Det verkar som att framgångsreceptet som hos många verkar ha hänga kvar från 80-talet äntligen ska läggas på hyllan. I alla fall när jag summerar högen med arbetsmarknadsartiklar som jag har samlat på mig under de senaste månaderna. Det ser ut som om den mentalitet som så länge klängt sig fast till slut anses förlegad. Jag talar om det gammalmodiga tankesättet som går i stil med att man når längst om man håller all kunskap för sig själv, aldrig gläntar på dörren för någon annan och när det bästa man kan göra för sin karriär är att slicka uppåt och sparka nedåt.
En av rapporterna i högen är skriven av organisationspsykologen Adam Grant, mannen bakom boken ”Ge och ta”. Adam Grant har forskat om just hur framgång nås och fastställer att girighet, hård mentalitet och ensamkörning inte längre banar vägen till framgång. Han skriver att det istället är hjälpsamhet till omgivningen, både uppåt och nedåt i arbetsplatsens uttalade eller outtalade hierarki, som utgör den verkliga språngbrädan och ska enligt honom kunna leda till framgång, på både kort och lång sikt, då hjälpsamhet skapar förtroende.
Och det är väl inte svårt att förstå att hjälpsamhet fungerar, och också skapar ringar på vattnet och det i sin tur bygger som regel nätverk. Och vi vet väl alla att i ett bra nätverk finns alla sorters förmågor och personligheter, gamla, nya och möjliga kollegor, från den längst ned i pyramiden till toppen, ja, alla personer på alla olika nivåer etc. och det duger helt enkelt inte att sparka nedåt. Med en hjälpsam attityd och ett brett nätverk har man troligtvist även ett stort förtroendekapital, och det går inte att sticka under stol med att de högsta hönsen i affärsvälden har avundsvärda nätverk.
Sätter vi ihop hjälpsamhet med nätverkande får vi alltså en positiv ekvation, som naturligtvist bör kunna appliceras på arbetsmarknaden generellt, speciellt i de tider vi nu lever i då marknaden ser ut att börja röra på sig efter depressionen. Är det nämligen inte så att skratt smittar? Skulle vi inte då kunna anta att hjälpsamhet smittar? Jag menar att på en arbetsplats med hjälpsamma medarbetare bygger de förtroende för varandra vilket i sin tur får dem att samarbeta ännu bättre, och då kan vi också anta att vi får en stark organisation, kort skrivet utan detaljer. Och vidare, tror vi inte att trivseln ökar på en sådan arbetsplats, med allt vad det innebär?
När jag fortsätter bläddra i min artikelhög verkar det dock som om trivseln å sin sida är en bristvara. Gallup har nämligen nyligen presenterat en undersökning som handlar om engagemang på jobbet, som visar att de flesta är oengagerade i sitt jobb. Inte fler än bara 14 procent av arbetstagare i Västeuropa är engagerade, resten menas räkna minuterarna till t ex nästa rast eller hemgång.
Jag är glad över att läsa forskning som den av Adam Grant och jag tycker själv att det är mycket roligare och mer motiverande att arbeta när mina kollegor, mina team-medlemmar, och jag själv arbetar bättre när vi arbetar tillsammans och inte mot varandra. Men det skrämmer mig oerhört att antalet engagerade på arbetsplatserna är så lågt, inte konstigt att samarbete är så sällsynt och att jag nästan varje dag hör någon säga att de inte trivs på sin arbetsplats. Dock tvekar jag inte en sekund över att om vi alla lägger manken till och funderar över vilka vi har i våra nätverk så kan vi säkert få mer fart på de hjul som redan under våren verkar ha kommit i rullning på marknaden. Rätt person på rätt jobb och ringar på vattnet.
