Gorafe och Galera – två spännande platser fyllda med stenålders- och bronskultur

Text: Else Byskov
Foto: Erik Gadegaard och Else Byskov

Både Gorafe och Galera ligger nordost om Granada, på det som kallas El altiplano de Granada (Granadas högslätt). Området kallas även: El geoparque de Granada. En geopark är ett område som har stort geologiskt värde. I detta fall handlar det om en upphöjd havsbotten, som hävdes upp ur havet för miljontals år sedan, och som senare blev en sjö, som nu torkat ut. Genom detta landskap har floder grävt fram sina fåror och speciellt en av dessa, Río Gor, är fantastiskt fin. Det är nog därför som stenåldersmänniskor slog sig ned här för 6 000 år sedan. Här bodde de och de begravde sina döda i gravkammare – precis som vi känner igen dem från Norden. Det har hittats inte färre än 242 gravkammare i närheten av byn Gorafe. På grund av alla fynd har det byggts ett Centro de Interpretación del Megalitismo i Gorafe, och detta center är det häftigaste tecnoflip jag sett. Efter detta fortsätter vi till Galera och ser en förtrollande bronsålderbosättning och där i byn övernattar vi.

Följ med på en oförglömlig utflykt!

I byn Gorafe bor det bara 350 personer och byn kan vara aningen svår att hitta på en karta, men den ligger 83 km nordost om Granada. Genom det plana landskapet har floden Gor grävt ut en dal, som är förunderligt vacker, och det tyckte säkert även stenåldersmänniskorna, för de slog sig ned här – där det fanns massor av vatten och mycket vilt att jaga. Det finns inte speciellt mycket kvar av deras bostäder, men de dolmenes (dösar – stora gravkammare) som de byggde till sina döda finns det många av. Det är faktiskt den största samlingen av dolmenes i hela Europa, vilket nog bidragit till att de fick en massa pengar från både EU, den spanska staten och Junta de Andalucía för att bygga ett högteknologiskt besökscenter i Gorafe. Tack vare detta fick denna plats på världskartan, så vi är fulla av förväntningar när vi närmar oss byn.

Redan ute på motorvägen A 92N ser vi en jättestor skylt där det står Centro de Interpretación del Megalitismo de Gorafe, så vår spänning bara växer. Det går att läsa mer om centret här: http://www.gorafe.es/centro-de-interpretacion-del-megalitismo (spanska) och här: https://www.andalucia.org/en/gorafe-cultural-tourism-parque-megalitico-de-gorafe (engelska). I skrivande stund kan man komma in kl. 12 och kl. 17 (måndagar är det stängt).

Vi tar avfarten 16 mot Gorafe och snart kör vi ned i floddalen, som ligger där och visar fram all sin skönhet denna dag i februari, när alla mandelträd blommar. I Gorafe parkerar vi vid kommunhuset och tar trapporna upp till besökscentret. Det är bra skyltat. Utifrån ser centret inte mycket ut för världen men det är trots det en del människor som hittat hit kl. 12 på en söndag, så vi köper biljetter (2 euro per person) och så får vi varsitt par 3D-glasögon.

Besöket börjar med en video (en tecknad film), som i 3D visar hur stenåldersmänniskorna bodde och byggde alla de många dolmenes. Det är en mycket trevlig film på ca 10 minuter. Efter detta går vi in till ett jättestort, runt rum (utgrävt ur mjuk sten) med en jordglob i mitten. Här visas det ytterligare en ”film” på jordgloben. Där vi står i mörkret vet vi inte om vi ska skratta eller gråta, för man kan nästan inte se någonting alls, och det framgår tydligt att en jordglob inte är det bästa att visa film på. Det är helt surrealistiskt att stå där i mörkret i denna jättestora, mörka cylinder och tänka på alla de miljoner euro som spenderats på detta högteknologiska – jag vet inte vad. Men detta är också en upplevelse.

Det finns fler rum som vi ska se, bland annat en kopia av ett kontor tillhörande en arkeolog från 1800-talet och ett stort foto av dalen, där flera fynd av dolmenes är utpekade. Till slut får vi se en film över andra platser i Andalusien där man också gjort stora fynd från stenåldern och bronsåldern. Totalt tar besöket en timme och när vi klivet ut blir vi riktigt förvånade över att vi kliver ut i dagsljuset via en stor souvenirbutik, där man kan köpa både t-shirts och krukor. Det är roligt och annorlunda, och också oförglömligt för all den begeistring för stenåldern, som ju smittar av sig.

Nu ska vi ut och se dolmenes, och de är lätta att hitta. Vi behöver bara köra tillbaka längs samma väg som vi kom, och just när vi kör förbi det enda huset i dalen ska vi köra in på en liten parkeringsplats till vänster. Här kan man gå upp längs stigen till en stor dolmen (nr. 134) och därefter korsa vägen och gå ned till några mindre dolmenes. Alltsammans är mycket fint och efter att ha tittat på den tar vi oss upp på en liten höjd, och där äter vi vår matsäck med en femstjärnig utsikt över denna vackra dal.

Nu ska vi vidare mot Galera, som ligger 78 km längre nordost. Vi ska nu se den bronsålderbosättning som heter: Castellón Alto. Se här: https://www.juntadeandalucia.es/cultura/enclaves/enclave-arqueologico-castellon-alto

På en höjd vid floden Galera har bronsåldersmänniskorna byggs en bosättning som smyger sig upp längs ett berg i tre våningar: den översta för överklassen, den mellersta för hantverkarna och den längst ned för bönderna.

Denna plats är öppen för besökare mellan kl. 16.00 och 18.00 (måndagar stängt). Man rekommenderas att vara där kl. 16.00 för då visas det en video som berättar om platsen. Detta sker i en iskall grotta vid ingången. Därefter följer vi med guiden som släpper in oss och visar oss runt.

Castellón Alto var bebott åren 1900-1600 f.Kr. och användes alltså bara i ca 300 år. Bostäderna sitter som klistrade upp längs berget och en del av dem var relativt stora med tre rum. Det var de finaste som låg överst, där det också fanns en vattendepå där man samlade regnvatten. Vi går runt längs metalltrappor medan guiden förklarar, berättar och tar med oss till alla tre våningar. Vi känner alla av en mycket god energi här, som om platsen berättar att detta var en bra plats att leva på. Här bodde ca 100 människor som mest levde av lantbruk, då de odlade säd samt bönor och ärtor. Då markerna låg nere i flodbädden, som här är bred och frodig, var det inte problem med föda, och så jagade de också.

En märklig sak vid boplatsen är att människorna som brukade bo här murade in sina döda i bostadens inre vägg. De ville inte skiljas från sina kära, så de fick lov att bo kvar, inne i väggen. Därför har varje hus en liten nisch i vilken de döda lades i fosterställning, och det kan man se på skeletten (som dock inte är riktiga skelett, utan gjorda i en hartsblandning) som ligger där. Allt är mycket rörande och ett besök på platsen är en fin upplevelse.

Nere på den nedersta våningen hittade man en mumie för några år sedan. Alltså en död som fortfarande hade hår och lite kläder. Det var en mycket stor händelse och mumien kan i dag ses på museet i Galeras. Så efter besöket i bergen beger vi oss till museet för att se denna mumie, som inte är jätteimponerande, men intressant ändå.

Tillslut hittar vi fram till Galeras mycket kända nekropolis de Tútugi, för att se fler gravar. Det var här som man hittade den berömda Dama de Galera, som är en liten figur i alabaster, som sägs vara från feniciernas tid.

Nu lider dagen mot sitt slut. Vi känner att vi sett tillräckligt med gravar och vi behöver både någonting att äta och att släcka törsten med. Vi tar oss till vårt hotell, Hotel Galera, som vi fått till ett vrakpris, ca 50 euro för ett dubbelrum, och det är mycket fint. Här har de en bar som heter Geronimo, som har western-tema i både baren och på menyn. Det visar sig att en av de tre ägarna kommer från Las Vegas. Vi skulle gott och väl ha kunnat äta på hotellet, men just denna dag är de underbemannade på grund av sjukdom, så vi går till byns enda andra restaurang La Posá. För att komma dit går vi över en fin metallbro som leder över floden och sedan följer vi gatan lite uppåt. Här är det en hel del folk och vi äter pizza. När vi går tillbaka till hotellet är det bara 4 grader och natthimlen är stjärnklar, det känns som en äkta vintersemester. Som tur är har hotellrummen värme och täcken.

Morgonen efter reser vi vidare till Castril och Guadix, som du kan läsa om i nästa nummer av En Sueco.