Hemingways Spanien

Den amerikanska författaren och Spaniens-aficionado, nobelprisvinnaren och provokatören skrev några av sina bästa verk i och om Spanien.

Han var en av det 20-århundradets mest inflytelserika författare. Hans skrivsätt, extrema ordval och hans teknik, känd som ”isbergsteknik”, var huvudpersonerna inte direkt ger uttryck för deras meningar och känslor utan som i stället framkommer i form av handlingar, har begeistrat människor världen över, medan hans många upprepningar lätt kan uppfattas som irriterande.

Men det är naturligtvis en smaksak som kan och fortfarande diskuteras i det oändliga. Det råder dock inga tvivel om att hans speciella förhållande till Spanien och allting som är spansk, speciellt under en tid, reflekteras i hans äventyrliga och politiska rättsfärdighetssökande person.

Ernest Hemingway, född 1899 i den amerikanska staten Illinois, dog 1961.

Idag, 50 år senare, kan man på många platser i Spanien, speciellt i Madrid, fortfarande hitta några av de platser som han besökte regelbundet, och som gav honom inspiration och var han skrev några av sina odödliga fraser.

Hispanofil och tjurfäktningsanhängare

Hemingway besökte Spanien åtskilliga gånger. Bara under 1920-talet reste han hit nio gånger tillsammans med sin familj. Det skedde naturligtvis efter att han hade deltagit i Första Världskriget, var han var ambulansförare vid den italienska fronten.

Sedan började det spanska inbördeskriget vilket han heller inte kunde hålla sig ifrån. Han återvända 1937, och återigen 1938, då som korrespondent för den amerikanska tidsskriften North American Newspaper Alliance (NANA), och samtidigt anslöt han sig till den antifascistiska fronten.

Efter inbördeskriget stannade han dock kvar i USA under några år – med avstickare till Kuba och Frankrike – för att komma tillbaka till Spanien i början av 1950-talet. I Spanien var han speciellt förtjust i tjurfäktningen och såg ofta seanserna tillsammans med sina bekanta, tjurfäktarna Antonio Ordóñez och Luis Miguel Dominguín, på Las Ventas.

Och det är just tjurfäktningsarenan som är en av de platser som rent generellt har överlevt moderniseringen av huvudstaden och tidens gång sedan Hemingways dagar. Annars har han själv förevigat många av Madrids gator, parker och byggnader. I t ex novellen The Denunciation och i teaterstycket The Fifth Column talar han om Bar Chicote på Gran Vía som en symbol för den kärlek som inte bara han själv, utan som också många andra utlänningar hade för Madrid.

Under tiden som han skrev teaterstycket haglade bomberna över staden.

Botín var favoritstället att äta på

Hemingway sägs ha älskat att äta på Restaurante Botín. Restaurangen grundades 1725 i en byggnad från 1590 och är enligt Guinness rekordbok världens äldsta restaurang. Här sägs han ha ätit helstekt spädgris, restaurangens specialitet. Det berättas också att han en dag skulle ha bett Emilio Botín, den dåvarande ägarens farfar, om att lära honom tillaga paella, men att han efter flera försök lär ha sagt att han bör hålla sig till att skriva. Det gjorde han också, och den sista scenen i romanen The Sun Also Rises (Och solen har sin gång) utspelar sig faktiskt på denna restaurang,

När han var i här under 1950-talet besökte han El Callejón flera gånger, som han då menade hade stadens bästa mat. Även denna restaurang finns fortfarande.

Det gör också Hotel Gran Vía som ligger på gatan med samma namn. Här finns en skylt på fasaden som markerar förbindelsen med författaren, trots att han i The Night Before Battle skrev att hotellet alltid gjorde honom förbannad.

Prado, krogar och ruiner

Museet Prado fanns även under Hemingways tid på paseon med samma namn, det har ingen ändrat på. Hemingway var speciellt stolt över att den republikanska regeringen före kriget tog så väl hand om konstverken.

Han tyckte också om baren Cervecería Alemana på Plaza Santa Ana. Det är idag ett ganska, nästan på ett blaséaktigt sätt, ödmjukt ställe, men i en artikel för Life Magazine säger Hemingway att det här serveras god öl och gott kaffe. Man kan nästan föreställa sig den skäggiga författaren i dessa omgivningar.

I närheten av torget, på Calle del Príncipe, åt han vanligtvis en tallrik med räkor på Bar Álvarez, vilket han nämner i Death in the Afternoon (Döden kommer om eftermiddagen), var han dessutom delar med sig av sin passion för Spanien och speciellt för tjurfäktningen, som titeln naturligtvis refererar till.

På Paseo del Pintor Rosales, precis vid Casa de Campo, som under inbördeskriget markerade fronten, låg det på den tiden ett hus som han skriver om i novellen Landscape with Figures. På Hemingways uppmaning användes det för filmandet av den antifascistiska propagandafilmen The Spanish Earth, vilkenHemingway var medförfattare till.

Efter Madrid var Pamplona en av hans favoritplatser och han besökte staden åtskilliga gånger.

Hemingways egen livshistoria tog slut en dag 1961, när den deprimerade författaren begick självmord.

n.b. Inte alla Hemingways noveller har översatts till svenska.

”När du börjar lära känna den (Madrid), är det den mest spanska staden av alla städer, den bästa att leva i, de finaste människorna, det bästa klimatet månad efter månad”, skrev Ernest Hemingway i Death In The Afternoon (Döden kommer om eftermiddagen).