Sierra de Gredos – Spaniens stenhjärta

Sierra de Gredos – Spaniens stenhjärta

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
De flesta vet att Spanien genomströmmas av de två stora floderna Duero och Tajo. Men vet de också att det mellan dessa två floder ligger en jättekoloss till bergskedja kallad Sierra de Gredos? Denna bergskedja ligger väster om Madrid och är en ca 170 km lång stenklump vars högsta punkt sträcker sig 2 592 m upp mot himlen. Bergskedjan ligger där mitt i landet som en jättebarriär mellan Duero i norr och Tajo i söder. Denna koloss är intressant på grund av flera orsaker, bland annat för att den rymmer olika klimatzoner samt för att den är hem för endemiska växter och ett rikt djurliv. Och så fungerar den även som avloppsventil för huvudstaden Madrid, som här i sin direkta närhet har ett helt eldorado av orörd natur och vilda landskap.

 

Vi har begett oss till Gredos för att se denna härliga bergskedja, som är en del av Spaniens Sistema Central. Men när du planerar din resa dit åk inte i mars, som vi gjorde. Gredos bör enbart besökas om sommaren.

 
För de flesta människor är Spanien synonymt med sol och strand, och det finns inte många som vet att Spanien är Europas näst bergigaste land efter Schweiz. I detta land finns det bergskedjor överallt, och inte bara små sådana utan stora och häftiga berg med deras helt egna klimat. Det ville vi naturligtvis titta närmare på så vi åkte till Gredos i mars. Och när det här på kusten var varmt och skönt låg Gredos insvept i tjocka moln och frosten hade inte gett med sig ännu. Det låg snö överallt och temperaturen lång runt nollan. Inte direkt besöksväder och helt klart inte vandringsväder. Men som tur är har berg södersluttningar och där mitt på sluttningen på ca 750 m höjd hade vi valt att bo i det som kallas ”La Andalucía Ávila”. Gredos tillhör nämligen Ávilaprovinsen – därav namnet. När man nu har tagit i så till den grad att man kallar Gredos södersluttning för ”Andalusien” finns det naturligtvis en förklaring, nämligen att vädret här är så milt att det växer palmer, apelsinträd och andra ”exotiska” frukter där, bland annat en massa körsbär.
 
Gredos huvudstad heter Arenas de San Pedro och den kallar sig ”El Tiro de Gredos” – Gredos Tyrol. Det vet jag inte om jag kan hålla med om men sant är i alla fall att några av husen i staden verkligen ser alpaktiga ut, och det stämmer också att staden omringas av höga berg och strida bäckar. Men Tyrol? Hm…
 
På turistbyrån kan man få broschyrer om vandringleder i området och precis mitt emot ligger ett konditori som har en del intressanta lokala specialiteter. I Arenas ligger det även en intressant gammal borg från 1393 – Castillo de D. Álvaro de Luna. Nuförtiden är borgen ombyggd och fungerar som kommunalt auditorium, utställningslokal och museum. Från Arenas går det flera fina vandringsleder, bland annat ”Ruta de los Pescadores”, som börjar mitt i staden och följer Río Arenals vilda utlopp. En mycket fin vandring på några få 9 km.
 
Detta område har varit bebott sedan tidernas begynnelse. Vettonerna – som var ett keltiskt folk – hade faktiskt sina bosättningar här vid bergskedjans södra bergssluttningar långt innan Kristi födelse. Vettonerna var speciellt kända för deras ”verracos” – stengaltar, eller massiva galtliknande stenfigurer som finns på flera platser runt Gredos. Det handlar alltså om bosättningar så gamla att de uppfördes flera tusen år före vår tideräkning. Omkring år 0 besegrades vettonerna av romarna och med tiden assimilerade, men det sägs att när vettonerna såg romarna gå runt på deras gator för första gången så trodde de att romarna var galna. Vettonerna sprang därför gestikulerande och lät romarna förstå att de skulle gå in i deras hus. För antingen satt man ned och slappnade av eller så stred man. Man kunde ju inte bara gå runt! Det kan vi således fundera lite över.
 
Vi valde som sagt att bo i Avilas ”Andalusien” och det kom vi att glädja oss över! Här på ett litet hederligt skogshotell, El Bosque de la Herrezuela, 9 km. utanför Arenas de San Pedro i västlig riktning, hade vi det riktigt bra. Vi körde ut från Arenas längs en fin slingrande skogsväg och där mitt i skogen, på en sydsluttning på 750 m höjd ligger hotellet, som bara har åtta rum. Vi tyckte att det var ett riktigt fynd! Hotellet var mysigt, rummen fina, maten god och vi togs väl omhand av den mycket söta ägaren Carmen, som var mycket gästvänlig. Hotellet var bra på alla sätt och vis och det var inte heller några som helst problem att få ett vegetariskt alternativ till middagen varje kväll. Vi bodde på hotellet i tre nätter och för det, inklusive frukost, betalade vi 210 euro – ett riktigt bra pris och ett bra ställe som vi varm rekommenderar. Se: www.elbosquedelaherrezuela.com
 
Hotellet ligger vid den södra sluttningens stora vandringsled GR 180, som går ned över Gredos södra bergssida från Madrigal de la Vera nästan hela vägen till Madrid. Leden är totalt 210 km lång och går upp och ned samt in och ut. Då den går halvvägs upp på bergssidan bjuder den på en fin utsikt över slätterna söder om Gredos. Dessa slätter sköljs av floden Tiétar, som är mycket vattenrik med de många bäckarna som porlar ned längs bergets sidor. Här råder det ingen brist på vatten, för uppe på höjden faller det massvis med nederbörd, speciellt i form av snö. De många vattendragen har grävt många häftiga raviner – gargantas – i berget. De vi såg var vilda och minst sagt häftiga.
 
Och nu hade vi trott att vi skulle bestiga Almanzór, Gredos högsta topp (2 592 m). Så en morgon körde vi glada ut från ”Andalusien” för att bege oss upp till höjderna eller till det som Carmen talade om som ”La plataforma de Gredos”. Den höga halvplatta delen av Gredoskedjans rygg kallas så. Så vi körde uppför mot passet Puerto del Pico på 1 372 m. Här hade vi sett ut en fin vandringstur men ack – vi kunde inte ens se en hand framför oss. Passet och hela toppen på Gredosryggen låg insvept i tät dimma. Vi valde därför att köra vidare längs Gredosryggen i västlig riktning. Här passerade vi Spaniens första parador, Parador de Gredos (från 1928) och vi var tacksamma för att vi inte valt att övernatt där, för det var bara ett par grader varmt och mycket dimmigt. Vi fortsatte nedför längs ryggen och vid staden Hoyos del Espino såg vi en väg mot ”Plataforma de Gredos”. Denna väg är anlagt på order av den tidigare diktatorn Francisco Franco då han tyckte om att gå på jakt här uppe, och han ville gärna att det skulle vara lätt att ta sig till sina jaktmarker, varför han alltså såg till att denna väg byggdes. När Francisco Franco var här uppe bodde han naturligtvis på paradoren, och han var under hela sitt liv stor anhängare av paradorprojektet, som han också stöttade helhjärtat.
 
Vägen som går mot ”la plataforma” heter AV931 och den slutar nere vid foten av Almanzór. Här finns en jätteparkeringsplats, vilket visar lite på hur populärt området är en solig, varm sommardag. Men inte den dagen när vi var där. Vi såg några andra optimister som hade sökt sig dit upp samma marsdag som oss, och de blev garanterat lika besvikna som vi. Tät dimma, nollgradigt och lite snö. Inte direkt vandringsväder. Annars går det en fin stig från parkeringen upp mot sevärdheterna Laguna Grande, Gredos ”cirque” och Almanzór himself. Här uppe befinner man sig över trädgränsen och på klipporna växer det grön mossa. Och det är allt som vi såg; klippor med grön mossa, och dimma, ingenting av Amanzór. Besvikna körde vi således tillbaka till ”Andalusien”.
 
På väg tillbaka till ”Andalusien” lättade dimman så pass att vi kunde se åtskilliga kilometer av den gamla romerska vägen som slingrar sig upp längs berget mot passet Puerto del Pico. Den romerska vägen ingår nuförtiden i vandringsleden GR 180, så på en bit av denna led får man alltså lov att beträda en mycket gammal väg belagd med flata stenar. Men varför romarna skulle upp för Gredos är fortfarande ett mysterium. Men är man imperialist så ska man väl ha allt. Och de hade ju också slavar till att anlägga sina vägar.
 
På vägen tillbaka passerade vi också den mycket fina borgen Mombeltrán. Denna borg är en av Spaniens finaste och härstammar från 900-talet. Den var en viktig försvarsbyggnad för dalen som den ligger på kanten till: Barranco de Las Cinco Villas. Borgen är i dag privatägd men man får lov att besöka den om man först ringer och kommer överens om en tid med Alvaro, på tel. 659 272 408. Vi nöjde oss dock med att beundra den utifrån.
 
Nu är det dag att ta en närmare titt på en ”garganta” – eller en ravin. Vi hade ställt in siktet på La Garganta de Chilla, som ligger strax under Almanzór, i hopp om att vi skulle få se majestäten nedifrån. För att ta oss dit körde vi ned till staden Candeleda och därefter följde vi bara skyltarna mot ”Santuario de Nuestra Señora de Chilla”. Ravinen ligger nära denna helgedom, där jungfru María ska ha visat sig flera gånger för herdar och andra goda människor. Vi besökte kapellet och såg några fina målningar som visar Maria på flera platser. Bakom helgedomen leder en stig mot väster och följer man den kommer man efter ett par kilometer fram till ravinen. Här kan man stå och beundra det vilda landskapet uppifrån kanten. Det är vackert och hoppfullt riktade vi blicken upp mot Almanzór, men han gömde sig fortfarande huvudet i ett moln, och vi fick aldrig se honom.
 
Strax söder om Arenas ligger en av områdets största sevärdheter: Las Grutas de ”El Águila”. Detta är några oerhört fina droppstensgrottor som upptäcktes av några pojkar 1963, och bara några år därefter öppnades grottorna för allmänheten. Dessa grottor är 10 000 m2 stora och de håller öppet för besökare året runt. Dock får man snällt vänta på att guidas in i dem, men skulle man råka komma in först, får man gå runt som man vill. En mycket fin belysning lyser upp de mest fantastiska kristallformationerna – ja, det är en fin upplevelse att se detta, det är ganska betagande. Se: www.grutasdelaguila.com
 
Vi ville gärna se mer av Gredos, besöket väckte verkligen vår aptit på detta område, men det får lov att bli till sommaren. Nu i marsmånad har inte våren nått till Gredos överhuvudtaget och det är mer vinterlikt än någonting annat. Och det säger lite om de många klimatzoner som Spanien har. Man ska alltså absolut inte tro att Spanien bara handlar om tropiskt och subtropiskt väder. Nej, man måste även tänka på höjden och att man i Gredos befinner sig i det tempererade klimatbältet. Men en fin sommardag ska jag stå på toppen av Almanzór.
 

Av Else Byskov

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco