Begreppet låter materiellt men det ligger mycket mer bakom det. Kapitalism är lika med frihet, framgång och välfärd – för alla! Det är under denna banderoll som de flesta av oss är födda, uppvuxna och uppfostrade. Därför är kapitalism en elementär del av vår bakgrund, kultur och livssyn. Tittar vi bakåt i historien är kapitalismen även en framgångshistoria utan motstycke. Sedan slutet av andra världskriget har Västeuropa levt på en våg av konstant framgång. Vi har mer materiella tillgångar och större personlig frihet än någonsin tidigare. Likadant har det varit i Östeuropa sedan Berlinmurens fall för 30 år sedan. Just murens fall satte ett streck under att ”vår modell” är rätt väg att gå. Man kan dock fundera över om vi snart nått vägens ände?
Tittar vi över häcken eller ut i den stora vida världen ser vi några hittills osedda stora samhälleliga och sociala problem. Och de gäller nästan alla platser i vår kapitalistiska, liberala värld. Rent allmänt har den fria arbetsmarknaden pressat lönerna i botten samtidigt som kapitalismens spekulationer pressat upp bostadspriserna. Med en genomsnittsinkomst är det i dag näst intill omöjligt att köpa eller hyra en bostad. Detta är inte längre ett storstadsfenomen. Det är den bittra verkligheten för kapitalismens yngre generation – i hela Europa. Till detta tillkommer en lång rad siffror och intryck som man inte ska skratta åt. I dag har en tredjedel av spanjorerna svårt att klara sig genom en hel månad utan att vända ut och in på varenda byxficka efter sina sista cent, 10 procent av Málagas invånare söker sig regelbundet till soppkök för att få sig ett mål mat och i det annars så prydliga Frankrike är det i dag fler hemlösa och tiggare än någonsin. Blickar vi över Atlanten ser vi hur en tredjedel av befolkningen i det tidigare så tillväxtglada och kapitalistiskt fungerande Argentina i dag lever under fattigdomsgränsen. Jag har varken siffror eller statistik för hur det går i kapitalismens moderland USA, men intrycket jag har är att det inte finns någon som helst orsak till att vara avundsjuk på den vanliga amerikanen.
Flera tänker kanske att det går bättre i Skandinavien, och det gör det – det råder det inga tvivel kring. Men går det åt rätt håll? Ta Sverige och t ex pensionerna – det är bara en tidsfråga innan pensionsåldern stiger och de allmänna pensionerna faller. Även de kapitalstarka tyskarna talar om att höja pensionsåldern till 69 år! Varför? – För att de förr så starka kapitalistiska länderna går på knäna.
Missuppfatta mig inte, jag är en liberal människa som älskar och tror på de fria marknadskrafterna. Men tro inte heller felaktigt att om inte den europeiska centralbanken kommit de privata europeiska bankerna till undsättning när finanskrisen bröt ut hösten 2008 så hade hela vårt kapitalistiska korthus rasat. Tack vare ett stor ”anti-liberalistiskt” ingrepp och en gemensam EU-insats räddades bankerna på förenämnt sätt, de som är ryggraden i vår ekonomi – både för företag och privatpersoner.
Andra länder har lyckats resa sig från motsvarande, eller än större svårigheter. I det knallröda Kina, och många andra asiatiska länder som t ex Vietnam, har man räddat sin älskade kommunism genom att låsa upp för kapitalismen. Det är den omvända världen, men resultaten hörs.
Motsvarande skulle jag kunna föreställa mig en rad ”omvända” insatser och regleringar, som vi annars aldrig föreställt oss. Det skulle kunna vara markanta tak och golv för priser och löner samt restriktioner för att säkra att det finns tillräckligt för alla. Det är plus och minus vid allt, men saken är att om vi ska rädda vår kapitalism så tvingas vi tänka i nya banor. Det är inte bara kapitalismen som står på spel. Det är hela vår filosofi om frihet, framgång och välfärd – för alla!
Av Henrik Andersen, henrik@norrbom.com
