På den spanska östkusten, norr om Girona och lite söder om den franska gränsen sticker en liten halvö ut som liksom förlänger landet och får det att nå vidare ut i Medelhavet. Cap de Creus har ett vilt och vackert klipplandskap där man, när man beaktar dess litenhet, kan köra länge utan att möta någon annan när man är på väg för att upptäcka denna ovanliga del av Spanien.
Detta är en del av Costa Brava, som är mycket djärvare, modigare och vackrare än sitt rykte, och bravo för det!
Området är fridlyst på grund av ekosystemet som finns där och det är 190 kvadratkilometer vild natur som således bevaras. Dock ses här vägar som leder till de utspridda bebyggelserna, de enstaka byarna, de många små vikarna och det stora ingenting.
Figueres och Roses
En plats som kan vara en bra utgångspunkt för en tur runt Cap de Creus är den lite större staden Figueres – Salvador Dalís födelsestad och museumscentrum för allting dalískt från ägg på hustaken, bröd i murarna och andra fredliga protester mot det förutsägbara.
Härifrån leder vägen ut mot förlängningen i riktning mot t ex Roses. Det är en dåligt underhållen och vanlig väg med lite industrikvarter och andra nutida bostadsbyggnader.
Roses är däremot en gammal fiskestad vars historia kan tänkas sträcka sig tillbaka till de gamla grekerna, och en teori säger att Roses fått sitt namn då grundarna till staden kom från Rhodos.
En hel del århundraden senare, närmare bestämt på 1500-talet byggdes fästningen Ciutadella de Roses, även om den från början sägs vara från grekernas tid. Och så finns det en borg som kallas Castell de la Trinitat, som just restaurerats för två miljoner euro.
Idag bor ca 20 000 människor i Roses och staden har som så många andra städer på Bravakusten förvandlats till en badstad, men av den mer charmerande sorten. Här kan nämligen det moderna beskådas utan att det förstör den fina staden som ligger vid den lika fina stranden.
Cap de dittan och dattan
Från Roses går det en smal och snirklande väg utåt och uppåt, genom våldsamma raviner och karga klippor, varav många uttrycker sig i mycket underliga formationer. Vägen har ett passande namn och heter Carretera de la Roca.
Halvöns högsta punkt är Sankt Salvador och sträcker sig 670 meter upp.
Längst kusten gömmer sig otaliga bukter och havet runt halvön är späckat med små öar. Här finns inte mycket skog utan bara några enstaka barrträd och ekar, almar och askar. I gengäld finns det gott om snår och ljung, enbär och vildrosor där grodor, ödlor och sköldpaddor trivs.
När helst andan faller på och kan man stanna för att ta en promenad och njuta av utsikten över havet och det är sällan som man störs av någon, förutom själva nordanvinden, Tramontana, som tilltar i Pyrenéerna och som på sitt argsinta sätt når upp i 200 kilometer i timmen.
Den första delen av halvön kallas Cap Norfeu och är naturparken Cap de Creus sydostliga del. Det är denna den som vägen leder igenom från Roses till den säkert mest kända bukten på halvön, nämligen Cala Montjoi. Där står fortfarande de små husen som inrymde den världsberömda restaurangen El Bulli, där Ferran Adriá och han partner i september går igång med att uppföra större lokaliteter till ett kulinariskt mecka. Här ligger även, och i typisk katalansk surrealism, en campingplats där man kan hyra en liten stuga.
Cadaqués och Portlligat
Det är mycket sparsamt med boende i dessa trakter men utöver campingplatsen finns det trots allt några enstaka hotell och flera andra små byar ute på själva halvön. Det är Llançà, El Port de la Selva, La Selva de Mar, Palau-Saverdera, Vilajuïga Pau, och Cadaqués – som ligger ute på den yttersta spetsen. Den sistnämnda har blivit lite av en attraktion och officiellt bor det där ca 2 500 människor men under semestertider vistas där ofta tio gånger så många. Det beror på att det är så vackert och pittoreskt och att ryktet om denna plats har nått hela världen, för det var här som Salvador Dalí höll hov under många år. Han och hans familj hade en sommarbostad vid bukten i Portlligat (även kallad Port Lligat), två kilometer norr om Cadaqués. Det innebar att konstnärer liksom han, bland dessa Pablo Picasso och Joan Miró, också kom hit, medan Gabriel García Márquez har skrivit om platsen i novellsamlingen Doce cuentos peregrinos (på svenska: Tolv långväga berättelser) – och vilken bättre marknadsföring kan en fiskeby önska sig?
Dalís hus i Portlligat är idag inrättat som ett husmuseum.
La Selva och Sant Pere de Rodes
Från Cadaqués går vägen vidare norrut, dock nu i västlig riktning och genom ytterligare en bit av naturparken, tills man kommer till La Selva de Mar och fiskebyn El Port de la Selva. Den har några få tusen invånare, några färre besökare än Cadaqués och lockar med blygsamma restauranger med allt annat än vanliga fisk- och risrätter. Det sägs också att området har några av Kataloniens bästa stränder.
Vid El Port de la Selva har man annars så småningom kommit till det norsvästliga slutet av Cap de Creus, där bergen byter namn till Sierra de Rodes.
Skulle det vara så att man vill ha mer kan man köra upp till La Selva de Mar och Sant Pere de Rodes, som har varit ett gammalt benediktinerkloster, dock används det inte längre. Den nuvarande byggnaden byggdes på 1000-talet, men det var ett kloster där omkring år 750 som byggdes vid borgen Sant de Verdera, varifrån man skyddade klostret. Det ligger på 500 meters höjd och därifrån når utsikten både till foten av Pyrenéerna och ut över halvön, och man förstår varför det finns en legend som berättar att det var Herkules lät hugga ut Cap de Creus ut bergen.
