Alla som befinner sig på Costa del Sol har sett och hört dem, men kanske utan att tänka på att det faktiskt är en art ur papegoj-familjen som vi ser flygande och tjattrande runt i parkerna. Det handlar naturligtvis om munkparakiten (Myiopsitta monachus), en fågel som en del stör sig på medan andra tycker om dem.
Munkparakiten kommer ursprungligen från Sydamerika, närmare bestämt från de sydliga delarna av Argentina, Brasilien, Bolivia, Paraguay och Uruguay. Där är arten vanlig och de ses ofta i sällskap med andra papegojor och fågelarter.
Munkparakiten är den enda papegojart som bygger egentliga bon av grenar och kvistar. Andra papegojor hackar i stället hål i trädstammar där de sedan lägger sina ägg direkt på botten, med kanske bara lite gräs som skygg för äggen så att de inte ramlar ner och går sönder. Munkparakiten häckar i stora kolonier och ibland händer det att kolonierna bygger stora, gemensamma bon, som kan bli riktigt stora.
Munkparakiten är populär som prydnadsfågel i trädgårdar och parker, och för dem som har haft munkparakiter har det inte tagit lång tid innan de upptäckt att om man låter dörren till de stora inhägnaderna (voljärer) stå öppna under häckningsperioden, när munkparakiten ruvar ägg eller har ungar i boet, så kan de flyga ut fritt samtidigt som de alltid kommer tillbaka. Men bara nästan alltid – och just för att några få individer inte flugit tillbaka, för att de kanske blivit skrämda av rovfåglar, så har munkparakiten etablerat sig i vilt tillstånd i flera europeiska länder samt på flera andra platser i världen. På Costa del Sol har bestånden blivit mycket stora med åren och mycket tyder på att munkparakiten håller på att sprida sig längre inåt land i södra Spanien, och den är redan väletablerad på Kanarieöarna, i Madrid och Barcelona.
För att vara en papegoja är munkparakiten inte speciellt färgglad men med sin grön-grå fjäderdräkt måste det ändå sägas att den utgör ett färgstarkt inslag i naturen. Munkparakiten är en av de mest högljudda papegojarterna och när de befinner sig på stränder, gator och torg går det inte att ta miste på deras karaktäristiska skränande. På engelska är det vanligt att arten kallas ”Quaker Parrot” och de är mycket populära som burfåglar eftersom det är lätt att få dem tama, och så är de sociala, om man bara står ut med tjattret!
Eftersom munkparakiten inte hör hemma i Spanien räknas den som en invasiv art och även om de finns hundratals invasiva arter i floran och faunan i Spanien är denna papegojart nog en av de som syns (och hörs) mest. Det är förbjudet att introducera (släppa ut) främmande arter i Spanien, liksom i övriga Europa, och många gånger kan introduktion av arter från andra länder och världsdelar få allvarliga negativa konsekvenser. Se bara på den nordamerikanska grå ekorren som i England nästan konkurrerat ut den röda europeiska ekorren, som också finns i Sverige, och inte minst jättesköldpaddorna i Australien, som med stor aptit äter alla lokala arter som kommer i deras väg.
Vad har detta med munkparakiter att göra, kan man fråga sig. Som tur är har det inte setts några stora negativa effekter av munkparakiten och än så länge tyder ingenting på att de skulle konkurrera ut några av de lokala fågelarter och de skadar inte heller jordbruket. En del kanske pekar på att fåglarnas skränande är en negativ effekt men för de flesta vägs detta upp av glädjen över att se papegojorna flyga fritt i lokalområdet.
Munkparakiter samlas ofta i stora flockar och parkerar man under deras favoritträd, i t ex centrala Fuengirola, är det bara att tvätta bilen därefter, då den efter bara en kort stund kan vara ganska så smutsig av fågelbajs. Myndigheterna försöker hålla beståndet och utbredningen av munkparakiten nere men arten är redan så utbredd och vanlig på Costa del Sol att det är svårt att påverka. I enskilda kommuner på kusten kan man ofta se att det sprutas gift på palmtopparna, speciellt om våren, och då dödas naturligtvis en del av munkparakiternas ungar. Primärt är syftet med att bespruta palmerna att begränsa skadorna av en annan invasiv art, nämligen den röda palmviveln samt andra insekter som kan skada palmerna, men en del papegojor dör också. Men då munkparakiten inte naturligt hör hemma i den lokala faunan tas det ingen speciell hänsyn till att de har sina bon i palmerna som besprutas. Det är viktigt att förstå att detta helt enkelt är nödvändigt, samt som att det även är en logisk handling, hur brutalt det än kan låta.
I fångenskap har det fötts upp fler färgvarianter av munkparakiten, så kallade mutationer, och i en variant har den gröna färgen ersatts med blått.
Till skillnad från de flesta europeiska länder är det i Spanien förbjudet att ha munkparakiter som tam- och burfåglar, just av anledningen att hindra att arten brer ut sig ännu mer.
Centro Idea
Ctra. de Mijas km. 3.6
29650 Mijas-Málaga
Tlf.: 95 258 15 53
norrbom@norrbom.com
PUBLICERAD AV:
D.L. MA-126-2001