Utflykt till Cañon de Las Buitreras – gamarnas ravin

Här bjuds ni på en presentation av en utflykt som faktiskt har allt: storslagen natur, enastående djurliv, en vacker och lätt promenadstig samt ett ruralt hotell, som ligger precis intill den vackra Guadiaro-floden.

När vi ger oss iväg mot Gamarnas ravin, som ligger i naturparken Los Alcorconales, väster om Málaga, precis på gränsen till Cádiz-provinsen, är det bara gryning. Förväntningarna är höga och vi är mycket spända på om vi denna gång ska lyckas att ta oss hela vägen in i ravinen, för senast vi försökte stoppades vi av ett brusande vattenfall som vi inte lyckades ta oss förbi. Då tvingades vi vända tillbaka men denna gång hoppas vi på bättre tur.

 

Vägen in till gamarnas ravin börjar i den lilla byn El Colmenar, som man kommer till genom att ta motorvägen AP 7 sydväst om Estepona och tar sedan avfart 142 vid Manliva. Man kör upp längs A 377 mot Gaucin och därefter en bit på A 405. Till sist tar man MA 93000 som för en till El Colmenar, som även kallas Estación de Gaucin då det är en stationsby innan Gaucín, som är en lite större stad, som vi precis passerat. El Colmenar ligger på den vackra järnvägssträckan mellan Algeciras och Ronda.

 

Det är lätt att hitta till El Cañon de las Buitreras för så snart man kommer till El Colmenar finns det en skylt på höger sida som visar vägen till platsen. Så man kör bara in vid skylten och fortsätter ned till ett kraftcentral – central eléctrica. Här parkerar man framför en gallergrind. I porten finns det en sidoport för fotgängare och det är där vi går in. Vi är nu inne på kraftcentralens mark men det är tillåtet att gå in. På vänster sida ser vi ett jättestort rör som säkert har lett ned vatten till kraftcentral en gång i tiden. Här ser vi också en skylt varpå det står SL-A 34 och Garganta Buitreras 4 km.

Vi ska först gå uppåt längs med det jättestora röret, men inte mer än 50 meter. Sedan kommer vi till en stig som går under röret och ned mot höger, och detta är stigen som leder till gamarnas ravin. Det är en härlig stig som också är lätt att gå, för den är för det mesta jämn och har inte några nämnvärda branta partier. Vår sträcka är ca fem kilometer tur och retur och tar 2-3 timmar inklusive raster för att beundra omgivningarna samt ett stopp för lunch.

Efter ca 100 meter ser vi Guadiarofloden och det är en härlig syn. Vår stig går på den vänstra sidan, precis under järnvägsspåret, som vi också kan se. Nu går det lätt framåt för stigen går för det mesta rakt fram. Vid en tidpunkt leder stigen hela vägen ned till floden som vi hälsar på och doppar händerna i. Därefter går det lite uppåt och vi närmar oss snart den kritiska punkten där vi, senast vi var här och vandrade, tvingades vända om. Då var det ett kraftigt och brusande vattenfall som vi helt enkelt inte vågade ta oss förbi ovanpå ett smalt rör. Vi försökte men kände att det inte var värt det – vi kunde föreställa oss själva slukas av de brusande vattenmassorna.

Men denna gång får vi en glad överraskning; det finns en bro! Turistmyndigheterna, eller vem det nu är, har helt enkelt byggt en fin metallbro över stupet och vi blir så glada att vi applåderar. Och denna gång finns det överhuvudtaget inte något vatten i ”vattenfallet” så bron är inte ens nödvändig när vi denna gång besöker platsen i december, sist vi var här var det vår.

Nu är stigen mot ravinen helt öppen och vi vandrar glatt vidare. Snart ser vi ravinens början och det är en fantastisk syn. Vi har aldrig sett maken till ravin. Här har floden säkert slingrat sig fram under miljontals år genom det höga bergsmassivet och till slut lyckats skapa en liten smal ränna i botten, som den kunde rinna igenom. Det är så att man kippar efter andan och det är en mycket speciell naturbild.

Men hur är det då med de lovade gamarna? Jo, jo, de kommer. De svävar, hur många som helst, över ravinen och ser ut att vara nöjda med tillvaron. Vår närvaro verkar inte intressera dem och varför skulle den egentligen? Om det skulle ha varit ett par kadaver hade det nog varit mer intressant för vi har goda fettdepåer och är i välmående tillstånd, men gamarna går inte efter någonting som rör sig. Vi kan därför stå och beundra de stora, imponerande fåglarna i lugn och ro tills vi får ont i nacken och måste sträcka på den.

 

Nu skulle det vara härligt att se ett par bergsgetter (cabra montés) också så vi spejar runt i landskapet för att se om vi kan få syn på en. Och visst får vi det – plötsligt dyker det upp ett fint exemplar uppe på kanten, där den står och blickar ned i ravinen. Det är en vacker syn.

 

Längs stigen har vi sett en skylt som pekar mot Puente de los Alemanes och dit vill vi gärna gå för att se vad det är för en bro. Men det är långt till bron och stigen blir allt svårare så vi ger upp och vänder om. Vi har tyvärr inget val för vi har en avtalad tid i El Colmenar kl. 17.00. Så tyskarnas bro får vi lov att lämna till en annan gång, även om det kryper i hela kroppen av nyfikenhet. Bron är faktiskt inte alls en bro utan en konstruktion som skyddar ett vattenrör som går ned över floden på hög höjd, och som byggdes av belgare år 1918. Man kan gå på den, men det är inte att rekommendera för dem med svaga nerver, för det är långt, långt ned till floden. Det har jag läst på nätet.

 

Nåväl, vi vänder om och innan vi hinner se oss omkring kör vi in till El Colmenar, som inte är någon stor stad, skulle jag hälsa. Här har vi hittat ett litet ”casa rural” där vi ska övernatta. Det är en vacker plats som ligger precis vid randen av Guadiarofloden. Från terrassen ser man ned över en fin äng med apelsin- och citronträd, och går man ut och ned mot höger kommer man ned till en plats där Guardiarofloden har dammats upp så att det skapats en slags damm vari man kan bada. Det skulle utan tvekan vara skönt en varm sommardag men när vi är här i december går det att diskutera den attraktionen. Det är dock ett par nakna badnymfer ute i vattnet, så kanske är det bara vi som är badkrukor. La Casa Rural är, som namnet antyder, ruralt med enkla, rustika rum och det erbjuds olika typer av behandlingar. Vi har bokat 4 x lerbad och 4 x zonterapi, och det hela ska hinnas med innan middagen kl. 20.30, så vi måste börjar kl. 17.00.

 

Vi njuter av att bli omhuldade och efter det sätter vi oss till bords i matsalen och äter gott av Pacos vällagade mat. All mat här är ekologisk och just denna dag vegetarisk. Vi får pumpasoppa, fyllda auberginer och kaka. En härlig måltid i rustik omgivning. Det finns inte någon meny utan man äter det som Paco tillagar just den dagen. Se: www.casaruralahora.com för att få ett intryck av denna härliga plats. Det ska också sägas att det för det mesta bara är öppet under helgerna och att det alltid serveras lantkyckling (pollo del corral) på lördagar.

 

Om man inte tycker om det rustika kan man övernatta på det fina hotellet Hacienda La Herriza som man passerar när man kör ned mot El Colmenar från Gaucin. Första gången vi gjorde denna utflykt bodde vi där och det var en mycket fin plats med en vacker trädgård/park och fina rum. Se: www.laherriza.com

 

För helhetens skull bör det nämnas att man i El Comenar har ”designat” en rundvandring i byn och att man på Ahora kan få en bykarta där vandringen är utmärkt. Byvandringen tar en till byns sevärdheter och tar ca en timme.

 

Efter Pacos härliga frukost säger vi hej då till Casa Rural Ahora (där ett dubbelrum kostar 60 €) och nu vill vi visa våra vänner några fler gamar, för vi vet en plats där de matas.

 

Vi kör ut från El Colmenar i motsatt riktning mot den vi kom. Dock är det bara en väg som går genom byn så det går inte att ta fel. Vår väg heter MA 93000 och är smal och slingrig. Vägen går rakt igenom naturparken Alcorconales och här kan man se mängder av korkek, som sedan 1800-talet har utgjort grunden för hela traktens ekonomi. Efter ca 15 minuter ser vi, efter en kurva, en stor skylt som berättar om naturparkens fågelliv.

 

Vi parkerar och går upp till skylten. Och det är här som la Junta de Andalucía matar gamarna. I alla fall ser det ut som en slags gamfest – det är säkert 50 gamar och luften över våra huvuden är proppfull av dessa stora bruna fåglar med vita huvuden. En syn man inte ser varje dag. Och så fick vi vår önskan om att se gamar mättad och kan glatt fortsätta vidare.

Se: www.elsebyskov.com för inspiration till fler utflykter.