I Madrid är det lätt att uppslukas av pulsen kring de stora mötesplatserna, myllret på gatorna, museerna, butikerna, de många restaurangerna, caféerna och barerna, teatrarna och musikalerna, arkitekturen m.m. Men huvudstaden har också en annan sida och omkring 33 % av dess yta utgörs av grönområden. Det är ca 16 m2 grönområde per invånare varför den ofta refereras till som ”världens näst grönaste stad” efter Tokyo.
En Sueco besöker Madrid med siktet inställt på grönska.
Tänk er 1700-talets Madrid med trånga gator och gränder, luften tjock av de olika lukterna som präglade staden, inte ett grönt träd så långt ögat nådde innan man kom ut ur staden. Det var under denna tid som arkitekten José de Hermosilla fick i uppdrag av kung Carlos III att göra någonting åt Madrids östra utkanter – att urbanisera och skapa en lunga till stadens folk, längst området kring floden Valnegral som flöt från Chamartín till Plaza Atocha. Hermosilla skapade så grunden till det som madrileños njuter av fortfarande idag, två långa promenadvänliga boulevarder kantade av grönska, liksom en prunkande svalka mitt i storstaden.
Vid sin födelse slutade Paseo Recoletos vid Puerta de Recoletos, stadsporten som kung Ferdinand VI lät uppföra för att hålla stånd mot fiender, och som i början av 1800-talet skulle användas i kriget för att värja sig mot Napoleons I trupper. Den listiga Napoleon I tog sig dock in genom Retiroparken och omringade spanjorerna och Madrid fick kapitulera. Puerta de Recoletos revs 1863. En annan krigsanekdot som de båda paseorna bär i minnet härstammar från det spanska inbördeskriget, då alla statyer och fontäner som smyckade stråken täcktes över med skyddssäckar, vilket gav upphov till tillnamnet ”av Gudaskymning”.
Det barockinfluerade sättet att bygga breda boulevarder, som möttes vid stora runda plazor, i utkanterna av städernas centrum, för att bl.a. göra stadskärnorna större byggdes på många platser i Europa under 1700-talet och Pasoe del Prado och Paseo de Recoletos är tydliga exempel på detta. Och med ordet prado i tankarna, som ju betyder äng, kan det förstås att dessa två paseor, som fortfarande idag ligger där som två lummig, lugna promenadstråk mitt i stadens hektiska trafik, även i historien verkade som rekreationstillflyktsort för de stressade madrileños.
Paseo de Recoletos har å sin sida fått sitt namn efter de Augustinska Recollect-munkarna vars kloster uppfördes i området 1592.
Under upplysningstiden sista del renoverades de två paseorna. Bl.a. byggdes det till stendiken för att leda bort vattnet längst vägkanterna vilket kom att motverka de konstanta översvämningarna som området drabbades av. Även lukten i området blev bättre och Paseo del Prado stämplades som viktig för storstadsmänniskornas hälsa.
Från början planterades det mest almar för att skänka svalka, skugga och friskhet men med tiden planerades även akacior, plataner, hästkastanjer och en del barrträd, och som ytterligare förnyelse i slutet av 1800-talet planterades även popplar. I och med förbättringsarbetena som gjordes blev även vägarna bättre och Paseo del Prado rosades som den bästa i hela Madrid för att färdas till fots eller i vagn på, samt gavs stämpeln som ett utmärkt exempel på god smak. Det var en salón, boulevard, som kantades med gaslampor, bänkar och breda promenader där de alldra förnämaste träffades.
I början av 1900-talet togs det en närmare titt på Pasoe de Recoletos som nu delades in i två delar. Sträckan mellan Cibeles och San Pascual-kykan fick en spansk-fransk prägel med rabatter fyllda av begonior, buxbom samt klätterrosor. Den andra delen, som fortfarande idag slutar vid Plaza de Colón, fick en ren fransk stil med rododendron, azaleor, kokos- och phoenixpalmer, kamelior, lagerträd, hortensior, cypresser, magnolior m.m. Då lämnade trädgårdsmästarna kvar alla växternas skyltar, så att allmänheten kunde se vilka växterna var, och vid en del kan man fortfarande se de latinska namnen. 1969 fick den sista sträckan ytterligare ett lyft när det monterades 5-armade gatlyktor längst promenaden och åtta små dammar anlades, sammanhängande med små vattenfall och med små fontäner i den första och sista – så som det ses idag, och med mittenpromenaden som ett lummigt promenadstråk kantat med rabatter, träd, statyer, fontäner och bänkar.
Längst med Prado och Recoletos
Paseo del Prado börjar vid Glorieta de Atocha, med Atochastationen – som utgjorde platsen för ETA-attentatet 2004 var 191 människor dog. Atocha byggdes 1851, men revs och uppfördes igen 1892. 100 år senare gjordes den gamla stationsbyggnaden om till shoppingcenter och tropisk trädgård med den nya stationen liggandes intill.
Den första delen av Paseo del Prado, även kallad Prado de Atocha, omges av husväggar och intilliggande trädgårdar. Den norra delen, kallad Prado de San Jerónimo, omges av gröna, breda stråk.
Paseo del Prado leder norrut från Atocha, förbi den kungliga botaniska trädgården, Real Jardín Botánico de Madrid, som täcker över 8 hektar med över 5 000 olika växter och träd, innan den leder förbi det som klassas som ett av världens finaste museer, Museo Nacional del Prado. Pradomuseet öppnade 1819 och inhyser idag en av världens mest kända konstsamlingar. Mitt emot Museo del Prado ligger området Barrio del Lettras där Miguel de Cervantes dog på adressen Calle de Leon och där andra kända spanska författare som Quevedo och Góngora bott. Idag är området mycket populärt om kvällarna då det bjuder på många på barer och restauranger.
Paseo del Prado slutar vid Plaza de Cánovas del Castillo, även kallat för Plaza del Neptuno. Här reser sig Neptunus staty upp ur fontänen som byggdes mellan 1780 och 1784. Faktiskt låg denna fontän från början närmare Plaza de Cibeles, där Neptunus blickade in mot stadens kärna. Runt fontänen ligger bland annat lyxhotellet Palace, som ofta inhyser några av världens rikaste och mest kända människor samt det anrika hotell Ritz – som det går att läsa mer om i En Sueco från november 2012. Mellan Ritz och Pradomuseet, lite i bakgrunden, ses klostret San Jerónimo som inrymmer över 500 år spansk historia.
Vid Neptunus fontän övergår Paseo del Prado i Paseo de Recoletos. På höger sida passerar paseon det kända Thyssen-Bornemisza museet och bara ca 200 meter från denna plats står Apollofontänen. Denna fontän har liksom Neptunus- och Cibelesfontänen designats av Ventura Rodríguez. På andra sidan ses Plaza de la Lealtad som dedikerats de fallna i kriget mot fransmännen 2 maj 1808, vilket idag är en lokal helgdag i Madrid. I bakgrunden ligger den spanska börsen.
Ytterligare lite norrut ligger Plaza de Cibeles, ofta omtalad som Madrids vackraste plaza, med fruktbarhetsgudinnan Cibeles i sin vagn dragen av två lejon, byggd mellan 1777 och 1782. Det är här som Real Madrid-fansen firar lagets framgångar, medan Atletico Madrid firar kring Neptunusfontänen. Runt plazan ses Metropolisbyggnaden med den vackra domen, den spanska militärens högkvarter, landets centralbank och Palacio de Linares på paseons östra sida. Där ligger även Palacio de Comunicaciones, eller Palacio de Cibeles, bröllopstårtan – som många kallar byggnaden, som inhyser Madrids stadshus.
Längre norrut på Paseo de Recoletos, var det ofta hålls olika sorters marknader, ligger två kända caféer. Det första, Café Gijón, slog upp dörrarna redan 1888 och har sin terrass på paseon. Det andra, som påminner om en gammeldags, första klassens inglasade tågvagn inhyst i grönskan, heter Café El Espejo och har inspirerats av art nouveau.
Mot öster ses renässanspalatset Palacio del Marqués de Salamanca från 1855 som sedan markisen sålde det 1876 har byggts ut och huserat flertalet bankers olika huvudkontor. I slutet Paseo de Recoletos ligger Spaniens nationalbibliotek som började byggas 1866, men vars dörrar slogs upp först 30 år senare. Och här slutar Paseo de Recoletos vid Plaza de Colon, som är ett hyllningsmonument till Columbus med Jardines de Descubrimientos (upptäckternas park) och en obelisk. Obelisken restes 1885 och sträcker sig 17 meter upp över fontänen under. Här ses även Spaniens största flagga med dimensionerna 21 x 14 meter och en vikt av 40 kilo.
Härefter fortsätter avenyn norrut som Paseo de la Castellana, som byggdes först i mitten av 1800-talet, och sträcker sig förbi fotbollsarenan Camp Nou ända till Nudo Norte.
