Svensk skola VAD är det som pågår?

Vad är skolans roll? På den frågan skulle de flesta förmodligen svara något i stil med ”att ge barnen grundläggande kunskaper i viktiga ämnen, att lära barnen läsa, räkna och skriva så att de har verktygen för att kunna ta sig vidare i livet och nå så långt de vill”.
Finska elever glänser, deras skolor är bland de bästa i världen enligt OECD:s mätningar. Samtidigt halkar svenska elever alltmer efter kunskapsmässigt och skillnaderna mellan landets olika skolor ökar. Sveriges barn får inte en optimal utbildning och inte heller likvärdiga möjligheter för framtiden trots att det senare tycks vara ett av målen i svensk skola. Sverige sviker barnen och den stora frågan är varför. Varför lägger Sverige inte om ett system som i så många år visat sig bristfälligt? Varför sneglar inte Sverige på andra länder – inte minst på Finland men även på länder, som Spanien, med en annan traditionell respekt för vuxna och läxor och skolarbete?
Sjunkande kunskapsnivåer och varierande nivåer skolor emellan är facit trots att svensk skola är något av det mest ”lika-orienterade” jag känner till. Akademiskt ska alla svenska barn helst vara på samma sida i matteboken. Ingen ska vara bättre eller sämre än någon annan. Det måste innebära att i princip ingen är nöjd. De som vill eller kan mer får inte och de som vill eller kan mindre känner sig otillräckliga. Det ämne där det däremot är accepterat och till och med uppmuntras att glänsa är idrott. Det återspeglar sig även i samhället då idrottsstjärnor utgör en av de få grupper som

Sveriges lösning:
Livskunskap?
Det har varit så länge i Sverige, att teoretiska ämnen skuffas undan till förmån för praktiska ämnen och idrott. Måhända har det sitt ursprung i önskan att lyfta alla till en lagom akademisk nivå och inte missgynna någon. Nu har det misslyckats eftersom skillnaderna ökar. När en grundskola kan ställa samman antimobbingdokument men inte ett ord om utbildningspolicy eller något annat dokument som beskriver vad barnen ska göra på lektionerna, vad de ska LÄRA sig, är det något som inte står rätt till. Det nya ämnet Livskunskap som beskrivs som ett ämne som ska bidra till att minska mobbing, psykisk ohälsa och lyfta betygen gör mig minst sagt upprörd.
Det konstateras år efter år att barn behöver bättre teoretisk utbildning i grundläggande ämnen som att läsa, räkna, skriva. Istället går Sverige i motsatt riktning. Många kommunala grundskolor har nu valt att låta det ämne som kallas Livskunskap som inte finns med i några nationella kursplaner, ta plats på schemat. Hur är det möjligt att Sverige låter minska på vanlig undervisning och ge plats för ett ämne som inte ens finns med på kursplaner samtidigt som svenska barn markant halkar efter i internationella jämförelser? Hur tänker Sverige?

Kunskap och utbildning nyckel till förståelse och respekt
Vårt bistånd till utvecklingsländer utgår bland annat från tanken att kunskap och utbildning ökar respekten och förståelsen mellan människor. Gäller det inte oss själva? Om vi kan läsa, räkna, skriva, kan vi lära oss allt om vår omvärld. Genom den kunskap och förståelse till exempel studier av historien, andra kulturer, språk ger, blir vi mer öppna och förstående för varandra. Det är den syn Sverige lär ut till andra länder för att de ska gå framåt i sin utveckling. Gäller den synen inte Sverige självt?
Svenska barn får många gånger en fri uppfostran där föräldrarna inte ställer alltför många krav. Skolan ställer inte heller några större krav – åtminstone inte om jag jämför med mer traditionella skolsystem där läxor och disciplin är en påtaglig del av barnens vardag. Ordet disciplin är känsligt i Sverige. Men respekt borde inte vara känsligt. Respekt kommer som redan nämnts bland annat av kunskap och förståelse. Jag tvivlar på att barns respekt kan födas ur antimobbingdokument och ett ämne som heter livskunskap.
Enligt OECD:s internationella mätningar presterar inte spanska 15-åringar bättre än svenska, snarare tvärtom. Däremot finns i spanska samhället vissa grundpelare som jag tror ger en sundare syn på vad en skola är. Resultaten av en undersökning i Spanien sägs visa att spanska ungdomar tillbringar tre gånger så mycket tid framför tv:n eller datorn än åt läxläsning. Undersökningen innefattade 1000 barn i åldrarna 8 till 16 år och syftade till att finna orsaker till dåliga skolresultat. Det visade sig att barnen i snitt lade 1,5 timme om dagen på läxläsning medan mer än fyra timmar tillbringades framför tv:n eller datorn.

Svenska elever minst tid på skolarbete
År 2006 visade siffror att svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än elever i något annat industriland. Den sammanlagda tiden för lektioner, eget studiearbete och läxläsning för en 15-åring i Sverige var knappt 28 timmar per vecka. Genomsnittet i industrivärlden var 34 timmar; Irland hade 39 och Sydkorea 48 timmar. Läxläsning är inte ensamt svar på bristande skolresultat men det är sannolikt av betydelse hur många timmar elever lägger på skolan. I Sverige väcker debatten om föräldrars roll i läxläsningen starka reaktioner. Jag har hört lärare som uttryckt att en läxa i veckan är ungefär lagom, att ha mer frekventa läxor klarar inte föräldrarna (!) av. Jag förstår inte inställningen från Sveriges vuxna befolkning. Om 1,5 timmes läxläsning om dagen anses för lite i Spanien, hur ser Sverige och framförallt svenska föräldrar på den i det närmaste obefintliga läxläsning svenska 15-åringar ägnar sig åt?
Här skiljer sig Sverige och till exempel Spanien, som jag ser det, åt. Sverige skiljer sig från de flesta kulturer jag mött. I de flesta kulturer jag känner sitter föräldrarna och oroar sig över hur stora kraven är på deras barn, hur barnen ska orka med långa skoldagar och mycket läxor. I Sverige pratar föräldrar sällan om skolan överhuvudtaget. De har kanske inte tid? Jag förstår varför Sverige halkar efter. I de andra kulturer jag känner tycker föräldrar och lärare generellt att barnen kan och bör göra mer. I Sverige verkar föräldrar och även i viss mån lärare inte ha något emot att kraven hålls nere och leken får fortsätta. Tänk så synd för Sveriges barn som har mer än tillräckligt mycket tid för lek på sin fritid. Tänk så synd för varje litet barn som varje morgon går till skolan förväntansfull och nyfiken, som vill lära sig mer och är redo att formligen suga i sig kunskap som en svamp. Betänk de berg av kunskap de svenska barnen med glädje skulle ta in men som de vuxna berövar dem. Frågan är vad som är Sveriges ursäkt – Sverige är inget utvecklingsland.