Från helskylande ylledräkter till avslöjande tyglappar
Vem kommer inte ihåg Marilyn Monroe i den vita, höftsida klassiska 1950-tals baddräkt och Rita Hayworth i tidig bikini, för att inte tala om vad 007-filmerna har gjort för badmodet med klassiska scener som när Ursula Andress kommer upp ur vattnet, som senare kopierats av både Halle Berry och Daniel Craig i samma filmserie. Den sistnämnda dröjde till 2006, och det kan leda till diskussioner till objektifiering kring kvinno- och manskroppar genom historien, men Daniel Craigs utstyrsel gav ändå ett tydligt budskap om vad som gällde på badmodefronten för män detta år.
Över tiden är det mycket som har hänt inom modevärlden och badklädestrender utgör inget undantag. Bikinin på de spanska stränderna har bara 50 år på nacken.
Fy skäms att bada offentligt
Det var i mitten av 1800-talet som människor kunde börja tänkas bada för nöjes skull offentligt. Plötsligt, i takt med samhällsutvecklingen i väst, blev det modernt att gå på stranden och leka i sanden, och doppa fötterna, och till detta utformades särskilda badkläder. Att dessa plagg inte lämpade sig för bad utan istället nog skulle ha kallats strandkläder, påverkar inte benämningen på dem.
Tidigare hade kvinnor och män badat för sig, nakna, men som med allt så ändras trender och vanor med tiden.
Stickande, tunga dräkter
De första baddräkterna var nästan heltäckande plagg i stickat ylle. För kvinnor gällde knälånga klänningar (ofta med insydda tyngder så att tyget inte skulle flyta upp) med halvärm, bloomers och många gånger även med svarta strumpbyxor till samt korsett under, berättar Dr. Christine Boydell, designerhistoriker vid De Montfort Universitet i Leicester, som är aktuell med en utställning på Mode och Textilmuseet i London. Å männens sida var det också täckande som gällde, med både ärmar och ben, om än mer åtsittande. Men inga av dessa plagg var praktiska i sitt syfte – ullen blev tung och stickig när den blev våt och högst obekväm.
Tävlingsdräkter leder materialutvecklingen
Med modernisering av vardagsmodet skedde även förändringar på badmodefronten. I början av 1900-talet blev badkläderna mer praktiska och fick form av kortare klänningar för kvinnor och shortsdräkter för män. Men materialet var fortfarande otympligt och tungt. Ett exempel är den första tävlingssimdräkten från den engelska tillverkaren Jantzen, som tidigare hade tillverkat ylletröjor och –strumpor, den vägde 4 kg.
Det var behoven inom tävlingssimmandet som kom leda till utvecklingen av nya material och modeller på badkläder. 1914 hade också det stora Australiensiska företaget Speedo förgrenats till att förutom underkläder även tillverka badkläder, och de specialiserade sig på utformandet av speciella tävlingssimdräkter med större flexibilitet som främjade snabbhet i vattnet. Speedo blev framgångsrikt och ett stort namn inom denna gren i idrottsvärlden. Dessa mer bad- och simvänliga modeller nådde allmänheten under 1920-talet. Dräkterna utgjordes av en ärmlös överdel och knälånga shorts i en figurnära siluett och modellen var snarlik för både kvinnor och män. De var gjorda i tät ullstickning samt hade ett bälte i midjan för att hålla dräkten på plats även när den var våt.
Jantzen höll sig kvar på marknaden och introducerade en elastisk söm i plaggen och ett årtionde senare introducerade forskare från Dunlop Lastex en latextråd omgiven av tunn bommullstråd, så att tyget kunde bli elastiskt och ge bättre passform.
Rivieran satte trenden
Baddräkterna blev med tiden allt mindre samt mer kroppsnära, vilket gav större frihet till rörelse samt att leva ut sin kroppslighet. Vilket också naturligtvis fick avtryck i aspekter på sexualitet och sensualitet. Allt i takt med kvinnans frigörelse, som verkligen fick uttryck i badkläder, då det nu var den egna kroppen som kom i fokus. Modet bland allmänheten sattes av vad som bars av jetseten, kungafamiljer, filmstjärnor och rikemän på Franska Rivieran som liksom även i dag var trendsättande.
Det påverkade också att allt fler sökte sig ut till havsnära områden och stränder då det på 1930-talet blev allt vanligare med industrisemestrar, självklart med badkläderna i strandväskan. Nu blev det också mer mode och den kommersiella marknaden inom tv och film var inte sen att följa med trenden, för att inte tala om reklamvärlden.
Bikini med Francos godkännande
Under de kommande årtiondena hände mycket på baddräktsmarknaden, tack vare de elastiska materialen som togs fram. Det var också nu som bikinin fick sitt genomslag. Den tvådelade baddräkten syntes visserligen i amerikansk press första gången 1939, samtidigt som männens baddräkter utformades mer som badbyxor med hängselliknande överdel, men bikinin som vi känner den i dag introducerades 1946 av den franske ingenjören och designern Louis Réard. Lanseringen skedde fem dagar efter USA:s kärvapentestbombning på Bikiniatollen – därav namnet. Réard tyckte nämligen att plagget var ytterst explosionsartat, och så passade det ju också då det innehåller prefixet bi (två), efter latinets bis.
Det var dock inte förrän legendariska Brigitte Bardot, samt även Marilyn Monroe, fotograferades i bikini som den blev omåttligt populär. Dock ej i Spanien var den först förbjöds av den då rådande hårda katolska moralen. Det lät dröja till 1952 innan Benidorms borgmästare Pedro Zaragoza legaliserade plagget i sin kommun, efter ett personligt möte med självaste general Franco i egen hög person (varefter Franco valde orten för sina semestrar med familjen), och staden var därmed den första i landet som tillät det omdiskuterade badplagget. Men alla stödde inte beslutet och staden fördömdes som en skandalös plats av ärkebiskopen i Valencia, som också ville avsätta Pedro Zaragoza, men bikinin förblev på stränderna och Benidorm blev en symbol för frihet i det katolska Spanien. Därefter följde Marbella och Santanter, men det dröjde till 1965, och lanseringen av bilderna på Raquel Welch i magasinet Life, innan bikinin började ses på stränderna i Spanien.
Allt mindre tyg och mer som avslöjas
På modehimlen minskade badkläderna i storlek – kvinnornas bikinis utgjordes av allt mindre tyg och männens badbyxor skulle vara i stil med små tajta badshorts. På 1960-talet lanserades monikinen för kvinnor, som med en tygrem höll uppe byxdelen och lämnade brösten bara, men den blev aldrig någon hit. Topplessbadandet vann i stället popularitet på 1970-talet och det var inte mycket som lämnades till fantasin, förutom dem som fortfarande valde baddräkt, och då skulle det vara med psykedeliska mönster.
Topplessbadandet blev ingen långvarig trend för under nästa årtionde kom spandex att regera och baddräkten vann återigen sin plats som modeplagg på stränderna. Denna gång med en liten modifikation, nämligen att underdelen utgjordes av ett högt skuret fransk snitt över höfterna i kombination med tanga eller till string nedtill, av vilket det sistnämnda fortfarande är vanligt på stränderna i Brasilien.
Förbjudna supermaterial
I dag är det långt till stickade yllebloomers och heltäckande dräkter. Nya material tar idrottssimmarna till nya rekord, och 2008 gick det så långt att Speedos tävlingsbody i teflonbehandlad Lycra förbjöds i tävlingssammanhang efter De Olympiska Spelen i Beijing. Liknande skedde vid De Olympiska Spelen i Sydney åtta år tidigare när samma företag tagit fram en dräkt med hajskinnliknande yta. Simmare iklädda dessa dräkter satte nämligen ett dussintal rekord som tillägnades materialet istället för prestationen.
Modeller i tusental
Modet på stränder och vid poolkanterna i hela Europa bjuder nu år 2015 på otaliga modeller och utföranden i flera olika material – det vanligaste en blandning av polyamid och elastan. Det ses hipsters, tanga och string, tanktops, trekantsbikinis, ibland inte mer än bara små tyglappar och topless samt en och annan baddräkt. Variationerna är nästan oändliga. Männen bär främst knälånga badshorts, modet med de korta shortsen lämnads strax efter att Daniel Craig tog sig upp ur vattnet i filmen Casino Royale och de klassiska Speedos används främst i tävlingssammanhang, liksom baddräkten – bikinin är ju trots allt inte speciellt sim- och dykvänlig.
Badkläderna, för både kvinnor och män har utvecklats till att visa upp sig och uttrycka ens egen attityd samt stil, och med bara att iklä sig en tunika över för kvinnor, och en skjorta för män, kan dagens solande obehindrat övergå till drinkar och dansande kring poolkanten om kvällen.
