Det är ingen hemlighet att jag tycker mycket om den ovan nämnda naturparken. Den ligger ju precis intill där jag bor, och så är den vild, vacker och jättestor. Denna naturpark rymmer massa orörd natur och bjuder även på höga toppar som La Maroma (2016 m ö.h.) och Lucero (1774 m ö.h.). Ja, den har otaliga vandringsmöjligheter och den är stor nog till att man kan gå vilse i den, och komma bort. Jag har länge velat korsa denna naturpark från ena sidan till den andra, och det ska jag nu göra. Så följ med på en häftig och krävande tvådagarsvandring in i hjärtat av ”min” naturpark.
Man bör räkna med ca 19 km. åt vardera håll, men man kan ”fuska” lite, vilket vi kommer till längre fram.
Det där med att gå vilse och komma bort stämmer faktiskt. En del kanske kommer ihåg den holländska kvinnan som 2011 gav sig ut helt själv på en vandring i denna naturpark. Men så föll hon ned i en ravin, vari hon satt fast i 30 dagar innan hon hittades. I botten av ravinen rann dock en liten bäck, vilken blev helt avgörande för att hon överlevde. Efter 30 dagar hittades hon tillslut, vid liv, av tre unga spanjorer, som hittade henne tack vare en flöjt som kvinnan hade med sig, och som hon blåste flitigt i. När spanjorerna såg henne kastade de ned all sin medhavda matsäck till henne samt alla energibars som de också hade med sig. Det blev bästa måltiden i hennes liv. De kastade även ned en sovsäck till henne, för hon hade frusit varje natt, och de visste att det var för sent på dagen för att en helikopter skulle kunna hämta henne samma dag som hon hittades. Men, dagen efter räddades hon. Som förväntat var hon mycket svag och medtagen, men hon hade överlevt 30 dagar i naturparken.
Detta ger en bra bild av att denna naturpark är så stor att man inte ska utmana den. Och man ska inte heller räkna med att man har mottagning på mobilen i hela parken.
Men vi ska inte gå vilse. Vi ska korsa en del av parken till fots på stigar och grusvägar. För att komma till vår startpunkt är det bara att köra längs en grusväg. Vi möttes upp, en grupp på fem, i Cómpeta varefter vi körde till Canillas de Albaida. Precis när man kör in till Canillas tar man en väg som går brant upp till höger, och som leder upp till Ermita de Santa Ana, som ligger högst upp i staden. Precis efter ermitan börjar en asfaltsväg, som följer ravinens rand. Den tar man, men gör inga hastiga ryck innan man kommer till den plats där vägen svänger brant till höger. Här fortsätter man rakt fram och nu kommer man ut på en bred, vit grusväg. Vägen är visserligen bra, men det är bäst att ha en hög bil, då det kan ligga lite stenar på körbanan.
Efter ca 15 minuter ser man en källa på högersidan. Här bör man stanna och fylla på sina vattenflaskor. Denna källa kallas nämligen ungdomens källa, även om dess officiella namn är: Fuente Borriquero. Att den kallas ungdomens källa har sin förklaring i att de grodyngel som lever nere i vattnet aldrig utvecklas till grodor. De förblir alltså ”barn” hela livet. Alltså sägs det att man kan förbli ung när man detta vatten. Ha därför rikligt med tomma vattenflaskor med er så att ni kan ta vatten med er hem också. Jag tror så klart på att det fungerar, även om de visa säger att det är bristen på jod i vattnet som gör att grodynglen aldrig blir mer än just yngel. Nog om dem – vi blev i alla fall yngre av att dricka vattnet!
Totalt kör man ca 30 minuter på denna grusväg, tills man kommer till en plats som heter Puerto Blanquillo. Här svänger vägen skarpt till vänster och leder tillbaka mot Canillas på andra sidan ravinen. Men vi åker inte tillbaka än, vi parkerar i stället.
Man vet att man är på rätt ställe när man har en vacker utsikt mot söder och kan se både Torrox och Torrox Costa med ett par höghus nere vid kusten.
Här börjar en stig och den är markerad med en stolpe. Stigen leder ganska brant uppåt i ca 15 minuter så det är verkligen bra om man har med sina stavar. Stigen är härlig när den efter en stund jämnar ut sig för att sedan fortsätta, och svänga uppåt mot Puerto de Cómpeta, som ligger 1 400 m ö.h. Efter passet leder den nedåt igen och snart får man syn på ett övergivet marmorbrott. Det är imponerande hur mycket marmor man har kunnat bryta ur berget här och det ligger fortfarande kvar några jätteblock nära ett litet hus. Det kan inte ha varit ett lätt arbete att transportera dem ut till civilisationen.
Nu ska vi faktiskt bara följa stigen, som lastbilarna fyllda med marmor körde på, på den tiden som marmorbrottet fortfarande användes. Det betyder att vi hela tiden ska välja den bredaste och mest körvänliga vägen och tänka: skulle en lastbil kunna köra här? Jag har också uppdaterat vår GPS med rutten, och den ligger på min webbplats: www.elsebyskov.com under ”GPS waypoints”. Från den sidan kan man ladda ned rutten till sin egen vandrings-GPS, om man har en sådan.
Inte långt ifrån marmorbrottet ska man sedan välja den väg som leder ned mot höger och snart ser man stigen som svänger av mot Lucero. Det står en stor skylt där, men vi går bara oförtröttade förbi. Vi går igenom en oerhört vacker natur, längs en väg som slingrar sig framåt. Vid en tidpunkt når vi ”botten” där vi vilar en liten stund, innan det går uppåt igen. Men det går faktiskt inte så mycket uppåt och snart börjar vägen att gå nedåt, så det är lätt att gå. Vägen är insprängd in bergssidan och den kan vara lite nervös att köra bil på (jag har testat) men till fots är det inga problem. Efter en stund svänger vägen till höger och man kommer till en bit som går helt rakt framåt. Strax efter det raka stycket ser man La Resinera. La Resinera var en gång ett litet samhälle bestående av skogsarbetare som levde av att samla in kåda (resina). Här bodde de med sina familjer, så det fanns både kyrka, skola och församlingssal, och när de var som flest bodde det ca 200 människor här. Man kan fortfarande se byggnaderna, och de flesta har också restaurerats, och det har inrättats ett ”Centro de Interpretación” i den gamla kyrkan, vari man kan se fina tavlor och affischer om naturparken och utvinningen av kåda. Centret är absolut värt ett besök, om man har sådan tur att man kommer dit när det är öppet.
Vår tanke är att vi ska nå fram till Fornes, där vi vet att det ligger ett litet B&B, där vi ska övernatta. Vandringen är ca 19 km, men skulle det gå helt fel kan man ringa till B&B:s trevliga ägare, Wolf, så kommer han och hämtar en vid La Resinera. På så sätt kan man korta ned vandringen med 5-6 km. Wolf når man på tel. 676 857 284.
Trevliga Wolf är tysk och driver sitt lilla B&B tillsammans med Maike. De kan också erbjuda ridturer, så om man vill ut och rida i denna fina naturpark så går det alltså att göra det. Ja, faktiskt är B&B:t fokuserat på ridgäster, men vandrare är naturligtvis också välkomna. Se: http://granadatrekkingtours.com/index.html. Webbsidan är på tyska, engelska och spanska, och Wolf pratar perfekt engelska. Paret serverar även god hemlagad middag (tvårätters) och även god frukost. Priset för att hyra hela huset är 60 euro per natt (50 euro om man stannar mer än en natt) och man kan gott och väl sova fem personer där då det finns två dubbelrum och ett enkelrum. På så sätt blir det ju jättebilligt. Maten kostar bara 15 euro per person för middag (bägge rätterna), frukost samt matsäck, så jag får lov att säga att det verkligen är ett kap. Det bör dock nämnas att B&B:t har tre sovrum på övervåningen och bara ett badrum på bottenvåningen. I övrigt finns det ett matrum och allt är rent och nytt. Det bästa är att ringa till Wolf för att boka rum, mat och ange antalet gäster. Men det går även att skriva till: granadatrekkingtours@gmail.com.
Wolfs B&B ligger ca 1 km norr om Fornes, i en liten urbanisation som heter La Colonia, som ligger vid kanten av Embalse (konstgjord sjö) de Los Bermejales. Vi var dumma nog att gå hela vägen in till Fornes, för att vi absolut villa ha en läsk i en bar. Men på grund av det hamnade vi på en omväg på minst 2 km. I Fornes skulle vi sedan följa vägen mot Arenas del Rey. Utan omvägen in till Fornes ska man bara fortsätta på asfaltsvägen GR 3302, som man kommer ut på från La Resinera, och så går man bara rakt fram norrut. Efter ca 1 timme kommer man sedan till La Colonia som ligger till vänster. Wolfs B&B ligger i första raden av hus i den södra änden.
Till middag får vi soppa och gulasch samt till vegetarianerna har det gjorts goda grünkernsbiffar med sallad. Allt kött som serveras kommer från egenuppfödda grisar, som Wolf själv slaktat. Grisarna har levt ett härligt fritt liv och är friska samt ekologiska. Man får alltså en god måltid som tillagas av snälla Maike, som är en superkock. Till frukost serveras det hembakat bröd med hemgjord marmelad, ost och korv. Och så får vi förbereda matsäcken som vi själva behagar.
Efter frukosten kör Wolf oss till La Resinera och nu har vi bara 13 km längs samma väg som vi kom innan vi är tillbaka vid bilden. När man går tillbaka har man fler höjdmeter att övervinna jämfört med när man gick ut, så det är bra att vi bara behöver gå 13 km.
På detta sätt lyckades vi korsa naturparken från norr till söder. Det var en härlig utflykt med massor av motion och vacker natur, så nu är det din tur att ta på dig vandringskängorna!
