Intressant läsning om saker vi många gånger undrar över, men som vi av olika anledningar inte tar oss tid att ta reda på…
När, och varför, prickarna blivit så starkt dominerande i flamencoklädseln är svårt att svara på, men det finns möjligtvis några konkreta och närliggande förklaringar på fenomenet, som till exempel att månen är en viktig symbol i många religioner och inom flamenco-poesin. Man ska dock komma ihåg att flamencodansen i sin ursprungliga form inte hade några egentliga dräkter, då den utfördes under privata former.
De som uppträdde skulle vara fint och passande klädda och kvinnorna pyntade sig med sjalar, blommor, hårkammar och andra tillbehör, beroende på mode och ekonomi. Denna tendens, som man hållit fast vid och även förstärkt under olika perioder, används i vår tids tablao-flamenco, ofta i överdrivna former, för att framstå som ”typiska” för flamenco-uttrycket. Eldigt, färgrikt och temperamentsfullt. Att dagens flamencodräkt påverkas av dagens klädmode är uppenbart; Andalusien är ett välmående och lyxälskande samhälle, men så har det inte alltid varit. Befolkningen, både i städerna och på landet, har under långa perioder levt i fattigdom och med brist på i stort sett allt. Folk klädde sig i det som de hade och även det har påverkat flamencodräkten: nederdelar i många lager och flera kjolar under som kunde bytas ut eller tvättas efterhand som behov och möjlighet uppstod.
De många lagren var ett effektivt skydd mot både värme och kyla. Kläderna var som regel i enkla färger med mer livliga inslag i starka färger och alltså med prickar – som speciellt anses vara det typiska zigenarinslaget – längd och snitt gick hand i hand med ekonomiska möjligheter och tidens mode. Man kan därför inte exakt säga varifrån ”den klassiska andalusiska flamenco-dräkten” härstammar. Däremot finns en mängd tecken och signaler som indikerar påverkan från många platser och från långa perioder.
Teorin som sträcker sig längst tillbaka i tiden är en mycket direkt influens från den så kallade minoiska kulturen på Kreta, omkring år 3000 f.Kr. På dåtidens tavlor är kvinnorna avbildade iklädda långa kjolar med volanger, liksom de har håret samlat och dekorerat med blommor.
Kopplingen till södra Spanien är således förankrad i kulturens glansperiod i den mellan-minoiska tiden, cirka år 2200–1500 f.Kr. Folket på Kreta befäste då ett starkt sjöherravälde i Medelhavet, även rent handelsmässigt. Som ytterligare ett bevis för denna teori hänvisas man till den minoiska kulturens förkärlek till tjurfäktning: bilder av atletiska ynglingar som gör konstfärdiga hopp över tjurarnas ryggar återkommer ofta i den minoiska kulturen.
Oavsett om man tror på denna teori eller inte pekar olika kulturhistoriker på det paradoxala i att den andalusiska volangdräkten både är den mest ursprungliga och stilrena, samtidigt som den är den mest moderna bland de spanska regionaldräkterna. Detta förklaras med den ständiga påverkan och utveckling som dräkten genomgått de sista århundradena, där den varit under inflytande av många utifrån kommande modetrender och dräktutseenden som passats in i den existerande stilen och traditionen. Detta till skillnad mot många andra folkdräkter som nästan inte har förändrats under lång tid.
(På spanska kallas pricken lunar = ref. månen, även med betydelsen lever-/skönhets-fläck)
(Källa: Flamenco Vivo)
Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tlf.: 95 258 15 53
norrbom@norrbom.com
PUBLICERAD AV:
D.L. MA-126-2001