Málaga ligger på Europas yttersta kant, men efterhand har flygförbindelserna blivit så bra att vi enkelt kan ge oss iväg på semestrar över nästan hela Europas kontinent. Denna serie är en liten aptitretare på städer som man lätt kan resa till från Spanien. Denna gång sänder vi en aptitretare från en eskapad till Porto.
Där Dourofloden har sitt dramatiska utlopp i Atlanten ligger Porto som en arkitektonisk tårta och kryper upp längs den nordliga bergssidan. En storstad men ändå inte en stor stad, som osar färgrik atmosfär iklädd portugisisk uppfinningsrikedom och en historia som har sina rötter i ett av Europas äldsta länder. Denna stad tar sig snabbt in i själen hos förstagångsbesökare.
Douros dominans En kvällsseglats genom staden på Dourofloden och under de sex broarna, som korsar från själva Porto till stadsdelen Vila Nova de Gaia, som båda speglar sig i floden, ger ett fantastiskt intryck av stadens storhet, som är mer dämpad i dagsljus. Turen går hela vägen ut till det egentliga floddeltat Foz do Douro, där båten möts av Atlantens stora vågor och oändliga vidder. Samtidigt förstår man varför just portugiserna blev de stora sjöfararna och upptäcktsseglarna, ledda av Henrik Sjöfarare, som föddes i Porto 1494, och som måste ha stått här och tittat ut över havet och funderat över vad som kan ha funnits på andra sidan av allt detta vatten. Stora Douro är orsaken till Portos existens, som den från tidernas begynnelse har dominerat. Det gäller också rabelobåtarna, som är de gamla pråmarna eller portvinsbåtarna som förr i tiden fraktade portvin från portvinsgårdarna längs floden in till portvinshusen i Vila Nova de Gaia. Denna stadsdel uppstod just på grund av portvinstillverkarna som led av platsbrist i självaste Porto. Nu förtiden transporteras majoriteten av portvinet till staden i tankvagnar och båtarna har överlevt mest bara för synens skull, och den uppgiften klarar de av ganska bra.
In till staden Bland vykorten finns naturligtvist även Portugals centrum. Själva Porto har drygt 230 000 invånare och här är det lätt att hitta, med undantag för när man går vilse bland de små gränderna i det historiska kvarteret Ribeira, som sträcker sig ned mot floden. Och det rekommenderas att går här för det är mycket vackert med hus i blått, gult och rött samt även intressant, bland annat för att det var här som de gamla sjöfararna la till och lossade varorna från den stora, då näst intill okända världen, och området är nu upptaget på UNESCOS:s Världsarvslista. Kvarteret mellan Ribeira och centrum heter Barredo och även här är det en praktfull oordning av smala gränder och trappor, där mycket av Portos tvätt torkar. Huvudpulsådern är annars gatan Avenida dos Aliados i Baixa, en storlagen boulevard vars ena ände flankeras av stadens rådhus, Camara Munucipal. Området är fullt av fina och historiska byggnader. Det gäller även järnvägsstationen São Bento, ett tidigare kloster, som är värt ett besök, speciellt på grund av de fasadkakel, kallade azulejos, som är en tecknad serie som berättar bilder ur Portugals historia. Traditionen med dessa kakel härstammar från morerna, som även härjade i dessa trakter, och portugiserna har verkligen tagit traditionen till sig. Så man springer på fasadsmyckade byggnader lite här och där. Och så måste man bara titta förbi bokhandeln Livraria Lelli e Irmão. Byggnaden är från 1800-talet och har en fantastisk trappa, om vilket det under en period ryktades att det var trappan i Harry Potter-filmen, vilket dock inte stämde, men det har inte minskat intresset för platsen. Reseguiden Lonely Planet har korat bokhandeln som världens tredje mest spännande. Doften av all möjlig visdom och olika historier sitter i träpanelerna.
Katolska Porto Från bokhandeln ses barockkyrkan Igreja dos Clérigos och dess 75,6 meter höga torn. Prästerskapets torn – tja, eller inte – men här, där det står som ett riktmärke övar staden, omfamnar alla det. Kyrkan uppfördes av italienska Nicolau Nasoni, som på 1700-talet stod bakom en lång rad byggnader i norra Portugal. Man kan besöka tornet och det är 240 steg till toppen. Nasoni stod också bakom bygget av Misericórdiakyrkan och ärkebiskopens palats. Katedralen heter Sé de Porto och det är en av stans äldsta byggnader, som byggdes mellan 1100- och 1300-talet. Även här har den nämnda italienaren haft ett finger med i spelet då han lär ha smycka den annars uttryckslösa barockbyggnaden. Det vimlar av kyrkor och andra religiösa byggnader i alla delar av staden där de världsliga myndigheterna dock beslagtog många av dem efter att diktaturen infördes 1926, då man menade att kyrkan hade för mycket makt och rikedom och att folket hade för lite.
På andra sidan av Dom Luis Det skedde inte för portvinshusen på andra sidan av Douro då de alltid varit en bra inkomst- och arbetskälla för staden. Långt mer än majoriteten av företagen var på den tiden ägda av britter, och så är fortfarande fallet. Orsaken går som så mycket annat att hitta i historien vari portugiserna bad britterna om hjälp mot Castillien på 1300-talet och ingick således det så kallade Windsortraktatet. På sikt innebar det att britterna hade stort inflytande i Portugal och när man senare stred med spanjorerna, varmed leveranserna av sherry mycket olyckligt avbröts, kom portvinsproduktionen igång på allvar, säger historien. Idag är det en upplevelse att köra över Dom Luis-bron till allt portvin, medan de riktigt modiga går, vilket man gör längs den översta våningen av den 46 meter höga järnkonstruktionen som, när den byggdes åren 1881-86 med sina 385 meter i längd, var den längsta av sitt slag i världen. Vila Nova de Gaia är som en blandning av industrikvarter och förort, varmed invånarantalet i stor-Porto når upp till ca 1,2 miljoner, och här finns det ingenting om man inte vill besöka ett portvinshus. Det finns dock alla möjligheter till att smaka och få höra mer om drycken som har tagit sitt namn efter staden och skickar kärleksfulla hälsningar från Porto.
Ut på Douro Floden Douro, som vid sitt utlopp i Soriaprovinsen i Spanien heter Duero. Den är 897 km lång. På den portugisiska sidan av gränsen ligger en liten stad, Barca d’Alva, och på den spanska sidan finns Vefa de Terrón, som inte bör ligga på någons resetopplista då platsen mer påminner om en gammal östtysk gränsport. Längs flodens portugisiska sida finns det oändliga antal vinrankor varifrån så gott som alla druvor går till portvinsproduktion. Och så finns det här otaliga vingårdar och en rad fina städer som Pinhão, som har en mycket fin tågstation, och det är inte långt till floden Vila Real omkring vilket Mateus-slottet står. En del av vägen kan man köra längs med floden, och så finns det en järnväg, men det bästa sättet att uppleva området är helt klart med en segeltur, varav det finns flera, som är olika långa. Seglatserna går bland annat igenom en rad slussar som byggdes på 1950 och 1960-talet.
Planerat underhållsarbete:
Lördagen den 5 augusti 2023 från kl. 08.00 kommer det att göras uppdateringar på ensueco.com. Under tiden som underhållsarbetet utförs kommer sidan att vara otillgänglig och detsamma gäller för En Suecos app. En Sueco ber om överseende med detta.
