Det är någonting med att snabbt dyka in på ett café, gå framtill disken, beställa en chai-latte to go, betala, gå över till andra änden av disken, få teet i en stor pappersmugg, ta av locket, pudra mjölkskummet med kanel, sätta på locket, ta en papp-mugg-hållare för att inte bränna händerna, ställa ned muggen i papphållaren och sedan gå ut i folkvimlet igen med chai-latten i handen. Jag har alltid älskat känslan. Det är en hemtrevlig påminnelse; om tidiga mornar i föreläsningssalarna på Stockholms Universitetet – där temuggen fick trängas med anteckningsblocket på bänken framför mig medan jag kämpade med att hålla ögonen öppna; om tunnelbaneresor i London där jag i mitt stilla lugn brukar njuta av rusningstrafiken medan jag står i rulltrappan och ser människor jäkta förbi; om dagar när nordanvinden biter i kinden under promenader längst Recoletos i Madrid när kroppen vant sig vid Costa del Sols tidiga vårvärme. Jag älskar det. Jag älskar att värma händer på muggen, oavsett årstid, att alltid, ja alltid, bränna tungan på första försöket till en klunk, fastän jag vet att jag måste låta teet svalna några minuter innan jag kan dricka det; att plötsligt stå inför dilemmat att en hand är upptagen när jag behöver båda händerna till någonting, t ex öppna väskan och ta upp mobiltelefonen (så jag låter det ringa istället), eller någonting liknande. Att ha en stor take-away-chai-latte i handen sveper in mig i en bubbla av lugn. Det är en påminnelse om mina favoritstorstäder. Det spelar ingen roll var jag befinner mig, om jag är ensam eller omgiven av hundratals stressade människor. Den där muggen i handen har för mig blivit ett tecken på att jag inte vinner någonting på att stressa, ett ”lugna ned dig”. Muggen påminner mig om att tåget inte kommer snabbare fram för att jag oroar mig för att inte hinna i tid, att trafiken inte flyter på bättre för att jag sitter och svär över andra bilister när köerna ringlar sig långa. Fascinerande, eller hur, vad en stor pappersmugg med plastlock innehållande varmt vatten, te, kryddor samt mjölk kan göra.
Dock är det svårt att erhålla denna bubbla av lugn här på Costa del Sol då take-away traditionen av varma drycker inte nått hit riktigt på riktigt än. En handfull ställen serverar det, de andra har måhända en liten plastmugg som egentligen är ämnad för öl eller vatten. Men det duger helt enkelt inte. Och det kan ju inte bara vara jag som njuter i min lilla bubbla när jag har en stor take-away-mugg i handen för det säljer ju som smör, och om det bara vore jag skulle vi ju inte ha Starbucks och Mocco m.fl.
Jaja, vårkänslorna som börjar spira och tankarna på att snart gräva ned fötterna i sanden igen och äta nygrillade sardiner på en chiringuito är inte helt fel. Men det är grymt vad jag saknar att kunna beställa en stor chai-latte to go, och varför inte göra det till en is-take-away-chai-latte så kan den njutas under ett parasoll på stranden också.
Otroligt vad som kan rymmas i en pappersmugg – det är inte helt ekologiskt riktigt men det är en hel bubbla med minnen, känslor, må bra och lugn.
Av Sara Laine / foto Mugge Fischer
