På andra sidan… Bör sjukvården läggas på operationsbordet?

Det handlar om tusentals residenter som under de senaste årtiondena fått medicin utskriven, medicin som man inte fått utskriven i det egna hemlandet. Precis samma sak kan sägas om avancerade operationer som utlänningar kunnat få utförda här i landet. Det gäller speciellt operationer som handlar om cancer- och hjärtsjukdomar. Exemplen på detta är många – så många och så positiva att man i stora delar av EU länge ansett den spanska sjukvården vara en av Europas bästa. Så fina vitsord kan väl knappast fördärvas på bara några få månader? Men när den spanska sjukvården verkligen ställdes på prov i början av året slogs den fullständigt omkull.

53 000 av de ca 285 000 personer (18 procent) som sedan mars i år smittats av Covid-19 jobbar på landets sjukhus. Det är helt obegripligt, men det beror på att sjukhusens skyddsutrustning till läkare och sjuksköterskor inte varit tillräckligt bra – och så fanns det inte heller tillräckligt. Myndigheternas ansträngningar att kompensera för felen mynnade under våren ut i pinsamma felinköp och stora logistiska problem. En del leveranser levde inte upp till förväntningarna, andra var defekta och skickas tillbaka och för en del leveranser tog det en hel vecka att reda ut det administrativt arbete för att få det genom tullen på Madrids flygplats. Och det är en oändlig tid när sjukhus är nära kollaps och det råder akut brist på utrustning. 

”Ser vi tillbaka så agerade vi försent”, har Spaniens hälsominister, Salvador Illa, ärligt erkänt. Spanien var långtifrån ensamt. Man hade bara hoppats på någonting annat när man stolt skyltat med att ha ett av Europas bästa sjukvårdssystem.

Man hade också kunnat ha önskat aningen mer öppenhet och respekt för offren och deras efterlevande. Den officiella dödssiffran ligger i skrivande stund fortfarande på ca 28 000 personer, men efter hårda påtryckningar från pressen och efter minnesstunden för de omkomna (som hölls i Madrid i mitten av juli) tvingades flera högt uppsatta personer inom sjukvården erkänna att den verkliga siffran nog snarare ligger i närheten av 44 000 människor. De många dödsfallen på landets ålderdomshem, speciellt under mars och april, har nämligen inte räknats. Varför? – för att vi just här hittar en av de stora skamfläckarna när det kommer till myndigheternas insatser under coronakrisen. Den stora desinficeringen av landets ålderdomshem började nämligen för sent. Återigen var man för sen!

Tittar vi återigen på de sorgliga siffrorna, men inkluderar alla denna gång, intar Spanien, med en dödssiffra på 44 000 personer, en sorglig topplacering över flest döda i EU, mätt i antal invånare. 

Det var inte direkt det som man skulle ha förväntat sig av en nation med ett av Europas (tillsynes) bästa sjukvårdssystem.

Kritiken mot den spanska regeringen och sjukvårdens hantering av Covid-19-krisen har varit oändlig under det senaste halvåret. Men det är ju också både lätt och gratis att kritisera. Just därför har jag inte gett mig in i detta innan vi stod, och står, i en kris utan like. Vi varken kan eller får bortse från fakta: i sanningens ögonblick misslyckades landets sjukvård totalt och är i behov av en ordentlig revision – i alla led. De nya smittsiffrorna och Covid-19-utbrotten i hela landet visar dessvärre återigen på att sjukvården haltar. Det samma gäller antalet sängplatser på landets sjukhus. Sedan år 2000 har Spanien förlorat 9 000 sängplatser. Det innebär att Spanien i dag bara har tre sängplatser per 1 000 invånare. Visserligen är det aningen fler än i Sverige och Danmark, men det är milsvidder från Frankrikes sex och Tysklands åtta sängplatser per 1 000 invånare. Och det är just dessa länder som Spanien bör jämföra sig med, om man återigen ska ha ett av Europas bästa sjukvårdssystem. 

Det finns några sår som måste slickas, men lyckas Spanien ha sitt Covid-19-vaccin färdigt under första halvan av 2021, som sjukvårdsministern sagt att man ska ha, är vi tillbaka. Alla behöver vi några nya solskenshistorier.