På andra sidan... Kommer vi någonsin att förstå hur viktigt EU är?

Jag kan inte svara i detalj på de sista frågorna. Men jag kan i stället argumentera för varför vi ska vara mycket tacksamma för att vi har Europeiska unionen och Europeiska centralbanken – utan att det blir nödvändigt att gå in på detaljer. Vi ser det just nu – precis som för 10 år sedan, då det var finanskrisen som vi kämpade mot. Hade det inte varit för EU hade just den krisen slagit undan benen på oss helt och hållet. Dock tror jag, dessvärre, att det aldrig gått upp för den stora massan.

Vi varken kan eller ska försöka föreställa oss konsekvenserna av en bankkonkurs. Och definitivt inte konsekvenserna om flera banker går under samtidigt. Privatpersoner skulle förlora sina besparingar, investeringar, lån och krediter. Samma sak skulle ske för landets företag, och allting skulle flyta ut i ett ekonomiskt kaos och fattigdom. Då det är en hel generation sedan det hände i USA på 1930-talet, är det mer aktuellt att fråga en argentinare om hur omänskligt det är när banker kraschar. Det hände ju nämligen i Argentina 2001. Samma sak skulle kunna ha skett i Europa. ”Ja men, då kliver väl staten bara in”, säger den snabbe, medan den mer fundersamma konstaterar att det inte är möjligt i mindre välställda länder, som Spanien. Och det är definitivt inte möjligt om det är storbanker och hälften av sparbankerna, som lutar åt konkurs – precis som det var då.

För 10 år sedan räddade EU och ECB inte bara Spanien utan hela Europa – för det hade gått fel överallt. Genom en massiv ökning av penningmängden höll centralbanken handen under bankerna och sparbankerna så att de kunde fusionera, omorganisera, städa upp i arkiven och, i en del tillfällen, låta sig börsnoteras. Det var ett mästerverk utan dess like – både av EU och de nationella regeringarna. 

Många förstår fortfarande inte varför man använda offentliga medel för att rädda privata banker. Det är inte heller rättvist, men det hade varit oerhört orättvis och outhärdligt för alla om de europeiska bankerna hade gått omkull.

Så tack EU. Och samma sak säger jag nu, när det gått fel igen – helt fel, dessvärre. Utan EU och ECB:s massiva biståndspaket får coronakrisens gigantiska sår aldrig chans att läka. Det är en ovärderlig hjälp att EU, från och med nästa år, totalt delar ut 750 000 miljoner euro till de 27 medlemsländerna, för att snabbt få igång länderna igen. Lika ovärderligt är det när ECB återigen spänner ett skyddsnät under bankerna, för att inte de ekonomiska problemen ska bli ännu värre. Och när EU skriver ut stora checkar, så alla regeringar kan betala a-kassa till de 4 miljoner spanjorer och miljontals andra européer som förlorat deras jobb på grund av Covid-19-krisen. Det är ovärderligt, för konsekvenserna utan ett starkt EU skulle vara oöverskådliga – inte bara för Spaniens del. 

Trots oenighet inom EU och förhandlingar som drar ut på tiden, finns det trots allt en stor förståelse för hur viktigt det är att lyfta i flock. Tiden och resultaten visar att det är gynnsamt för alla. När den tyska bilindustrin hade haft ett gyllene årtionde sa man att en stor del av förklaringen var att delar av folket i söder i dag har råd att köpa en Volkswagen eller BMW, jämfört med tidigare då man fick nöja sig med en begagnad Seat eller Fiat. Motsvarande är det också bara några få som i dag ställer in glöden från den öppna spisen under soffbordet på en tallrik, för att hålla fötterna varma. Luftkonditionering och andra hårda vitvaror har nämligen snabbt funnit in i sydeuropeiska hem de senaste åren – till stor glädje för den tyska vitvaruindustrin. Och när det på Stockholms gator talas mer spanska, franska och italienska än någonsin tidigare är det för att fler sydeuropéer har råd att resa norrut – till glädje för den svenska turismen. Så var det inte förr – och vi kan fortsätta. Europa har visat att ett plus ett kan bli tre om man tänker som en enhet – och är tacksam. Det gäller inte bara när vi pratar om ekonomi och tillväxt utan även i högsta grad den personliga friheten och oförglömliga upplevelser. 

Jag blir alltid glad när jag ser grupper av unga, utländska studenter på Málagas gator. Det är Erasmus-studenter som är ute på deras livs resa. Det är en upplevelse som jag själv fick i Madrid, i mitten av 1990-talet. I dag väljer miljoner ungdomar att ta ett studieår utomlands. Det har öppnats nya dörrar och gett upplevelser för livet – tack vare EU. Möjligheter som dessa fanns nästan inte för tidigare generationer, och om det gjorde det, var det någonting som bara var möjligt för de mest välbärgade. 

Politikerna och alla runt omkring EU-institutionerna kunde gott och väl ge lite mer information kring sina uppdrag och vad de sysslar med – det råder inga tvivel om det. Men var och en av oss själva är också välkomna att stanna upp, ta ett andetag och fundera på hur vår värld skulle se ut utan EU. Speciellt just nu när vi står inför vår värsta kris sedan andra världskriget. Vårt EU och gemenskapen är nu viktigare än någonsin. Engelsmännen förstår det inte. Men jag hoppas verkligen att vi andra gör det.