De flesta känner till paradorerna och denna kedja av spanska lyxhotell som ligger i historiska byggnader är berömd långt utanför landets gränser. Det är en trevlig ”sport” att ”paradhoppa” – vilket alltså betyder att man ger sig ut på paradorturné och således provsover på olika paradorer. I dag består kedjan av 94 hotell och det är inte helt okänt att det är den spanska staten som driver paradorerna. Det orsakar av och till en viss statskontrollerad och halvsömning atmosfär, och alla som har ätit på en parador vet att deras kulinariska förmågor inte är någonting att skriva om. Men nu verkar det som om paradorkedjan håller på att vakna upp ur sin törnrosasömn för i ljuset av den allt mer växande konkurrensen från andra fina spanska hotell har kedjan insett att de måste se över sina verksamheter och skapa sig en ny och mer modern image.
Vi har besökt fem paradorer i centrala Spanien för att se hur det går med förnyelsen.
Spaniens första parador öppnade 1928 i Gredos och invigdes av kung Alfonso den XIII. Tanken var att främja turismen i Spaniens mindre besökta, icke-kustnära områden och samtidigt göra någonting åt det allt mer växande problemet med historiska byggnader som höll på att gå förlorade. De privata ägarna av gamla palats, borgar, kloster, borgar och slott hade inte råd att bekosta underhållet som krävdes och om byggnaderna skulle bevaras för framtiden var staten tvungen att finna en lösning. Man insåg att man kunde slå två flugor i en smäll genom att bygga om de gamla byggnaderna till lyxhotell och på samma gång främja turismen inne i landet – bort från kusterna. Och detta koncept har sedan visat sig vara en riktigt bra idé. Paradorkedjan är faktiskt unik och det finns inga andra länder som kan erbjuda deras besökare liknande sovplatser i en rad historiska byggnader. Och det är ju någonting speciellt med att bo i en borg och äta middag i en riddarsal. Eller på ett kloster och äta middag i nunnornas refektorium. Man känner sig plötsligt förflyttad till forna tider och det är ett privilegium att gå runt u de gamla salarna, korridorerna, patiorna och klosterträdgårdarna. Men det är dock inte alla paradorer som ligger i historiska byggnader. En del paradorer är faktiskt helt nybyggda, ofta i oerhört vackra naturomgivningar.
Paradorkedjan har en mycket fin hemsida: www.paradores.es där man kan läsa om varje enskild parador på fem olika språk och se en kort filmsnutt från varje parador samt foton både utifrån och inifrån. Man kan även boka rum online och se de många erbjudanden som nästan alltid finns att tillgå. Ytterligare ska man inte glömma bort att om man är över 55 år kan man njuta av ”días dorada” (gyllene dagar) programmet som erbjuder övernattning till det gråa guldet till reducerade priser.
Som led i nytänkandet har det tagits fram olika beteckningar som beskriver de olika paradorerna: Naturia – är de som ligger ute i naturen som t ex Cazorla, La Gomera, Fuente Dé, Artíes, Ribadeo och 23 andra, Esentia – är de som ligger i mycket historiska byggnader med stor kulturell betydelse som t ex Ávila, Leon, Toledo, Almagro, Alarcón och 36 andra samt Civia – de som ligger centralt i städer såsom t ex Málaga, Cádiz, Gijon, Salmanca, Teruel, Tui och 18 andra. Med denna kategorisering kan det kanske vara lättare att välja vilken parador man vill besöka.
Med i det ursprungliga paradorkonceptet hör att man önskar främja medvetenheten om det regionala köket med regionala rätter och produkter som är speciella för regionen. Detta är fortfarande kärnan i paradorernas gastronomi men nu har man också delat upp restaurangerna i tre huvudkategorier: Tamizia – som betyder att man där har gjort om den förut så förnäma restaurangen till en informell plats där man både kan äta en hel meny eller bara en smörgås. På dessa råder det inga fina finesser och alla är välkomna. De nästa är Marmitia – som är restauranger som erbjuder ett gott rustikt och lokalt kök med grytor och lantliga vibbar. Den tredje kategorin kallas Especia och är för den kräsna gästen som vill njuta av den högridande kulinariska skolan. I dessa är kockarna under ständig utbildning för att kunna bemästra alla de nya trender och smaksammansättningarna som utvecklas. Det känns som en riktigt bra idé att piffa upp paradormaten för vi har många gånger lämnat paradorbord med besvikna miner. En ny kvinnlig ansvarig, Isabel Felipe, har tagit på sig upprustningsuppgiften och vi kan nu bara hoppas att hon lyckas med sina intentioner.
Vi börjar vår paradhoppning i landets äldsta: Parador de Gredos, från 1928. Här är det faktiskt inte tal om någon historisk byggnad utan i stället en byggnad som ligger i ett mycket vackert naturområde: La Sierra de Gredos.
Paradoren är byggd i en stil så att den nog ska föra tankarna till ett jaktslott och det är både bombastiskt och gulligt på samma gång. En vacker dag kan man se toppen på bergskedjan Gredos från Paradorens terrass. Denna bergstopp heter El Almanzór och sträcker sig 2 592 m upp mot himlen. Paradoren själv ligger på 1 650 m höjd och det är faktiskt så högt att hela området omkring hotellet ofta är insvept i moln. När vi besökte denna parador i mars var det mycket kallt ute och molnen svepte in ett efter ett. Det var nog inte den bästa tiden på året att komma hit och hotellet var också halvtomt. Dock hindrade kylan oss inte från att ge oss ut på en liten vandring (man är väl viking) som börjar vid paradoren och går ned förbi två källor i en vacker barrskog. Vandringen är bara 3 km lång och heter och heter ”Senda del Pinar de Navarredonda”. Den är härlig och kan rekommenderas. Det kan nog också rekommenderas att besöka Gredos en sommardag för då får man nog onekligen ut mer av det vackra bergslandskapet som också bjuder på fler vanringsturer.
Vårt nästa stopp är El Parador de Jarandilla de la Vera (belägen på den sydvästra branten av Gredos). Denna parador kallas också Parador Carlos V då just Carlos V ((1500 – 1558), i vars rike solen aldrig gick ned) tillbringade långa perioder i det palats/slott som paradoren ligger i. La Vera är namnet på det område som ligger i de sydvästra delarna av bergskedjan Gredos. Genom området rinner floden Tiétar (som senare löper ut i Tajo) och låglandet är frodigt och fint. Paradorbyggnaden är imponerande och detta i verkligen en historisk byggnad som har restaurerats på ett vackert sätt med stor noggrannhet. Man känner sig verkligen priviligerad att kunna träda in genom den gamla höga porten och gå in på den vackra gården med en vattenbassäng och palmer. Vi åt frukost på paradoren och blev väl mottagna på ett vänligt och korrekt sätt, trots att vi kom dit iklädda vandringskängor och fleecetröjor. De dagar när personalen rynkade på näsan för ens kläder och framtoning är förbi och det hör nog till de moderna tiderna och omdefinieringen av paradorerna att man accepterar att man inte behöver visa sin ekonomiska status på utsidan. Snobberi och hög cigarrföring tillhör det förflutna. Vi åt frukost i paradorens matsal, och jag är säker på att även Carlos V har ätit där. Men det måste sägas att maten inte smakade speciellt mycket men vi var hungriga så den åts upp.
Den första historiska byggnaden som ingick i paradorkedjan var El Parador de Oropesa, som öppnades 1930, som landets tredje parador. Oropesa ligger 160 km västsydväst om Madrid och ca 40 km söder om Gredos bergskedja. Detta är en byggnad från 1402 och den ligger i förbindelse med Oropesas berg. Byggnaden var en gång ett palats som tillhörde Los Condes de Toledo. En av ägarna var Francisco de Toledo, som senare utnämndes till vicekung av Peru. Om man sönder blicken norrut från paradoren ser man Gredos ståtliga bergskedja. Vi övernattade inte på denna parador men den vänliga receptionisten lät oss komma in och ta foton. All 48 rum var bokade och eftersom Oropesa ligger relativt nära Madrid är detta ett favoritutflyktsmål för madridbor som vill ha en paus från storstaden. Denna parador med mycket vackra salonger, bar och restaurang är en fröjd för sinnena.
Och nu ska vi besöka staden Guadalupe, vars kloster Real Monasterio de Guadalupe, är upptagen på Unescos världsarvslista. Hit är det ca 100 km från Oropesa och vi kör längs smala vägar som löper över vackra bergskedjor med nyanlagda vandringsstigar. Staden i sig är liten med bara ca 2 000 invånare men den är gammal och fin med smala gator och mycket charm. Denna stad grundades när en bonde hittade en liten trästaty av jungfru Maria i en grotta vid floden Guadalupe i slutet av 1300-talet. Man tror att statyn gömdes i grottan i början av 700-talet när morerna började överta herraväldet över den iberiska halvön. Statyn och andra reliker gömdes i grottan för att inte falla i morernas okristliga händer. Där låg sedan ”skatten” i några få 700 år fram tills att bonden hittade den. Fyndet sågs som ett mirakel och blev orsaken bakom att det först byggdes en liten ermita vid fyndplatsen varefter det byggdes ett kloster och senare blev platsen även mål för pilgrimer. Människor har flockats till staden för att beundra statyn av Maria, som för övrigt är gjord i cederträ och därför alldeles mörk – morena. Det är alltså en mörk jungfru Maria som man ni kan se inne på altaret i klosterkyrkan. Hon är liten och ser inte mycket ut för världen men hon är klädd i gulddräkt och har konungakrona på huvudet.
Precis ovanför klostret ligger paradoren i ett gammalt läroverk/sjukhus. Förra året firade denna parador 50 år sedan den öppnade 1965 och jag tror inte att någonting förnyats sedan dess. Möblerna i rummen är ganska slitna och rummet hade högt i tak men små fönster. Hela platsen var lite underlig och det trots att vi blev uppgraderade och fick ett rum med både balkong och utsikt. Det var som om de moderna tiderna och moderniteter inte nått hit ut till Guadalupe. Men servicen var det inget fel på, alla var vänliga och korrekta. Då menyn inte bjöd på en enda vegetarisk maträtt begav vi oss ut i staden för att äta, dock blev det inte mycket bättre för det. I centrala Spanien verkar det som om man har mycket ringa förståelse för att det finns folk som inte äter kött.
När det talas om Guadalupe ska det förutom klostret även nämnas två andra sevärdheter. Den första är den 58 m höga imponerande järnbro som för över floden. Denna bro byggdes 1959 som den del av en ny järnväg som dock aldrig togs i bruk, varför denna järnbro i dag endast används av fotgängare. Den andra fina attraktionen i Guadalupe är en ca 10 km lång vandringstur runt staden som leder över den nämnda bron. Denna vandring är fint markerad med gul-vita ränder och startpunkten hittas på stadens centrumtorg precis framför katedralen. Se vanringen på: www.elsebyskov.com under ”hikes”.
Vårt sista paradorbesök denna gång leder oss till Trujillos, bara 78 km från Guadalupe. Trujillo är en stad med massvis av historiska monument. Det var från denna stad som Inkarikets erövrare, Francisco Pizarro, kom, och mycket av den rikedom som spanjorerna tog från inkafolket har bidragit till att så många palats byggdes i Trujillo. Det är utan tvekan imponerande att gå runt i staden. Jag vill speciellt lyfta fram Casa/Museo de Pizarro. Det är ett finns hos som Pizarrofamiljen bodde i innan berömmelsen. På första våningen finns det ett litet museum som berättar om erövringen av Inkariket.
Trujillos borg är imponerande liksom den på vissa ställen välbevarade stadsmuren. Stadsporten ”El arco de triumfo” bör ägnas lite uppmärksamhet för det var där som jungfru Maria visade sig för de kristna trupper just som de var på väg att ge upp striden om staden. Men jungfruns uppenbarelse över stadsporten gav dem nytt hopp och mod, varefter de trängde in i staden och jagade iväg morerna. På turistkontoret på Plaza Mayor kan man få en stadskarta med stadens alla olika sevärdheter. Det finns fina beskrivningar på både spanska och engelska vid varje sevärdhet, så det är bara snöra på sig promenadskorna och ge sig ut på en spännande stadsvandring.
Paradoren Trujillo ligger i ett före detta kloster och det är en mycket fin parador med en vacker patio och stora, fina moderna rum. Och här har de nya tiderna smugit sig in. Restaurangen tillhör Tamazia-konceptet och det innebär att allting var avslappnat och informellt. Här rådde det långt ifrån fisförnämt och stämningen var i stället munter. Det var bra ör vi kunde bara få i oss en smörgås till middag då vi hade använt dagens portion av aptit på restaurangen ”Mirador de las Monjas” där vi ätit en härlig trerätters meny för 16 euro. Det är ett ställe som verkligen kan rekommenderas och från restaurangens terrass kan man en varm sommardag njuta av en vacker utsikt ut över slätten.
Så ja, förändringens vindar blåser över paradorerna och låt oss hoppas att den också får lov att blåsa bort spindelnäten här och där så att vi vill ut och bo i dessa fina historiska byggnader även i framtiden.
Tillslut ska det sägas att priserna för en övernattning också reviderats så att man nu för tiden betalar ca 85 euro för ett dubbelrum – dock utan frukost. Och är man ”amigo” – Paradorvän (det skickas ett kort skickat till sig när man anmäler sig, och kortet är gratis) får man garageplats till rabatterat pris och en gratis drink i baren.
