Kära läsare - september 2009

Det häftiga med att vara medelålders är att man är jämngammal med alla mellan 40 och 60. Varför är det så? De unga är de man slutade vara en del av då fotomodellerna och landslagsspelarna plötsligt var yngre än en själv. Och gudskelov för det. Nu vet jag såklart att just dina barn, kära läsare, är helt fantastiskt trevliga och väluppfostrade människor som aldrig skulle hitta på något fel, så därför är det andras barn jag refererar till när jag säger att en mycket stor del av ungdomarna i dag består av en flock bortskämda snorungar som befinner sig på en spädbarnsnivå som hitintills sällan skådats har. Följer med stor förundran med i pressens rapportering av de höga talen för ungdomsarbetslösheten. Det är inte talen i sig som gör mig förundrad – vi lever ju trots allt i en kristid. Nej, det som ger en anledning till att höja ögonbrynen är de unga människornas brist på verklighetsförankring. Hur kan man ställa upp i TV-nyheterna iförd byxor med hängröv, som käckt avslöjar Calvin Klein-underbyxorna och lite av glipan, samt en luva som på vintermanér är nedtryckt långt ner över öronen och snörvlande beklaga sig över att det inte är lätt att vara outbildad arbetssökande och att det inte finns något annat att göra än att dra runt på stan och ställa till bråk. Ärligt talat, varför börjar man inte på några av alla de gratis utbildningar som Sverige erbjuder sina unga människor?
Att vara medelålders (kom ihåg nu, att det inte heter medelåldrande som en arbetssökande nyligen beskrev sig själv som) betyder att man är mitt i livet, alltså varken en snorunge eller en del av seniorkostnaden. Seniorkostnaden. Att vi tog uttrycket i vårt vokabulär kommer vi snart att bittert få ångra. För inte så länge sedan försökte man tvinga de äldre yrkesarbetande att gå i pension. Man upptäckte rätt snart att det inte var så smart, men nu vill de "unga pensionärerna" inte ge upp sina ”morfars-rättigheter”, golfklubbor, ”utekök” och pension. Nej, nu ska vi (det är vi medelålders) kämpa för att "seniorkrafterna" ska hålla oss allesamman över vattenytan – för att satsa på de yngre… det törs vi inte. Nej, vi ska se fler äldre på arbetsmarknaden – och good for all of us, menar jag.
Zeit Geisttrenden är att vara gammal på det sunda, visa, aktiva, kulturella och fina sättet. Det är inne att vara gammal. Det är de äldre som har en kunskap att använda, det är de som går på teater, köper böcker och håller sig smala genom ett aktivt liv. Det är också de äldre som törs säga till deras barnbarns föräldrar att de måste hitta alternativa passningmöjligheter, det är de som har skapat välfärden vi har idag och det helt i takt med tidens överdrivna sociala ansvar. Sen så betalar vi tillbaka genom att pressa våra idéer i halsen på dem. Vi tackar dem också genom att kalla de äldre för en ekonomisk samhällsbörda, men likväl får de inte flytta från landet med deras pension utan att bli välbeskattade i Sverige.
Denna livegenskapen blir man deppig och sjuk av – men det är kanske också meningen… Sitter det någon och räknar på det här? Det tror jag. Kalla mig konspirationsteoretiker om du vill, man jag kan äta upp min gamla hatt på att det finns en hemlig klubb, som inte bara tror, utan vet, att exempelvis cancer är ett sätt att styra befolkningsantalet på och att det därför inte nödvändigtvis ska botas, även om man kan. Där sitter moraleliten och makthavarna och försöker lösa ett stort problem – medge att det är så – men varför ska det bara gå ut över de äldre? Jag får en sådan lust att ge alla unga, och okej, också oss medelålders, en spark i häcken att jag måste göra grimaser bakom min datorskärm.

Många sensommarhälsningar

Helle Espensen