Vejer de la Frontera är nummer två på listan över Spaniens vackraste städer, efter Ronda, och nu har vi begett oss till Cádizprovinsen för att se på härligheterna. Staden ligger på en bergstopp 190 meter över havet och har en storslagen utsikt åt alla håll. Den bjuder på mycket kultur samt historia och det arabiska arvet syns fortfarande mycket tydligt, både i hur gatorna är anlagda och i arkitekturen samt gastronomin. Och så har staden ett charmerande arabiskinspirerat hotell, och det är där som vi ska bo. Vi ska naturligtvis ut och vandra också, denna gång på en spännande stig som anlades av straffångar efter det spanska inbördeskriget. Denna utflykt bjuder på historia, kultur och gastronomi värt varenda cent så Vejer de la Frontera kallar…
Vi ska nu hela vägen tillbaka till bronsåldern för att hitta de första spåren av bebyggelse på denna bergstopp som Vejer ligger på idag. Sedan kom romarna och 711 förlorade kung Rodrigo en stor strid mot araberna och därefter hade staden muslimskt styre i mer än fem århundraden. Och det är dessa fem århundraden som har satt den största prägeln på staden och det är nog också dessa år som har gjort den så intressant. Här gör de smala gatorna, borgen, arkitekturen och frånvaron av motortrafik att man känner sig förflyttad till en fjärran epok där tiden stod mer still än vad den gör idag. Det vilar verkligen ett ovanligt lugn över Vejer. Denna stämning är exotisk med någonting främmande som gör att man får en känsla av att man har varit långt borta, även om man bara varit på en utflykt till Cádizprovinsen.
Helt klart är att ”vårt” hotell bidrar till det exotiska intrycket. Det heter hotell La Casa del Califa och ligger mitt i staden, på Plaza de España, och det är ett sådant där hotell som man bara drömmer om att hitta. Det osar av charm och romantik och har med sin arabiska dekor, små fina patior, exotiska ”grottor”, en fin gårdsrestaurang med god marockanskinspirerad mat hittat en speciell plats i mitt hjärta. Se: www.casadelcalifa.com och lockas till ett besök. Ett dubbelrum kostar omkring 100 euro inklusive frukost och hotellet ligger mitt i ”el casco antiguo” – den gamla stadsdelen, så allt spännande finns inom promenadavstånd från detta perfekta övernattningsställe.
Då hotellet ligger inne bland de små gatorna är det lättast att parkera så snart man kommer in i staden. Precis vid turistkontoret finns det en stor gratis parkeringsplats och det kan rekommenderas att man ställer bilen där. Därifrån är det bara 700 meter till hotellet. Dessutom är det en bra idé att gå in på turistkontoret och höra sig för var hotellet ligger samt få en karta över staden. Man kan förbereda sitt besök på: www.turismovejer.es.
Det är staden i sig, de smala gatorna med de vitkalkade husen, den rena arkitekturen och utsikten, som är den verkliga attraktionen här. Det finns också ett par kyrkor men jag är av uppfattningen att när man har sett en katolsk kyrka så har man sett dem alla. Istället koncentrerar vi oss därför på att vandra runt på gatorna och upp till borgen. Där kan vi se den gamla fina borggården och så finns det också en souvenirbutik som säljer olika rariteter. Borgen används idag till olika kulturella ändamål och när vi var där uppträdde små flickor som dansade balett i rummet ut mot gården.
På väg upp mot borgen går vi förbi en stängd kyrka som idag tjänar som hembygdsmuseum (Museo Municipal de Tradiciones y Costrumbres) och det kan rekommenderas att man betalar den 1 euron som det kostar per person att gå in. Kyrkan tillhörde den idag nedlagda nunneorden ”monjas concepcionistas” och i ena delen av kyrkan leder en trappa ned till en intressant krypta där begravningar brukade hållas.
Idag finns det inga religiösa symboler kvar i kyrkan som istället är fylld med roliga saker från forna tider. Det som vi fann mest intressant var ett stort konstverk föreställande kvinnor från Vejer, bärandes en underliga svart dräkt, som påminner lite om en burka, och som otvivelaktigt har sina rötter i arabtiden. Denna dräkt (la cobijada), i detta utförande, finns endast i Vejer och den var mycket populär bland kvinnorna som således inte behövde tänka på hur håret såg ut innan de gick sig ut. Under Francotiden förbjöds dock dräkten då det visade sig att den även bars av män som ville dölja sina ansikten undan makthavarna. Idag används dräkten vid festligheter och den hör till när man vill berätta om Vejers annorlunda kulturella inslag. En staty stående nära borgen visar en kvinna i ”la cobijada” och berättar om dess betydelse.
Vejer de la Frontera
Vi avslutar en härlig och avslappnad dag med en härlig, marockansk måltid på hotellets fina restaurang ”El Jardin del Califa”. Restaurangen ligger på en vacker patio och självklart kan man sitta ute och äta när vädret tillåter.
För helhetens skull bör det nämnas att turistkontoret arrangerar stadsvandringar, nattvandringar, patiovandringar och en vandring till några monument som ligger lite utanför staden. Se: www.turismovejer.es.
Nästa dag gäller det en vandring på ”straffångarnas väg” som på ett sätt också är en historisk sevärdhet. Efter inbördeskriget insåg Franco att han hade behov av att kunna förflytta trupper ifall att den spanska kusten vid Gibraltarsund skulle komma att hotas. Därför satt han in den 22 bataljonen av straffångar, som mest bestod av hans republikanska motståndare, till att bygga en väg väster om Gibraltar. En sådan bataljon bestod av ca 800 fångar som var uppdelade i fyra kompanier och under knappa levnads- och arbetsförhållanden tvingades dessa fångar anlägga vägen som skulle hjälpa Francos trupper att snabbt komma ned till sundet och det behövdes. Denna väg finns fortfarande kvar och är lite av en raritet då de flesta andra vägar som byggdes av fångar på den tiden har blivit indragna i det vanliga vägnätet och asfalterade. Men inte denna väg. Den ligger nämligen i ett område som folk inte färdas i överhuvudtaget. Så vägen ligger kvar som den var då och idag kan man alltså vandra på den. Den är helt omöjlig att köra bil på så här är det fotfolket som kan njuta och beundra den vackra utsikten ned över Gibraltar och sundet. Vägen ligger i utkanten av den stora naturparken ”Los Alcorconales” så när man blir trött på att beundra utsikten över havet kan man vända sig om och beundra utsikten över kullarna och bergen, där det växer massor av korkek.
Straffångarnas väg ligger vid Algeciras, som ligger 70 kilometer från Vejer, så vi får beräkna en körning på ca en timme innan vi är framme. När man passerar Algeciras på motorväg A7 ska man ta avfart 105 mot Algeciras Oeste. Om man har en GPS är det lätt för då behöver man bara skriva in Calle Maestra Luisa. Utan GPS är vägen: Kör under motorvägen (västerut) och längs Carretera del Cobre. Efter ca 200 meter (när man inte kan köra längre) ska man ta vänster och följa Carretera del Cobre, som svänger fram och tillbaka. När man kommer till en rondell som är omgiven av palmer tar man den tredje avfarten till Calle Escritora Mariana Carvajal. Vägen svänger till höger och följer en akvedukt. Här svänger man naturligtvis till höger och ser då en skylt som visar mot Sendero Río de la Miel. Kör nu under akvedukten längst Calle Maestra Luisa. Efter 350 meter kommer man till ytterligare en skylt med Sendero Río de la Miel. Ta nu av till vänster och parkera efter ca 50 meter. Här börjar vår vandring som går längs en härlig grusväg, men vi kommer inte direkt till straffångarnas väg.
Grusvägen är enkelt att gå. Efter ett tag kommer man fram till ett vägskäl. Här ska man ta vägen till vänster och bara ignorera skylten som pekar mot höger och Río de la Miel. Stigen till vänster slingrar sig fram och tillbaka medan den går lite uppåt och efter ett tag kommer man fram till ytterligare ett vägskäl, detta med en ek i mitten. Även här svänger man vänster (alltså tvärtemot pilen) och följer en rad elmaster upp längs en brant stig. Vid nästa vägskäl ska man gå till höger. Stigen svänger mot vänster och därefter lite till höger innan den kommer fram till en metallgrind utanför en gård. Nu har vi kommit en bit på väg och landskapet har öppnats upp mer. Här följer man stigen som går till höger, parallellt med ett staket. Stigen leder nu in i skogsbrynet och svänger till vänster. Man går igenom en grind och ser nu en skylt varpå det står ”Prisoneros de la Posguerra”. Skylten är väderbiten och svår att läsa men det som är bra är att man nu vet att man är på straffångarnas väg och nu behövs det inte fler vägbeskrivningar. Det är bara att följa vägen uppåt medan man sänder en vändlig tanke till de stackare som anlade den på 1940-talet.
Ju högre upp man kommer desto bättre utsikt får man naturligtvis och vid ett tillfälle ligger hela Gibraltarklippan och sundet samt Algecirasbukten framför våra fötter. Och även om vi har sett Gibraltar massvis med gångar har vi aldrig sett klippan från denna vinkel, och det hela är fantastiskt att se. Vid en tidpunkt är det som om mina medvandrare har fått bly i benen, för de halkar efter och börjar tala om pauser och lunch. Och då får man ju fortsätta på egen hand. Och det gör jag, ända tills jag kommer fram till en skylt varpå det såt ”Fin sentero de los Prisioneros”. Nu står jag högt upp på en bergskam och en bra bit in i naturparken och jag applåderar detta storslagna landskap. Men jag får lov att vända tillbaka (stigen fortsätter annars ned till Río de la Miel), för nu är även jag hungrig och skyndar så till de andra som snällt har sparat en smörgås till mig.
Och så ännu en gång går vi muntra tillbaka till bilen efter en mycket fin utflykt i Andalusien – igen, igen…
