Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Det har sagts ha varit avslutat flera gånger, men nu är det verkligen slut. De sista ETA-terroristerna kastade den 8 april in handdukarna och lämnade över sina sista vapen och sprängämnen till myndigheterna. Ett svart kapitel av ett halvt sekel fyllt av blod, rädsla och terrorism läggs nu till historien.

Det var nog mycket romantiskt när prinsen av Aragón och prinsessan från Castilla la Mancha fattade tycke för varandra 1469 och bestämde sig för att samla alla de många kungarikena under sig till det enade landet Spanien. Men beslutet var inte populärt i alla kretsar och många ville inte kalla sig spanjorer. Visserligen skedde detta för flera hundra år sedan men orsaken bakom dagens självständighetsdebatt i Katalonien och Baskien bottnar i just detta.
 
När man dessutom senare fick diktatorn Franco, som under en halv livstid höll ihop landet i ett järngrepp och förbjöd regional kulturell och språkmässig mångfald, blev önskan om självständighet knappas mindre.
 
Detta var precis det som hände med den grupp radikala baskiska studenter som samlades till protest mot regimen år 1959. Spontant utdelande av flygblad, graffiti på husväggar och ett misslyckat försök till järnvägssabotage var dock gruppens största bedrifter. Men 1962 hände det dock mer. Trupperna samlades i en fransk gränsstad och det beslutades att de skulle gå hårdare fram. ETA grundades och den beväpnade kampen för ett fritt Baskien började. Sex år senare dödades en Guardia Civil-tjänsteman i en gränskontroll, vilket blev det första av de 857 mord som ETA skulle komma att ha på sitt samvete.
 

Den första stora smällen

Det var ingen slump att ETA grundades i den sydfranska staden Bayona. Det var även därifrån, samt i grannstäderna, som gruppen kom att arbeta under de kommande två årtiondena. Där hade ETA nämligen arbetsro då de slapp den spanska polisen, och de kändes sig som hemma.
 
I baskernas värld hör Frankrikes sydvästligaste spets samt den spanska regionen Navarra nämligen till Baskien. Och trots att ETA var en grupp terrorister var fransk polis passiv. Det var förövrigt även övriga Europa, och på flera platser sågs ETA som en hederlig motståndsrörelse till Francos diktatur. Under flera perioder var gruppens aktiviteter dock så begränsade att man med rätta kunde tvivla på gruppens styrka. Så var det fram till den 20 december 1973, när det plötsligt smällde i centrala Madrid. Ett gigantiskt hål i vägen och flera förstörda bilar var dock allt som polisen och räddningstjänsten möttes av när de kom till platsen. Lite senare mottog dock polisen ett samtal från en förskräckt dam två kvarter bort. Hon berättade att en bil flugit över fastigheten och landat inne på baksidan. I bilen satt en livlös Carrero Blanco och hans livvakter. Förstnämnda var Francos högerhand och den största kandidaten till att överta makten efter diktatorn. Terroristattentatet var naturligtvis fruktansvärt, men det var noga genomtänkt och väl genomfört. ETA hade mördat en av Spaniens mest beskyddade personer på väg hem från en gudstjänst genom att använda en gigantisk, underjordisk vägbomb.

De fyra grenarna

Terroristattentatet skulle visa sig bli det första i raden av ETA:s blodiga angrepp. Året efter sprängde de en bomb på ett café i centrala Madrid, ett attentat som kostade tolv civila livet, och 1979 sprängde de två bomber på två tågstationer i Madrid, ett attentat som kostade tre poliser och åtta civila livet. Vid denna tidpunkt hade Franco dött och Spanien hade haft sitt första fria val. Därför sinade också den sista sympatin för de baskiska ”frihetskämparna”, men ETA fortsatte sin kamp och under 1980-talet kom de att genomföra några av sina blodigaste handlingar.
 
Tolv poliser omkom i en bilbomb i Madrid. I Barcelona omkom 21 civila när en bomb sprängdes i Hipercors garage i Barcelona, och en bilbomb med 250 kg sprängämnen sprängdes mitt på gården till polishuset i Zaragoza och elva poliser omkom. ETA:s militära avdelning hade verkligen smörjt sina terrorhjul. Detsamma verkade även övriga delar av organisationen ha gjort. ETA införde en ”revolutionsskatt” för lokala företagen i Baskien, någonting som bara ett fåtal vågade vägra, och via denna utpressning samt med kidnappningar finansierade de sin militära apparat. Tidningen ”Gara” blev gruppens språkrör och partiet Batasyna grundades som ETA:s politiska arm.
 
Det som började som ett studentuppror och som hade kunnat dö ut som en modefluga hade 25 år senare blivit Europas bäst organiserade och mest fruktade terroristgrupp.

Helt galet med GAL

Både arbetslösheten och korruptionen var hög i Spanien i mitten av 1980-talet men det var terrorismen som låg högst på listan över spanjorernas största bekymmer. Och det störde även dåvarande statsminister Felipe Gonzalez nattsömn. ETA blev rent ut sagt en mångårig mardröm för honom. Både Gonzalez och alla hans efterföljare har fört dialoger med ETA men utan att det lett till några som helst konkreta fredsförhandlingar – på grund av den enkla orsaken att centralregeringen inte har kunna släppa makten över den lilla delen av landet som sträcker sig in på fransk mark. Därtill tillkom naturligtvis att ETA:s önskan om självständighet inte hade ett utbrett stöd bland baskerna.
 
Men ETA:s makt och brutalitet fick den annars så folkkära regeringschefen att ta till helt okända metoder i kampen mot terroristerna. Felipe Gonzalez stiftade den speciella polisiära enheten GAL, vars enda uppgift var att bekämpa ETA. Men Felipe Gonzalez och hans inrikesminister gav i största hemlighet den nya polisenheten fria händer till att bekämpa terrorismen med metoder som annars bara används av terrorister. Om det får man tycka vad man vill men det är helt olagligt och inte speciellt hederligt när det kommer till tortyr och att skjuta fel personer. Tio av de 27 mord som GAL stod för under deras existens, åren mellan 1983-1987, drabbade oskyldiga. Ända fram till 1995, året innan Felipe Gonzalez lämnade den spanska politiken, hade han rättsfall och GAL-spöken hängande över sig. Bättre gick det för hans efterträdare José María Aznar, som tillsammans med statsadvokaten Baltasar Garzón tog till en helt annan taktik för att handskas med ETA.

Grepp om rodret

Aznar och Garzóns plan gick i korta drag ut på att slå till mot ETA genom deras nämnda fyra grenar: det militära, deras intäkter, det politiska språkröret och deras press. Och detta skulle göras samtidigt, så att de inte skulle få någon arbetsro. Den nya statsministern lyckades få den franska regeringen och polisen engagerade så att även de kunde delta aktivt i arbetet för att splittra ETA:s militära avdelning, som först och främst höll till i sydfrankrike.
 
Det polisiära samarbetet mellan Spanien och Frankrike kom att leda till gripanden av flera betydande personer samt lokalisering av gruppens vapenlager. Samtidigt startade Baltasar Garzón det som nog är den spanska historiska största juridiska arbete med att få klarhet i ETA:s finansiella delar. Gruppens årliga (illegala) intäkter uppgick till ca 12 miljoner euro, vilket kanaliserades runt i bolag i Baskien, Kuba, Panama, Venezuela och Cabo Verde, för att delvis tvättas samt för att täcka köp av vapen och finansiering av organisationens illegala aktiviteter. Hela fem år tog det att få styr på ETA:s ekonomi, men när det väl lyckades gjorde det ont. Ont gjorde det också när polisen stormade partikontoret och förklarade Batasunapartiet som olagligt. Baltasar Garzón lyckades dock inte stänga ned tidningen Gara men han lyckades pressa den till att inte längre publicera subjektivt ETA-material. Det sista är en liten detalj, för med hälften av terroristgruppen i bojor och den andra halvan utan en enda slant i varken vapen- eller partikassan, var ETA verkligen svagt.
 
José Luis Zapatero fortsatte under sin regeringstid i samma spår. Han lyckades faktiskt till och med utöka det polisiära samarbetet med Frankrike, och Mariano Rajoy har fortsatt arbetet, även efter det att ETA la ned sina vapen och lät meddela att deras kamp var slut i oktober 2011. Regeringen har nämligen fortsatt sökandet efter efterlysta terrorister och de gömda vapenlagren. Och det med framgång. ETA:s hopp var att kunna byta deras sista vapen mot att de av sina som sitter i fängelse skulle få sina straff sänkta, eller åtminstone få dem överförda till fängelser i Baskien, men till ingen nytta. ETA har inga fler skott att skjuta.

Bomben i Fuengirola

Den 22 juni 2002 sprängdes en bilbomb vid Hotel Las Pirámides i Fuengirola. Ingen dödades men sex personer skadades, en av dem allvarligt.
ETA var fruktade av alla, för gruppen hade operativa avdelningar över hela Spanien.

Martín Carpena

Flera byggnader i Spanien har uppkallats efter ETA:s offer, liksom idrottshallen José María Martín Carpena i Málaga. Martín Carpena var kommunalråd för Partido Popular i Málaga. Han dödades med sex skott på väg till sin bil sommaren 2000.

Batasuna

Batasuna var ETA:s politiska språkrör under 20 år, innan partiet förbjöds 2001. Vid sina bästa val på 1980- och 1990-talen fick partiet mellan 15-20 procent av rösterna vid kommunal- och regionalvalen i Baskien, och var oftast det tredje största partiet efter PSOE och det moderata nationalistpartiet PNV. En av partiets mest framträdande personer var Arnaldo Otegi. Han har aldrig erkänt sitt förflutna som ETA-medlem men han är dömd för att ha stått bakom en kidnappning samt för att ha sprängt en bensinstation.
Arnaldo Otegi sitter i dag i fängelse för olagliga politiska aktiviteter.

Revolutionsskatt

Brevet som företagare i Baskien fruktade. En ”rekommendation” om att betala ETA:s så kallade revolutionsskatt.

Miguel Ángel Blanco

Kidnappningen och likvideringen av kommunalrådsmedlemmen från en mindre baskisk stad, Miguel Ángel Blanco, startade en massiv våg av motstånd mot ETA. Även i Baskien. Den 10 juli 1997 kidnappades den unga politikern från Partido Popular och centralregeringen i Madrid fick ett ultimatum på 48 timmar för att överföra alla ETA-fångar till baskiska fängelser. Men detta krav varken ville eller kunde regeringen leva upp till på grund av den korta tidsfristen. Befolkningen i landet satt som klistrade vid tv-skärmarna under 48 timmar för att följa den unge politikerns öde. När han sedan återfanns mördad i en skog startades lavinartade demonstrationer mot ETA. En del av de största hölls i Bilbao, där även före detta ETA-anhängare deltog, då de ansåg att ETA hade gått för långt.
För många blev mordet på Miguel Ángel Blanco början på slutet för ETA.

Tidningen Gara

Gara är en liten regional tidning men samtidigt det stora språkröret för minoriteten i Baskien. Och just därför har ETA kunnat använda den som sin kanal ut till folket. Föregångaren till Gara var tidningen Egin, som statsadvokaten Baltasar Garzón lyckades lägga ned för att ha stöttat ETA öppet. Gara lyckades han dock inte lägga ned men tonen ändrades, så Gara ”nöjde sig” med att trycka ETA:s pressmeddelanden.
Tidningen kommer fortfarande ut som tvåspråkig – på både spanska och baskiska.

Baltasar Garzón

Baltasar Garzón har ett imponerande CV. Som statsadvokat fick han in den juridiska spaden under ETA och han lyckades även med imponerande resultat i sina fall mot ekobrott, politisk korruption, narkotikahandel samt i fall om mänskliga rättigheter. Det var således Baltasar Garzón som förde offrens talan i ersättningsfallen i Chile mot Augusto Pinochet och den militära diktaturen i Argentina.
 
Av Henrik Andersen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco