Magiska Algarve II

I förra numret av En Sueco besökte vi Carvoeiro. Nu kör vi vidare till Portimão, vars södra strand ”Praia da Rocha” är platsen där turistäventyret började på 1960-talet. Eftersom det var en fin sandstrand med massor av stora och intressanta klippor, är det inte konstigt att just den här platsen blev ett populärt resmål. Därifrån kör vi nu vidare till Lagos, där vi stannar i två nätter. Lagos är en gammal, fin stad med en intakt stadsmur och en trevlig ursprunglig stadskärna med massor av butiker och restauranger. Även här finns det fina stränder, och många turister. Därefter kör vi vidare till Luz och Sagres, där vi besöker Henrik Sjöfararens berömda fort. Till slut stannar vi till vid Cabo de San Vicente, som är Europas sydvästligaste punkt.

Portimão är den hamn som förser de portugisiska öarna i Atlanten: Madeira, Porto Santo och Azorerna, med varor, och om man vill till dessa öar med båt i stället för att flyga dit, så är det från Portimão som man seglar ut. Men staden är mest känd för sin strand söder om staden, som med rätta är ett riktigt dragplåster på grund av sina klippor och den fina sandstranden. I dag är denna strand mycket bred, men det var den inte på 1960-talet, när turismen började ta fart här. Genom att bygga långa bryggor vid mynningen av floden Arade har man fått en bred sandbank, så att stranden i dag ligger mycket attraktiv med många vackra klippor och gul sand. Vi går en promenad på stranden och fylls av beundran.

Från Portimão är det bara 25 km till Lagos, och vi börjar med att ta en promenad i staden och äta lunch. Den gamla stadsdelen har behållit en del av sin ursprungliga charm, och man kan fortfarande se en del hus med kaklade fasader. Men dessa blir alltmer sällsynta överallt i Portugal, eftersom husen är gamla och rivs, för att ersättas med moderna byggnader.

Lagos historia sträcker sig mer än 2 000 år tillbaka i tiden, och staden var särskilt viktig under medeltiden då den var ett handelscentrum – och här handlades det med både varor och slavar som kom från Afrika för att säljas vidare. Man tror att Nigerias huvudstad, Lagos, är uppkallad efter denna portugisiska stad. Henrik Sjöfararen (1394–1460, son till den portugisiska kungen) var ofta baserad i Lagos, och det var här som hans karaveller byggdes. Det var förövrigt han som var ansvarig för upptäckten av Azorerna och Kap Verdeöarna. Han var också drivkraften i den tidiga portugisiska utforskningen av Afrika.

I Lagos kan man se det gamla fortet ”Forte da Ponta da Bandeira”, som ligger strax nedanför stadsmuren och som byggdes omkring år 1680 för att försvara staden.

Bara 7 km från Lagos ligger staden Luz med den kända surfstranden, som är mycket bred och tilltalande. Man kan gå från Lagos till Luz, och det gör man på den sista sträckan av vandringsleden Rota Vincentina, som jag gick och skrev om 2017. Nu är det enormt lockande att gå de korta 6 kilometerna till fots, men tyvärr räcker inte tiden till för det denna gång. Jag tror dock att jag har hittat den fösta sträckan av vandringen genom att svänga ner mot Praia do Pinhão från ringleden i Lagos, mittemot brandstationen. När man går ner längs vägen kommer man snart fram till en annan träbro, som går i västlig riktning mot den vackra stranden Praia Dona Ana. Här vänder jag och så kör vi den korta vägen till Luz.

Stranden vid Luz är vacker och här är det många besökare, inte bara av surfare utan alla slags turister. Det var för övrigt här som Madeleine McCann försvann 2007, och som bekant har hon aldrig hittats.

Efter en förfriskning på stranden tar vi en liten promenad runt staden och så blir vi lite chockade, för vi ser att priserna på bostäderna här är skyhöga – en lägenhet med två sovrum kostar från 500 000 euro. Det är mer än dubbelt så dyrt som hemma i La Herradura. Hur är detta ens möjligt? Jo, det beror troligtvis på att man 2012 införde Golden Visa för icke-EU-medborgare här, vilket bland annat innebär att icke-EU-medborgare får uppehållstillstånd i landet och är skattefria i tio år mot att investera runt 500 000 euro (i början var det bara hälften) i fastigheter och vistas i landet i minst sju dagar om året. Detta visum tillåter även fria resmöjligheter inom hela Schengenområdet. Och efter fem år kan man ansöka om portugisiskt medborgarskap. Inte konstigt att det har blivit populärt.

Denna regel har lockat många invånare från både Kina, USA, Storbritannien (på grund av Brexit), Ryssland, Brasilien, Turkiet och Sydafrika, och det har alltså gjort att fastighetspriserna har skjutit i höjden. Vi ser också många hus som jag inte skulle tveka att kalla palats. Hittills har det utfärdats cirka 12 000 Golden Visum, men det verkar som om portugiserna nu börjar bromsa in på dem lite. Detta på grund av den uppenbara nackdelen med detta ”äventyr”, alltså att vanliga portugiser inte har möjlighet att någonsin köpa en bostad i dessa prisklasser. En del förändringar gjordes redan 2023, men dessa måste man ha en expert till att förklara.

Nu fortsätter vi till Sagres, där Henrik Sjöfarares gamla fort ligger på spetsen av halvön där Portugal slutar. Det var denna punkt som under medeltiden troddes vara världens ände. I slutet av detta antog man att det vara var ett stup rakt ner i helvetet.

Fortet som tillhörde Henrik Sjöfararen är byggt över den smalaste delen av en liten halvö, så området bakom fortet är ganska stort och man kan gå 4 km längs kanten av klippan. Det är en spännande promenad och längs den västra kanten står det några lokala fiskare som med fiskespön försöker fånga fisk från de 30 m höga klipporna. Undrar om de lyckas få napp. Hela vägen runt ligger ser man platser där det har stått kanoner, från vilja man kunde skjuta mot fartyg som närmade sig land, så detta fort har en gång i tiden utgjort en viktig del i landets försvar.

I dag ligger det ett modernt museum innanför fortets väggar, där man kan lära sig mer om upptäcktstiden och dess betydelse för världshistorien. För pensionärer kostar inträdet 1,50 euro, och 3 euro för ”vuxna”.

Nu återstår bara att vi ska ta en titt på Cabo de San Vicente, som ligger 7 km från fortet. Här finns det en fyr här, men tillträde till området är förbjudet, så man får nöja sig med att ta en titt i de många bodar som finns uppställda utanför, inklusive en korvkiosk, som på tyska annonserar med att man där kan köpa ”den sista korven innan Amerika”. Det ser ut att fungera, för de har en hel del kunder.

Här, vid Cabo de San Vicente, vänder kusten och börjar gå norrut, och härifrån till Sines går leden Rota Vincentina som är 227 km. Här kan både vandrare och cyklister få utlopp för sin vandrar- och cykel-lust, och leden tar en förbi många surfstränder. Dessa stränder är både vackra och attraktiva, men de är inga eldoradon för badare, för vattnet är iskallt. Och då menar jag verkligen iskallt. Detta beror på den kalla havsströmmen som löper längs hela Portugals västkust.

Bortsett från det måste jag säga att Portugal har något för alla och detta är ett underbart land där de flesta pratar engelska. Detta beror på att landet alltid har vänt ryggen mot Spanien och i stället vänt blicken mot det stora landet i väster: USA. Har har man låtit sina barn studera på universitetet där de har fått know-how, kunskap om teknik m.m., så landet som en gång var fattigt har med tiden blivit allt annat än just det.