Almogía – en vacker gömd och glömd by med en härlig festival

Almogía – en vacker gömd och glömd by med en härlig festival

Almogía ligger bara 25 km norr om Málaga och byns namn är arabiskt och betyder ”den vackra byn”. Nu skulle det vara lätt att tro att denna vackra by, så nära storstan, skulle ha många besökare, men så är det faktiskt inte. Faktum är att det är sällan som turister hittar hit – kanske för att byn inte ligger vid havet och kanske för att den ligger en bit från den stora vägen. Almogía ligger mitt i ett stort öde område och vägen dit slingrar sig fram och tillbaka och upp och ned, så det tar ett tag att köra dit. I trakterna runt omkring byn odlas det både mandlar och oliver, och varje år, den sista söndagen i september, firas ”Festival de la Almendra” – alltså mandelfestivalen. Vi ska nu bege oss till Almogía för att delta i festligheterna, och det kommer vi inte att ångra.

Vi når fram till Almogía vid 11-tiden på förmiddagen den sista söndagen i september 2019, efter att kört vägen A 7075 som leder förbi den vackra vattenreservoaren Embalse de Casasola. Vid infartsvägen till byn står lokalpolisen redo att visa besökarna till parkeringsplatser, så att allt är under kontroll. Just i dag, för festivalen, har det ställts upp 50 bodar utmed gatan som leder från huvudvägen ned till byns centrumtorg – Plaza de la Constitución – en bra bit ned. Byn ligger på en sluttning mellan två höjder och gatorna är ganska branta, så det är en bra idé att ha på sig förnuftiga skor när man besöker Almogía.

När vi kommer råder det redan en glad och härlig stämning i byn och alla bodar är öppna. Vi går förbi bodarna där det bland annat hittas lokalt vin, självklart stora mängder mandlar och olika honungsprodukter, och så finns det flera bodar med ostar (quesos artesanales, som de kallas när de är hemgjorda efter konstens alla regler), bodar med korvar och andra köttprodukter, bodar med torkade och färska frukter som bland annat mango, bodar med hembakade kakor och bröd, bodar med lokalt bryggd öl, en bod med prisvinnande brieost gjord på getmjölk, bodar med lokala, handknäckta valnötter, leksaker, kryddor, kläder och mer. Det finns även en hoppborg som barnen kan roa sig i. Det framgår tydligt att lokalbefolkningen lägger hela sin själ i denna festival och allt de gjort – ost, bakat kakor och bröd, bryggt öl och gjort vin, producerat saltade mandlar och lagat mat, speciell för just denna trakt, som de serverar vid borden, som står så skevt att man inte kan ställa en flaska rakt, för så branta är gatorna. Det är så genuint, så välkomnande, så vänligt och välmenande att jag faktiskt blir rörd.

Almogía är platsen där den berömda musik- och sångformen ”el verdial” uppstod, och byn kallas också ”la cuna del verdial” – verdialens vagga. En verdial är en munter sång som det är vanligt att det dansas till. Det är en variant av fandango, men en har alltså ett eget uttryck. Och jag kan lova att den får ett eget uttryck här på festivalen. Verdialsjungande och dansande festklädda grupper går runt på gatorna i byn och sjunger, dansar och klapprar med sina kastanjetter så att glädjen stiger till skyarna. Här är stämningen så bra att den kan paketeras och säljas. Och också byborna bryter ut i spontan sång och dans. Ja, här får vi uppleva sann livsglädje.

Uppe vid den första vinboden har vi fått ett program för dagen, och nu mellan kl. 11 och 12 kan vi se att en kör kallad ”Nuestra Señora de la Asunción” ska sjunga nere på torget. Och helt riktigt, på torget står det tio festklädda damer i blågröna dräkter redo att underhålla. De sjunger så vackert och gripande till de spanska rytmerna att inte ett öga är torrt. I alla fall inte hos oss. Här står vi mitt i äkta, ren och sann spansk kultur, som kommer rakt från hjärtat med mångåriga traditioner. Det är vackert, betagande och rörande. Medan vi står där delas det ut små bägare med saltade mandlar – ja, de är inte feta i Almogía.

Och nu har vi hunnit bli hungriga. Vi har sett att det serveras papas a lo pobre con huevo y salsa de almendra – alltså fattigmanspotatis med ägg och mandelsås. Det passar oss utmärkt och för 4 euro serveras man en portion inklusive en lokalt bryggd öl. Allting är mycket gott, så detta kan vi rekommendera. Det finns även bodar där de serverar callos, en slags inälvsgryta, arroces – risrätter, albóndigas en salsa de almendra – spanska köttbullar i mandelsås, pulguitas (vilket betyder små loppor) – här betyder det små smörgåsar med olika goda fyllningar och ensaladillas – små sallader.

Det förvånar oss verkligen att vi inte ser några andra turister, faktiskt ser vi inte en enda annan turist. Alla som är här på festivalen är antingen från byn eller från grannbyarna. Denna by och festivalen är så okänd att den ännu inte blivit turistificerad, och det är ju fantastiskt. Festen fortsätter hela dagen fram till solnedgången, och det är hela tiden uppträdanden på scenen på Plaza de la Constitución.

Innan vi lämnar Almogía ska vi upp och ta en titt på tornet som sträcker sig högt mot skyn och vakar över byn. En gång i tiden fanns det sju torn i byn men i dag finns det bara ett kvar, och det renoverades för några år sedan. De sju tornen var en del av en stor fästning, som araberna byggde som försvar mot Bobastro – Omar Ben Hafsuns berömda försvarsverk. Uppifrån borgen är utsikten ned över byn och omgivningarna mycket fin.

Omar Ben Hafsun var en muslimsk rebell som senare i sitt liv kom att konverterade till kristendomen. I sin fästning Bobastro lät han därför hugga ut en kristen kyrka ur berget. Bobastro ligger i närheten av Ardales och är värd ett besök.

Så ska det också sägas att Almogía har Málagaprovinsens tredje största mandelproduktion med 700 ton om året. Det odlas speciellt sex olika mandelsorter, det finns hundratals olika. Av dessa gör man även en massa maträtter med mandlar – både soppor, grytor, såser och kakor, naturligtvis.

I Almogía bor 3 770 invånare och jag tror att alla var med vid festivalen. Ja, vi ser redan fram emot nästa mandelfestival – ja, den här festivalen har lyckats stjäla våra hjärtan.

Almogía ligger som sagt väldigt vackert i ett område utan många vägar och hus, så det finns även gott om vandringsmöjligheter. Just denna dag när vi är här, är det för varmt för att ge sig ut och vandra, men vi lockas av att återvända vid ett senare tillfälle för att gå vandringsleden Charamuza – Lo Bernabé. Det är en vandring på 8,8 km, så det är verkligen lockande. Denna vandring kan man se här: https://my.viewranger.com/route/details/ODA4NTM=

Inte långt bort från byn ligger områdets högsta punkt Sancti Petro, 794 m ö.h. Det finns en vandringsled som leder dit upp som vi också vill gå, så den lägger vi också på minnet till en svalare dag.

Vi kan också se att den del av pilgrimsleden El Camino de Santiagosom heter El Camino Mozárabe, som går från Granada till Santiago de Compostela i Galicien, går genom Almogía. Man har nämligen gjort en avstickare upp till El Camino Mozárabe från Málaga och denna avstickare har 6-8 etapper (beroende på hur långt man vill gå varje dag) och sammanstrålar med huvudleden i Castro del Río, strax söder om Córdoba. I Almogía ser vi en skylt till ett härbärge och sträckan Málaga-Almogía är första etappen på vandringen.

Det är lockande med alla dessa vandringar som ju finns i hela Spanien. Hurra för det!

Foto: Erik Gadegaard och Else Byskov

El Camino Mozárabe går från Granada till Santiago och har en avstickare från Málaga.
Här ser man vandringen från Málaga fram tills den sammanstrålar med El Camino Mozárabe i Castro del Río.

Dela

Kanske gillar du även

© 2009-2019 En Sueco – Norrbom Marketing.
Designed and developed by yummp.

Sök på En Sueco

Planerat underhållsarbete: Lördagen den 5 augusti 2023 från kl. 08.00 kommer det att göras uppdateringar på ensueco.com. Under tiden som underhållsarbetet utförs kommer sidan att vara otillgänglig och detsamma gäller för En Suecos app. En Sueco ber om överseende med detta.