som tvingades lämna kroppen efter sin vän i Belchites utkant.
Det var lite av ett under att Leo Kari själv överlevde efter att ha deltagit i det spanska inbördeskriget. Han begav sig av hemåt från Spanien i oktober 1938, sjuk, nedbruten och desillusionerad. Senare blev han tillsammans med andra spanienfrivilliga internerad i fängelset Horserød på tyskarnas begäran. Hela sitt liv var Leo intresserad av politik och han spelade en viktig roll i skapandet av det Socialistiska Folkepartiet 1956. Det var också Leo som på 1970-talet sålde den bit land i Thy där Thylägren grundades, och där de fortfarande ligger. Leo Kari tog sitt eget liv 1974. Hela sitt liv hade han plågats av sina traumatiska upplevelser från kriget och led ofta av depression. 1994 hittade hans dotter, Lenni Kari, sin fars dagbok från krigen i Det Kungliga Bibliotekets handskriftssamling. Dessa anteckningar redigerade hon och 1998 utkom de i bokform.
Belchite fick en stor symbolisk innebörd för frankisterna då det hade uppvisats ett mycket stort och modigt motstånd. När kriget var över lät Franco utnämna sig själv till landets överhuvud ovanpå spillrorna av byn och det byggdes även ett monument över de fallna på Francos sida. Detta monument kan idag ses lite ovanför huvudgatan i staden, och på monumentet kan man läsa den intressanta inskriptionen: ”Hay un blanco trono en el universo por cada noche negra en la tierra” (
”Det finns en vit tron i universum för varje svart natt på jorden”). Man får lov att säga att det här talas om någon slags himmelsk kompensation för de lidanden som människor måste ha upplevt.
Belchite är värt ett besök om man befinner sig i området. Idag ligger det moderna Belchite precis bredvid ruinstaden och varje dag hålls det guidade turer bland spillrorna kl. 10.30 och 12.30. Belchites turistförening ser helst att man inte besöker byn på egen hand då det råder en viss fara för att fragment av de gamla ruinerna ska falla ned och skada besökare. Vi besökte byn på egen hand i alla fall, för vi kom på eftermiddagen.
Läs mer om byn på:
www.belchite.es.
På vår resa till Belchite övernattade vi på paradoren i Alcañiz, som ligger ca 50 km. sydost om byn. Paradoren i Alcañiz är en av de finaste i Spanien där den ligger inhyst i en gammal borg som är vackert renoverad. Paradoren tronar upp sig högt över bergen och utsikten där uppifrån är fenomenal. Ett besök kan varmt rekommenderas. Jag kan inte låta bli att känna mig oerhört priviligerad över att ha fått bo på en så gammal och historiskt borg samt ätit i de fina matsalarna med höga tak, medan man hör historians vingslag över sitt huvud. Det är alldeles speciellt!
