På andra sidan... Har demokratin blivit odemokratisk?

Den spanska regeringen hänger löst – och har i princip gjort det sedan valresultatet presenterades sent på kvällen den 10 november 2019. Därför spökar hela tiden ett nyval i kulisserna.

Samma status gäller för regionalregeringen i Andalusien, som också sitter på ett svagt mandat. Därför är det också här risk för ett nyval. Andalusien är långt ifrån ett unikt exempel. Spanien präglas av politisk instabilitet, från topp till tå, och det är en skam – för alla!

Jag har skrivit det förr och skriver det igen – Spanien är ett land med en jättestor outnyttjad potential.

Att servitörerna på strandbarerna kan vara lite sega och att hantverkarna kommer trekvart för sent gör inte rättvisa för den generella bilden av dagens Spanien. När du väl lär känna spanjorerna möter du människor som verkligen vill arbete. Och beger du dig till några av de stora entreprenörsmässorna (det har nyligen hållits en i Málagas kongresscenter) möts du av kunskap, kompetens, vilja och potential som får dig att känna dig gammal. Spanjorerna kan och vill gärna, men naturligtvis ska riktlinjerna ovanifrån utarbetas ordentligt – och det är här som landet haltar. Man kan sätta frågetecken vid kvaliteten på dagens politiker, MEN de som nu finns får knappt en chans. I dag får ingen regering varken ro för att arbeta eller möjlighet att sjösätta stora, hållbara projekt. Allt drunknar i diskussioner, kompromisser och ett taktiskt politiskt spel i vilket alla tittar inåt i stället för på landets generella intressen. Det är tröttsamt att följa – och slöseri med dyrbar tid.

Man kan komma till en punkt då man frågar sig själv om det är det demokratiska systemet som felar? Här tänker jag på hela Europa, för det är ju absolut inte bara Spanien som präglas av svaga regeringar och lågt valdeltagande.

Precis som i Spanien måste svaga minoritetsregeringar ut och ”fiska” avgörande mandat för att få igenom lagförslag. I praktiken innebär detta att den spanska regeringen ligger i händerna på de katalanska och baskiska nationalistpartierna, som innerst inne helst vill slippa spanjorerna – speciellt de förstnämnda. Låter detta vettigt och rättvist? Nej, men så fungerar demokratin. Detta innebär att regeringen, upprepade gånger, klappat de gamla ETA-sympatisörerna i partiet Bildu medhårs, som vid flera rösttillfällen visat sig vara den berömda vikten på vågen. Är det vettigt och rättvist? Nej, men så fungerar demokratin. Och så kan vi fortsätta, och fortsätta, och…

I Brasilien – och andra sydamerikanska länder – har man däremot vänt på steken. Ja, du läste rätt – Brasilien.

Jag vet, det låter helt galet att lyfta fram ett land varit demokratiska traditioner inte är speciellt rotade, MEN för några årtionden sedan införde landet ett nytt valsystem som verkligen får en att tänka efter. Det var tack vare detta valsystem som regeringen på 00-talet lyckades genomföra flera hittills osedda stora reformer, som rent ekonomiskt och socialt ledde till en del förbättringar, någonting som man inte sett tidigare.

Valsystemet är uppbyggt kring två valrundor. Den första valrundan kan alla ställa upp till. Därifrån är det bara de två partierna med flest röster som tar sig vidare till den avgörande rundan. Men innan den andra valrundan har de två ”finalst”-partierna möjlighet att bilda allianser eller söka stöd från de andra partierna som inte tog sig vidare efter den första valrundan. Efter en kort valkampanj hålls den andra valrundan och därefter sitter det vinnande partiet på den politiska makten i fyra år. Regeringen kan varken göra några radikala förändringar i landets grundlagar eller bryta omfattande internationella handelsavtal utan en bred politisk majoritet eller folkomröstning. Men regeringen har å andra sidan fria händer att genomföra alla de reformer, åtgärder, lagar och dekret som de vill. De får, med andra ord, arbetsro och möjlighet att visa om de duger. Och projekten får den tid som krävs för att se om de ger önskat resultat.

Sedan, fyra år senare faller domen – när det är dags för val igen.

Det är mycket sällan som vi riktar blicken mot Sydamerika för att lära oss någonting. Men kanske är det berättigat just när det gäller detta?

Allt ska alltid förnyas och ses över – även demokratin.